Ny vecka, 22+0

Ny vecka, 22+0

Ny fredag, ny graviditetsvecka.

Vi har nått 22 fulla veckor, och hör nu till förlossningen om något skulle hända. Ångerfristen är slutgiltigt ute, och Hoppsan skulle ha en hyfsad chans till överlevnad om hen skulle vilja titta ut redan nu. I alla fall om vi skulle styra kosan mot Uppsala. På universitetssjukhuset där har de till och med klarat en liten tjej som föddes i 21+2.

Som tur är visar Hoppsan inga tecken på att vilja flytta ut ännu. Hen verkar leva livet därinne, och veckan som gått har jag känt av kraftiga rörelser varje dag, flera gånger om dagen. För detta är jag så tacksam.

Även jag lever livet. Jag mår hur bra som helst nu. En av graviditetsapparna nämner att Hoppsans egna system har börjat producera en del hormoner, vilket minskar bördan på mamman. Kanske är det det, för jag har upplevt en stor lättnad på flera plan den senaste veckan.

Aptiten har återvänt, och jag kan äta nästan allt utom det jag har riktiga aversioner för (rött kött, de flesta grönsaker, sallad, dijonsenap, bladpersilja, soltorkade tomater m.m.). Mat är gott igen, och jag blir säkert piggare av att även kunna välja mat som är bra för mig, och inte bara gå efter vad jag kan tänkas få i mig utan att kväljas. En tallrik gröt med mjölk och en frukt istället för en morotsmuffin till snabblunch på kontoret känns ju liksom liiite vettigare… Som gravid äter jag dock alltid precis vad jag känner för, och om det är pizza jag känner för så är det det jag äter. Eftersom jag hittills inte haft något bekymmer med viktuppgång under graviditet (bara annars…) så har jag inga betänkligheter kring detta. Men jag blir ju glad när jag kan få i mig nyttigheter också.

Tröttheten har absolut mildrats. I helgen, när jag var på pokémonjakt medan L sov middag i vagnen 1,5 respektive 2 timmar lördag och söndag, så kraschade jag förvisso rejält efter hemkomsten båda dagarna. Blev sådär svimfärdigt trött. Men vardagarna därefter har fungerat bra. Jag blir snabbt supertrött om kvällarna, kring 22-tiden, men klarar annars att vara vaken hela dagen från ca 05.30, med en liten tupplur vid nattningen.

Jag känner mig i grunden lugn och harmonisk, förutom när jag är med barnen, för de kan verkligen nöta ner mitt tålamod på fem sekunder. Mannen kan också få mig att fälla alla taggar utåt på någon sekund genom ett tonfall. Helst är jag för mig själv. Även i vanliga fall så är jag ganska introvert, men under graviditet blir det ännu tydligare, och alla omkring mig blir liksom bara störningsmoment som jag måste hantera för att få gå in i mig själv igen. Även mannen och barnen, tyvärr.

Ett barn i taget kan vara mysigt, när jag under lugna former får mysa och prata med en avkomma. Morgnarna med L, de dagar hon vaknat på rätt sida, är jättemysiga, liksom nattningsstunderna med H, de kvällar jag inte är paniktrött, då han ligger och pratar och filosoferar och frågar om saker.

Kroppen känns bra och mestadels smärtfri, och jag känner mig fortfarande normalrörlig i de flesta lägen. (Häva mig upp på överslaf eller sträcka mig långt in över en bred köksbänk är sånt som börjar bli svårt.) Halsbrännan är en riktig plåga, och jag knaprar Novalucol som godis. Men på det stora hela är jag just nu en sådan där irriterande gravid person som bara går runt och njuuter 🙂

Hoppsan är stor som en grapefrukt eller en majskolv enligt apparna, och blir ca 28 cm lång och 550 g tung denna vecka. Hen växer, suger på tummen, hickar och lyssnar. Hen har skaffat sig en dygnsrytm, som jag faktiskt har märkt av, eftersom hen alltid har aktiva perioder morgon, lunch och kväll. Runt alla måltider och under soffhänget innan läggdags rumlas det runt så att det känns som att magen hoppar.

Jag börjar få seriös bebislängtan nu, men det känns ändå som att det går fort. Idag är det dag 155, med 125 dagar kvar. Redan 30 dagar mer redan avklarade än kvar att vänta!?!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.