Ny vecka 21+0

Ny vecka 21+0

Fredag och byte av graviditetsvecka igen. Det känns som att det var igår jag skrev den förra uppdateringen.

Veckan som gått har varit bra. Vi var på Mallorca och kom hem igen utan att graviditeten orsakade mer problem än de vanliga: petig med mat, trött, osocial och grinig.

Jag har fått plötsliga attacker av illamående ibland efter måltiderna, men de har gått över om jag bara fått vila en liten stund.

Hoppsan har gjort mer väsen av sig, och jag har känt i vart fall några sparkar varje dag nästan hela veckan.

Igår, sista dagen i vecka 21, var det dags för det andra barnmorskebesöket denna graviditet. Det var kul att återse barnmorskan från förra gången, men mindre kul var att höra att barnmorskemottagningen på Danderyds sjukhus läggs ner vid årskiftet. En väl fungerande vårdenhet som till och med går med vinst. Varför?

För att de som bestämmer har bestämt sig för att det inte passar för ett akutsjukhus att bedriva mödravård! Eh? En av de saker som varit så bra med att gå just där är ju kontinuiteten! Det har varit så skönt att gå hos barnmorskan på samma ställe som jag sedan fött, och samma ställe som (förut, för de har lagt ner ultraljudsavdelningen också sedan förra graviditeten) jag gjort ultraljudsundersökningarna och blodproverna. Där jag under tidig graviditet har haft en gynakut att vända mig till om något skulle hända, och senare som sagt förlossningen. Under första graviditeten fick jag gå ett par besök på specialmödravården på sjukhuset också. Att det är på samma ställe som jag opererats och haft efterkontroller för cellförändringar har känts ännu tryggare. Hela min snipphälsa och reproduktion har varit i trygga händer på DS.

Nu hinner jag ju ploppa min sista unge innan stängningen, men fy fan vad jag blir arg över att kvinnosjukvård inte anses ”viktigt” nog för ett akutsjukhus att syssla med! Att gravida kvinnor ska behöva åka runt i hela stockholmsregionen för att göra alla undersökningar som behövs under en graviditet. Den här graviditeten har jag redan hunnit besöka både Odenplan och Moodgallerian (!) för att göra de ultraljud som tidigare gjordes på DS. Vem kommer att ha överblicken egentligen?

Beskedet hade dessutom kommit mitt under sommaren, och tiden för diskussioner om ett övertagande av själva mottagningen av någon privat aktör är ju ganska knapp. De som är bara någon vecka kortare gången än jag kommer alltså kanske bara att släppas vind för våg? Barnmorskorna som är anställda på mottagningen har erbjudits jobb på förlossningen, som saknar MASSOR av personal. (Hej, svensk förlossningsvård, något är skevt!) Men hur sugna är de på att gå från ett lugnt dagjobb till att börja arbeta kvällar, nätter och helger på en stressig förlossningsavdelning? I wouldn’t be…

I övrigt var det ett odramatiskt besök. Jag fick ett moderskapsintyg och vi kollade blodtrycket. Det var bara något högre än förra gången. Då var det 120/70, och nu plus fem på någon av sidorna. 125/70 tror jag, men det kan ha varit 120/75 också. Minnet…

Och barnmorskan struntade i att kolla blodsocker, vikt och hb denna gång! Första gången ever, tror jag, som jag varit hos BM utan att väga mig. Jag såg pigg och frisk ut, tyckte hon, och jag hade ju mått bra genom de tidigare graviditeterna, och skulle nog göra det den här gången också. Nästa gång blir det i alla fall vikt-, hb- och blodsockerkontroll.

Hon bekräftade det jag räknat ut själv beträffande sköldkörtel- och ferritinproverna, och jag slipper alltså järntillskott helt och hållet denna gång. Nu tar jag ju sådana där multi-vitamin-mineral-gravid-tabletter ändå, och de innehåller väl lite järn i alla fall, men jag kan skippa extra hemofer.

Jag fick lyssna på Hoppsans hjärtslag, som var 140-145 i minuten, och jag tror hen sov, för det hördes bara rena hjärtslag och inte de där swishandet och dunkandet som brukar bli när bebis är vaken och blir störd av att bli tryckt på och börjar fäkta och vrida sig.

Mmmm… det var nog det hela. Veckan som kommer är lite magisk, i och med att det från den sista dagen i denna vecka är förlossningen som jag ska vända mig till om det uppkommer några (akuta) bekymmer. Vilket i sin tur betyder att det väldigt, väldigt snart är så att Hoppsan skulle kunna överleva en för tidig födsel; att det är ett nästan färdigt barn som bor i min mage.

Hoppsan blir denna vecka ca 27 centimeter lång, och väger mot slutet av veckan ca 450 gram. Som ett bok choy-huvud eller en papaya. (HUR meningslösa är egentligen dessa appars jämförelser? En papaya kan ju vara liten som ett äpple eller mer som en avlång vattenmelon…) Hen har fortfarande slutna ögon, men har börjat få en dygnsrytm.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.