Hon är så söt när hon sover…

Hon är så söt när hon sover…

Den här lilla människan. Hon driver mig till vansinne. På riktigt.

Hon har busglittriga blåa Pippi-ögon, ett leende som kan lysa ikapp med solen, guldiga lockar i nacken och den sötaste lilla knappnäsan.

Hon är 20 månader gammal imorgon, och orden börjar spruta ur henne. Hon börjar dagen med att räcka mig min telefon ”måån!” och mina glasögon ”öugo!”, och nu på semestern är nästa ord ”Bada!” (med tilläggen ”mak blääh!” om hon vill bada i havet där vattnet smakar blä, eller ”apa!” om hon vill bada i barnpoolen där en apa tronar högst upp i masten på piratskeppet.

Hon har redan blivit som en liten fisk i vattnet, och flyter och kan vända sig själv med armpuffar på. Landar på fötterna, eller reser sig i alla fall på en gång, efter att ha åkt vattenrutschbana. Ropar ”Meah! Meah!” efter att ha blivit ikastad i poolen, fast hon hamnar helt under vattnet först.

Medan vi klär på oss kommenterar hon glatt vilka kläder och annat som vi behöver. ”Töhja! Kooh! Toff!” (tröja, skor, hårsnodd). Hon svarar ”Jaa!” och ”Nääh!” med eftertryck när hon blir frågad om något. Häromdagen tittade hon mycket bekymrat på insidan av min arm och sade ”Jiiita?!” (som betyder rita eller krita, vi är inte säkra). Hon trodde att någon hade ritat på mamman, när hon såg mina blodådror lysa igenom huden!

Hon är så uppmärksam på allt jag gör, alla rutiner. Vet precis vad som ska göras när och vart olika saker ska ligga. Efter två dagar bekräftade hon ”Mörj!” och svepte handen över sin mage och bröstkorg när jag sade att vi skulle smörja in oss innan vi gick till badet. Hon säger ”Dörst!” när hon är törstig, och blir kränkt om hon inte får ”Kowk!” när jag räcker över en vattenflaska, för skruva på korken kan hon minsann göra själv.

Igår blev hon helt vild till underhållningen efter middagen, då det sjöngs klassisk soul av Motown-typ, och hon hopp-sprang-dansade fram över det lilla dansgolvet framför scenen, eller stod och skakade loss medan hon klappade händerna. Efter att ha tagits därifrån (klockan var ändå kring 22 och hög tid för att sova) kämpade hon som en tok för att ta sig loss medan hon ropade: ”DANSA! DANSA!”

Hon är så full av spunk, och bara så jädrans söt, att mitt hjärta ömsom smälter och ömsom pyser upp av stolthet varje dag.

Men hon testar alla gränser. Hela tiden. Har ätit färdigt 45 sekunder efter att vi satt oss till bords, och spenderar resten av tiden medan vi andra äter med att hälla ut juice över hela sig och bordet, VÄLDIGT mycket med flit, banka med bestick eller mosa in mat i sina lår. Eller skrika och gnälla, om hon flyttas bort från bordet, eller alla saker flyttas bort från henne.

Hon häller ut vatten i soffan så fort hon får chansen. Rymmer iväg till en större pool om hon kan. River sönder böcker. Äter tandkräm. Fullt bus-ös hela tiden. Och hon kan vara så sur, så sur. Bara skaka på huvudet och fäkta och slåss och inte vilja någonting. Grina och gnälla och kasta saker omkring sig. Tills hon får en acceptabel muta. Glass eller kaka brukar funka…

Inte en sekund går det att slappna av när hon är vaken. Och hon vill vara med mamma. Hela, hela tiden. ”Mamma!” ropar hon konstant. Även när jag sitter bredvid henne. Vill ha fullt fokus, jämt. Och det är lika delar bedårande och skitjobbigt. För hon är så mycket, hela tiden. Och det hade varit skönt att lämna över henne till pappan mera. För att få lite tid både för mig själv, och för H.

Men sen går det inte att värja sig mot sättet hon bara tittar på mig, mot mig, om hon sitter i pappans famn när vi badar. Hur hon sträcker ut armarna mot mig, och suger fast med hela kroppen när hon får chansen. En hård bensax runt min sida, små fingrar som kniper hårt runt min baddräkts överdel, och ett litet huvud som lutas mot min axel, lyckligt suckandes ”mamma.”

Lilla gumman. Du gör din mamma galen. Av kärlek, ilska, stolthet, frustration, ömhet, desperation. Allting omvartannat.

Ibland funderar jag på hur det hade varit om hon hade varit vårt första barn. Hur det hade varit att vara mamma till bara henne en tid. Att ha mer att ge till henne, hon som kräver så mycket. En tid som vi fick med H, och han med oss, men som vi aldrig fick tillsammans med L. Och nu ska hon så snart bli storasyster, och hennes tid som minsting blir också kort.

Mellanbarn. Ibland känns det fruktansvärt orättvist mot henne, och ibland ser jag det positiva i att hon som ropar högst och kräver mest inte kommer att finna sig i att bli bortglömd i mitten av barnaskaran. Hon kommer att se till att få sitt i livet, denna lilla donna. Och det är bra.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.