Ny vecka 24+0

Ny vecka 24+0

Hej hopp, ny vecka igen, och det känns som att veckobytena kommer tätt inpå varandra. Men samtidigt har jag hamnat i ett skede där jag mentalt hela tiden ligger en vecka framåt i tiden, och tänker att ”Jaha, är det nu vecka 25 börjar, jag trodde jag redan var i vecka 25…?”.

Det är en bra tid i graviditeten just nu – jag mår bra och känner mig ganska lätt och rörlig. Att det blivit höst och lite svalare har nog minskat en massa svullnad, för just nu känns magen inte alls stor och tung.

Jag kan gå ganska normalt, även om flåset är sämre (jag har svalt ett antal små insekter den senaste veckan på grund av att jag går och flämtar med delvis öppen mun så fort jag ökar takten eller måste uppför en backe) och det dyker upp lite smärtor bak i höfterna/svanskotan om jag stått och gått länge. Jag känner inte alls av ligamentsmärtor eller sammandragningar när jag går, vilket jag minns började bli ett problem vid den här tiden under graviditeten med L. Någon mil om dagen blir det dock inte promenerat, utan snarare 5 kilometer, vilket motsvarar mina vardagliga transportsträckor plus någon liten lunchpromenad på en kvart eller så.

Vadkramperna har fortfarande inte dykt upp (det tackar vi särskilt för!), men det har börjat knaka högljutt i bäckenet när jag rör på mig, mitt gamla domnande område längst upp på vänstra låret/ljumsken har börjat smärta/domna liiiite, och mitt självdiagnostiserade ulnartunnelsyndrom (domningar i lill- och ringfinger pga klämd nerv i armbågen) väcker mig om nätterna. Men i stort sett fungerar kroppen bara fint!

Halsbrännan är fortfarande en grej, framför allt på kvällarna. Mataversionerna verkar vara på väg bort; inte så att jag vill äta en grillad biff ännu, men tanken på kött känns inte fullt lika vämjelig som för några veckor sedan. Gryta, typ kalops, skulle jag nog kunna äta. Aptiten är bra, men inte överdriven, utom när jag vaknar. Jag har inga särskilda sug, men tycker att det är gott med ett par saltlakritsbitar, som djungelvrål och salmiakbalkar, då och då under arbetsdagen.

Hoppsan är en livlig bebis som rör sig ofta, ofta, och det gör mig så glad och lugn. Det känns som att detta är min livligaste bebis hittills, och sedan rörelserna kom igång ordentligt har jag inte varit orolig en enda gång. Bara det gör att jag mår så mycket bättre i denna graviditet än de tidigare, som båda varit berg- och dalbanor känslomässigt och fulla med oro.

Hoppsan är nu stor som en aubergine eller en kålrot, sisådär 33 centimeter och 700 gram. Hen kan suga på tummen, knyta händerna och ta tag i sina fötter. Kan reagera på ljud och beröring och har utvecklat ett korttidsminne. Typisk bebis med andra ord, som långsamt börjar närma sig färdigbakad. Näsborrarna har öppnat sig, huden börjar få färg och lungorna jobbar på att producera surfaktant.

Kul liv…

Kul liv…

Jag har nu, när barnen är fyra och snart två, tydligen anammat det där med att sova när barnen sover. Riktigt hardcore.

Klockan är mitt i natten, och jag har för fjärde eller femte kvällen i rad somnat vid nattning vid 18-19-tiden. Inte för en halvtimmes snooze, utan somnat på riktigt, för kvällen.

Eller, jag vaknar förstås mitt i natten och ligger och snurrar i sängen 2-3 timmar. Inte så högkvalitativ egentid, direkt.

Eftersom jag som gravid är extremt inställd på frukost direkt efter uppvaknandet blir jag också genast enormt hungrig. Men en kan ju inte gå upp och äta mitt i blanka natten, så jag ligger och lider i min svält.

Fantasierna som börjar med en frukostmacka och kaffe avancerar snart till en ostdrypande calzone, via en gräddig kycklinggryta. Att middagen bara blev en macka och te gör nog sitt till, men jag hade ju tänkt komplettera med en kaffe och något mer när barnen hade somnat… Håhå jaja…

Och DÄR kickade Novalucol-behovet in, eftersom jag råkade rulla över på rygg en stund. Och stressen över att klockan är 02 och jag borde somna om för att inte få en total lose-lose i form av ingen egentid/vuxentid/komma-ikapp-med-jobbmejlen-tid/hushållsarbetstid PLUS trötthet p.g.a. alltför upphackad sömn. Igår låg jag vaken 01.30-04.30 och var i totalt zombieläge när L kom tassande någon gång efter 05, och när klockan började ringa vid 06.

Jag hade kanske kunnat gilla läget annars, om all min lediga tid i alla fall hade offrats för lång och välgörande törnrosasömn. Säkert bra för både mamma och bebis. Men detta gör mig bara trött, less och bitter.

Har varken Novalucol eller vatten vid sängen, och magen svider och läpparna är fnösketorra, men orkar inte gå upp. Blir väl en timme Farm Heroes innan jag kan somna om… Kanske egentligen hade varit bättre att gå upp och äta en macka och dricka en kopp te och somna om mätt och varm i magen? Men det känns bara för fel att gå upp och äta vid 02.

Det är stora och viktiga saker som avhandlas här 😀

Att börja längta…

Att börja längta…

…efter det jag inte ens ville ha. Inte just nu i alla fall. Det är vad som hänt.

Hoppsan rumsterar runt i min mage flera, flera gånger om dagen, och jag har redan hjärtat fullt av kärlek. Fantiserar om vem hen är. Pojke? Flicka? Lik storebror eller storasyster? Eller ingen av dem? Lugn eller vild, eller mittemellan? (Bara hen är frisk!)

Tänk att få ha en liten, liten spädis snusande i famnen igen! Kan det inte bli jul snart?

Halvtidsnatt och utbrott vid nattning

Halvtidsnatt och utbrott vid nattning

Hela familjen somnade efter middagen idag (igår). Varvid jag vaknade vid 23 och kände mig rätt utvilad. Tänker att jag kan vara vaken till runt 02 och sedan ändå få mer än tillräckligt med sömn sammanlagt. Nattlig vakenhet under graviditet har ju också blivit en rutin för min del.

Så nu sitter jag och glor på ”Midwives” över Youtube och funderar på att kanske brygga lite kaffe. (Passar på att frossa i förlossningar nu inför min egen allra sista, för sedan kommer jag antingen inte vara intresserad av sådana här program, eller bli ledsen över att själv inte få uppleva det igen.) Förkylningen känns nog liiite bättre än igår, och jag fick ändå lite avbetat på kontoret, trots att jag är supertrött och låter som en hes kråka.

Jag passade på att köra hämtningen vid kvart över tre, och sedan var det faktiskt rätt mysigt att köra hem ungarna i vagnen, låta dem leka med Play-Doh vid köksbordet medan jag lagade mat, och sedan ha en lugn måltid där alla (ett tag) satt nöjt och tyst och åt (korv stroganoff med ris och ärtor brukar funka för alla, och måndagar är en dag för säkra kort). Det händer inte ofta, och sedan tog det mysiga såklart snabbt slut, och barnen började kinka och kladda och banka med bestick i bordet. Läggdags.

Sedan var H plötsligt övertrött, och bara hoppade runt i sängen och kastade kläder och tjöt och svarade inte alls på tillsägelser tills jag sagt att ”Nu vill jag inte sova med dig!” och gått ut ur rummet, varvid han grät och ville kramas, för att sedan omedelbart börja hoppa runt i sängen igen, kasta strumpor på mig, sätta händerna framför snoppen när han satte sig på toaletten för att kissa, och börja vifta runt med nerkissade händer i badrummet. Fylla en badleksak med vatten och spruta på mig. Varvid jag slet leksaken ur handen på honom och tjongade den genom badrummet. Kanske svor jag lite också.

Och L (som B duschade medan jag med rätt måttlig framgång försökte förbereda H inför dusch) började plötsligt storgråta efter mamma, så jag bara bytte barn helt fräckt och fick trösta en trött och nyduschad liten knytt istället för att jaga runt galen fyraåring. Jag har så svårt att klara av honom när han blir sådär övertrött och bara fortsätter göra dumheter och det bara inte går att nå fram till honom på något sätt. Det slutar oftast med att jag vrålar och gråter, och barnen vrålar och gråter och allt bara känns misslyckat.

Jag vet att H hade ”paxat” mig för nattning idag, och att det kanske inte var schysst att ”överge” honom när han uppenbarligen var helt bortom all självkontroll i sin övertrötthet. Men jag orkade bara inte med mera bråk och stök, utan somnade med L i barnsängen istället. Jag får säga förlåt till H imorgon när han är mer mottaglig.

Det är något jag lärt mig med tiden. Att komma förbi sådana här episoder utan att känna mig som världens sämsta mamma i dagar och veckor efteråt. När ungarna får spel så kan det hända att mamman också får spel. Ibland är mamman inte helt snäll och rättvis. Vi säger förlåt till varandra och kramas och lovar att inte bråka mer (vilket vi såklart ändå gör några dagar senare). L (som oftast mest bara är åskådare till bråken, även om hon också gör sitt till för att mitt tålamod ska bli såpass tunt att det brister) brukar snabbt bli nöjd av en kram och en försäkran om att allt är bra.

Det får vara så. Jag är mänsklig och barnen är mänskliga, och jag har slutat kräva av mig själv att jag ska vara någon sorts upphöjd övermänniska som mamma, som lugnt och pedagogiskt ska klara av alla sorters kriser utan att någon blir ledsen på vägen. Livet fungerar faktiskt inte så, och det är inte heller en sådan standard jag vill sätta för mina barn. Vi bryter ihop, vi bråkar, vi blir sams och säger förlåt.

(Jag påmindes om allt detta av ett instagraminlägg från @mammasanningar idag. Underbart instakonto!)

Äppeltider

Äppeltider

Den här sommaren har vi inte tagit hand om någonting som trädgården producerat. Graviditet och trötthet, kombinerat med två barn och en sjukt varm sommar, har liksom gjort det till en icke-prioriterad fråga.

Men nu har äppelträdens grenar dignat med frukt, trots den torra sommaren, och B har varit rådig nog att ta tillvara på de första lassen från de fyra träden i trädgården. Hela 58 kilo levererades till ett lokalt musteri på en gård, och i retur har vi fått drygt 25 liter pastöriserad äppeljuice i bag-in-box-kartonger. Ytterligare ett lass blir det nog i veckan som kommer, för trädet med i särklass mest frukt är inte skördat ännu.

Kostnaden är 20 kr/liter, vilket kanske låter mycket om en jämför med vanlig köpejuice, och att vi själva bidragit med råvaran. Men om en istället ser det som att vi köpt en tjänst av någon, dessutom med specialutrustning som vi själva inte har, känns en femhundring för ett lass äpplens transformerings till juice inte som en big deal.

Juicen smakar dessutom helt himmelskt, ja faktiskt precis som svenska hemodlade äpplen – fräscht och smakrikt och inte lika sött som köpeäpplen och -juice. Oöppnade förpackningar håller i ungefär ett år.

Och det är verkligen något speciellt med att vara självförsörjande på något, och att tillvarata en fantastisk naturprodukt som annars mest hade blivit fallfrukt och behövt samlas ihop till kompostering. Och så har vi stöttat ett lokalt jordbruk på köpet!

Nämen nu orkar jag inte mer…

Nämen nu orkar jag inte mer…

Förra lördagskvällen drabbades jag ju av halsont, och en vecka med diverse besvär åt bihålehållet, och mosigt huvud, följde.

Saker på jobbet har släpat efter, men jag kände ändå att: ”nu är det helg och sedan kommer jag att komma till kontoret på måndag frisk och med förnyad energi.” Det hade ändå gått åt rätt håll, och till och med tandvärken hade mer eller mindre försvunnit i fredags.

Men vad händer? Jo, jag vaknar först av alla imorse, med den omisskännliga känslan av att det liksom kliar och raspar i halsen. Alltså WTF!!! Det här händer bara inte – en helt ny förkylning back-to-back med den förra!?! Det typiska tistelboll-i-halsen-onda och ett lätt illamående kombinerat med huvudvärk och matthet talar ju sitt tydliga språk. Jag har inte tid med detta, och jag orkar inte.

L verkar också ovanligt sur och lite hängig, så det blir väl en VAB- och sjukdomscirkus här igen, nu när vi äntligen skulle komma ikapp lite och bara få nöta på i vardagen fram till Hoppsans ankomst. Eller i alla fall i några veckor.

Igår fick vi avvika från släktkalaset efter en kort stund, för barnen var trötta och nötte runt och vi hade glömt att ta med barnstol. Det är inte direkt avslappnat att släppa lös ungarna hemma hos folk utan småbarn, och som inte hör till de närmaste. En

Idag var det dags att fira B:s ena bror, som fyller jämnt, men jag och L stannade hemma på grund av sjukdom för mig, och eventuell sjukdom för henne. Det blir ju lite trivsammare för B att åka iväg med bara H också, så att han slipper det konstanta vaktandet på L. H börjar ju faktiskt delvis bli en riktig människa nu, som kan sköta sig i möblerade rum, så länge han inte är övertrött eller så. Snart kommer H hem medan B och bröder och svåger går ut på lokal för middag. Vi släppte genast alla tankar på att ta med barnen efter gårdagens prövning. Och jag njuter ju inte av vare sig mat, dryck eller sällskap för tillfället, så jag kan lika gärna vara hemma med ungarna.

Barnen, ja… Det börjar faktiskt bli möjligt för dem att syssla med samma sak samtidigt utan att det (alltid) urartar i skrik och slagsmål.

Imorse satte jag mig ner vid köksbordet med båda två och lät dem leka med Play-Doh. Jag fick förstås övervaka L så att hon inte satte i sig degen, men överlag så gav det en försmak av de där pysselstunderna och julbaken och allt sånt som jag fantiserat om att ha när barnen blivit något äldre.

Och senare på förmiddagen satt de plötsligt ihopträngda i en fåtölj och kollade på paddan tillsammans.

Det där i bakgrunden? Äsch, det är bara vår nya tv, som bott i sin låda sedan början av sommaren. Först i köket, tills den blivit en naturlig del av inredningen för oss och började tjänstgöra som avlastningsyta, och sedan i vardagsrummet, där den nu blivit lite som en fondvägg. Framför den där eldstaden som vi ändå inte använt en enda gång sedan vi flyttade in. #moderninredning 😀

Så här enorm är jag förresten i vecka 23+2, iförd helgens uniform bestående av mjukisar och linne. (BH:n åkte bara på för att jag gick ner till närmaste pokemongymmet och körde en raid.) Snart kommer nog kommentarerna om att det måste vara dags snart. Nejdå, det är nästan fyra månader kvar, det är bara ett barn, och det kommer med stor sannolikhet att vara alldeles medelstort, thank you very much…

Holy cow, jag lakterar!

Holy cow, jag lakterar!

Jag fick en ingivelse i duschen idag, och provklämde lite på mina bröstvårtor. För att de plötsligt liksom såg så mycket ut som amningsbröst på något sätt.

Och genast kom det små mjölkdroppar!

Förra graviditeten hände det en vecka innan L föddes. Nu i vecka 23+1!

Jag vågar såklart inte få några förhoppningar om att detta ska vara ett gott tecken för kommande amning, efter två misslyckade försök till helamning i bagaget. Men coolt är det!

Framför allt eftersom det är nästan ett helt år sedan som L ammade sista gången.

Lördagen

Lördagen

Idag har jag

  • gått upp med båda barnen 06.30, medlat i hundra konflikter och läst ”Bockarna Bruse” inom femton sekunder från uppvaknandet
  • försökt smita iväg på toaletten ensam, och fått hela 45 sekunder för mig själv innan det första ”Mamma! Mamma…? Maamaaa!” började ljuda genom huset, och två barn materialiserades bredvid toalettstolen
  • sovit middag två timmar med det lilla barnet
  • tackat högre makter för att jag har mitt stash i badrumsskåpet
  • gått på mycket liten prommis och pustat mig uppför en skogsbacke med en av de sämsta terrängvagnarna jag någonsin rullat
  • fått glassfika på pensionatet ett stenkast hemifrån, och med gråtklump i halsen sett min förstfödde träna på att cykla på hemvägen
  • funderat på hur jag skulle kunna slippa gå på släktmiddag idag, och insett att det inte går

Hur ska jag ooorkaaa?!? Mycket mer än ovanstående mäktar jag tydligen inte med just nu… Helst vill jag bara sova, eller ligga i soffan och glo på teve.

Ä’nt ja världens roligaste individ, så säj? Mvh tråk-och-tröttpreggot