Bästa RUL:et ever!

Bästa RUL:et ever!

Det gick så himla bra idag!

Hoppsan dök upp på skärmen genast, och väldigt snabbt såg jag också ett litet ben som vispade till. Hen var mycket aktiv och flaxade runt med både armar och ben, och barnmorskan undrade om jag druckit kaffe nyss, och det hade jag ju, så hon fick jaga runt bebis lite för att kunna ta sina mått, och tyckte jag skulle skippa kaffet nästa gång.

Och jag kände inte alls av aktiviteten, för moderkakan är – som jag anat – i framvägg denna gång också. De gånger jag känt av riktiga sparkar har det bara varit långt upp centrerat på magen, och långt ut på höger sida, förmodligen då bebis ligger så att hen når liksom förbi moderkakan med benen?

Alla boxar som skulle checkas checkades. Det enda nervösa var att barnmorskan höll på länge att böka runt för att kolla utflödet från hjärtat. Men hon var snabbt tydlig med att hon inte upptäckt något fel, utan att hon bara hade svårt att få in vinkeln exakt rätt.

Det var absolut det tydligaste ultraljudet vi haft – händernas och fötternas ben och fingrar och tår var kristallklara på skärmen, och det gick att se armarna och benen skarpt hela tiden. Vi ville inte veta kön den här gången heller (det förtar ju så mycket av spänningen vid den första titten på bebis efter förlossningen), och det var ingen av oss som råkade se något, för barnmorskan undvek att visa mycket i det området.

Hoppsan hade också vuxit på millimetern så mycket som hen skulle ha gjort från KUB-ultraljudet, då datumet spikades. Det var jätteskönt att det var vid KUB som vi flyttades 6 dagar, för det blev en lättnad att se att tillväxten varit på pricken som den skulle efter det. Även med H spikades datum på KUB, till skillnad mot med L, då de inte satte datum vid KUB, och flytten (från beräknat datum enl. sista mens) på 5 dagar vid RUL blev en riktig kalldusch och källa till oro.

Ja, så var det med mitt livs troligen näst sista ultraljud innan bebisfabriken stänger. Det kommer att bli ett TUL (tillväxtultraljud) också, vilket är standard eftersom jag är överviktig och därmed löper risk att föda ett stort barn. Nu har jag ju inte gjort det hittills, utan fött helt supernormalstora barn. Men en tackar ju inte nej till en extra titt.

Med H fick jag till och med ett extra, andra TUL när barnmorskan tyckte att magen tagit ett språng mot slutet. Men jag blir mest stor om magen för att jag är kort, tror jag, för jag går knappt upp i vikt när är gravid, utan snarare ner, eftersom viktuppgången båda gångerna varit mindre än vikt av bebis+moderkaka+fostervatten+ökad blodvolym. Jag har bara ingen annanstans att bära bebis än rakt utåt!

Tadaa! Årets julklapp!

Tur att barnmorskan ”knäppte” några profilbilder redan i början, innan hon började sin genomgång, för när det väl var dags för fotosession hade Hoppsan gjort helt om och vände ryggen till!

Vi berättade för H att jag har en bebis i magen, och hans första reaktion var: ”Varför?” Sedan var han glad, efter att ha försäkrat sig om att den inte skulle komma före hans ”fyrakalas”, och berättade att han minsann kunde ta hand om bebisen när han var fyra och stor, och ville både prata med och försöka lyssna på magen.

Vi berättade för morfar idag också, så nu är det bara mormor kvar av de närmaste. Jag ska nog ringa nu och se om hon är vaken. För det är för en gångs skull jag, efter bara en timmes nattningssömn.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.