Hur överlever folk sommaren, egentligen?

Hur överlever folk sommaren, egentligen?

Nu startar vecka 2 av 4 som barnen har sommarlov, och förskolan är stängd. Vi vill inte lämna dem på en annan förskola, och handen på hjärtat så har vi ju möjlighet att ge dem lite ledighet.

Fram till förra veckan hade jag fortfarande någon sorts bild av att det skulle bli mysigt. Hänga tillsammans, bara vara, lata dagar. Någon liten utflykt. Familjetid. Men. Alltså. Barnen har ju ingen som helst känsla för mys. Eller lata dagar. De är också helt oförmögna att bara hänga.

Det är full rulle hela dagarna, och de bråkar och slåss med varandra, gnäller, springer runt och slamrar och skriker, och försöker möblera om (eller riva) huset. Vi går plikttroget till lekparken för att de ska få springa av sig, men inte hjälper det. Enda gången det är lugnt är när det går att få dem båda att intressera sig för samma tv-program samtidigt. Men vi försöker begränsa tv-tittandet till ”Sommarlov” på förmiddagen, och ”Bolibompa” på kvällen.

Fast det brukar ändå bli en stund på eftermiddagen också, för att H ska sitta still och varva ner en stund. Han är liksom hyper och verkar närmast övertrött, hela dagarna. Mer än ett och ett halvt år sedan han slutade sova middag känns det fortfarande som att han inte orkar med dagarna. Och just nu mer än någonsin. Trots att han kommer i säng i bra tid så springer han runt nästan hela dagarna med blanka ögon och är på riktigt oförmögen att lyssna på alla ”Nej!” och ”Stopp!”. Det känns som att jag bara vrålar på honom konstant, och han verkar inte ens höra mig.

Han vaknar såklart tidigare på morgonen än vad som är önskvärt, men ändå inte tidigare än till vardags. Många dagar kommer de båda studsande uppför trappan till övervåningen samtidigt, vid sex-halvsju. (Där jag oftast sover i diverse awkward positioner i soffan, i alla fall när jag vid läggdags vetat att båda barnen redan ligger och trängs och alstrar värme i sängen.) Och hela övervåningen fylls genast av skrik, gnäll, gråt, tjut, och diverse ljud motsvarande en elefanthjord på flykt. Energinivån i huset går från lugn till outhärdlig på fem minuter.

Det var faktiskt lugnt en stund imorse…

En bra dag, som idag, är det bara L som vaknar före klockan sex, och sedan har hon och jag ett par hyfsat lugna timmar innan helvetet brakar loss. Och det är ju inte bara H, utan L blir också helt odräglig så fort H vaknar.

Jag känner starkt att vi måste dra iväg någonstans redan idag, på någon sorts road trip. För att det är lättare att hantera ständig aktivitet när vi är på väg någonstans, och allt sker i olika etapper, än den här totala frustrationen när det inte går att vare sig ta det lugnt eller göra nytta hemma, och det bara är KAOS hela tiden. Bara någon sorts stressad överlevnad mellan måltider och nattsömn, och inget av det är särskilt trivsamt heller.

De kan inte sysselsätta sig själva, men skulle de mot förmodan faktiskt vara i lekrummet på egen hand en stund så kan en räkna sekunderna tills en eller båda ungarna gråter. Jag är så trött, och orkar inte heller vara en särskilt trevlig mamma genom allt det här heller.

Hur orkar folk? Eller kan andra faktiskt ha mysig familjetid på sommaren? Är det bara vi som har det så här?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.