Vikten en bananplupp

Vikten en bananplupp

Barnens trotsande, eller vad en nu ska kalla det, går i vågor här.

På L märks det inte så mycket ännu, eftersom hennes humör varit, tja… eldfängt…redan från start. Men visst började vissa typiska utbrott dyka upp någonstans här kring 1,5 år. Jättekriser över att mamman satt ner skeden i hennes yoghurtbägare, eller råkat hjälpa till med något annat vid matbordet. Hon KAN SJÄLV, och blir mäkta förbannad över minsta hjälp. Även om det behövs.

Det i kombination med hennes totala vägran att lyssna på förmaningar, lyda order, eller vad en nu ska kalla det, gör det till lite av en utmaning att vara hennes förälder. Förskolan vet inte riktigt vad de ska göra, eftersom hon är lika obstinat där. Gör bus och bara typ hånskrattar och fortsätter vid tillsägelse. Hela utvecklingssamtalet sist gick ut på hur vi ska få henne att acceptera gränser, både där och hemma.

Hon är ett sådant barn som testar varje gräns tiotusen gånger, och hur ska en orka upprätthålla och vara konsekvent hela tiden, med ett barn som bara skrattar och fortsätter? Hon kräver uppmärksamhet hela tiden, och det enda som fungerar är full uppmärksamhet och avledning, t.ex. ge henne små uppdrag. Hon är fenomenal på att förstå instruktioner, om att hämta saker, gå och kasta något i soptunnan o.s.v. Men det går ju inte att bara fokusera på henne, hela tiden.

Vad gäller H så har de största problemen med honom fram till nyligen varit syskonavundsjuka och missunnsamhet, blandat med ett inte obetydligt mått regression. Han vill ha hjälp med kläder som han mycket väl kan ta på sig själv, vill ibland bli matad, och har blivit påkommen med att snott en av lillasysters nappar både en och tre gånger.

Men nu har de där välkända, orimliga och ostoppbara utbrotten börjat göra sig kända igen även hos H. Förra veckan hade vi den första sparkande-skrikande-unge-på-golvet-i-mataffären-upplevelsen. Orsaken? Pappan hade tagit bort den lilla ”pluppen” längst ner på gratisbananen innan den räcktes över till gossen. Den”JAG VILL INTE HA EN DEEELAD. JAG VILL HA EN HEEEL! PLUUUPEEEN!!!” vrålade barnet. Om den där äckliga lilla pluppen som vi alltid nypt av före bananservering. Och han bara fortsatte vråla handlingen igenom. Låg på golvet och skrek över att lillasyster satt sig i bilvagnen han nyss vägrat åka i, och att han inte ville gå, och inte åka vagn.

Minst två middagar denna vecka har blivit totalförstörda av att något gått H emot, och sedan har det gråtits, skrikits och vrålats. Helt bortom alla former av tröst, mutor, hot, resonerande, skäll och daltande finns inget annat att göra än att låta utbrottet ha sin gång. Tills det plötsligt tar slut lika snabbt som det kom, och pojken är sitt vanliga jag igen.

Fyraårstrots verkar ju vara ett begrepp. Liksom tvåårstrots. Det känns som att det kan bli …spännande… till vintern, då vi har en 2-åring, en 4-åring, och en nyföding.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.