Så blev vi gifta till slut

Så blev vi gifta till slut

Vi har (som bekant för alla som tittat in här det senaste året eller så) haft fullt upp med att klara av livet och vardagen sedan vi blev tvåbarnsföräldrar. Det kommande bröllopet har därför knappt hunnit diskuteras, och de gånger vi har diskuterat det har det mest känts oöverstigligt att komma fram till något bra. Hur stort ska vi egentligen ha det? Var drar vi gränsen för vilka som ska bjudas? Hur hanterar vi de där släktingarna som är för nära för att strunta i att bjuda, men som är…knepiga… i sociala sammanhang?

Vi landade ganska snart i att vi nog ville hålla det ganska litet. Jag tycker inte om att stå i centrum, och jag trivs inte i stora sällskap. Jag har heller inget stort, skönt kompisgäng, utan mest några få och sinsemellan ganska olika vänner, så den där stora bröllopsfesten där alla roar sig och dansar natten igenom kändes inte helt realistisk.

Sedan började vi fundera på gränsdragningen familj och vänner. Våra familjer uppskattar nödvändigtvis inte det vi uppskattar vad gäller mat och dryck av lite bättre kvalisort, d.v.s. om vi omsorgsfullt skulle välja ett riktigt bra vin till bröllopsmiddagen skulle flera släktingar benämna det som ”surt” (d.v.s. ej ”smakjusterat” boxvin), någon skulle klaga på att kossan fortfarande råmade (d.v.s. kött ej stekt ”well done”=skosula) och en annan skulle sitta och pilla bort skalet från rostad potatis (”…jag är minsann uppvuxen med att man skalade potatisen, alltid…”) eller rynka på näsan åt all form av ädelost, för den ”luktar ju bara illa”. Ytterligare en annan skulle glatt förse sig med en femte och sjätte bit bröllopstårta så länge det fanns något kvar. Och så vidare. Medan de vänner vi umgås med är lite mer på samma plan som oss. Skulle vi då ha en liten sammankomst för familjerna, under lite enklare former, och sedan åka iväg till något bra ställe med vännerna för lite extra livsnjut? Och vad skulle vi göra med själva ceremonin? Själva? Med familj? Med vänner? Med familj och vänner?

Till slut hade vi landat i att vi bara skulle få själva vigseln avklarad. Ordna ett (eller två) kalas lite senare. Så vi skickade in hindersprövningsansökan och tänkte att vi får boka in en enkel borgerlig ceremoni någon gång i sommar. Så vi får det gjort. Papperskvarnarna malde snabbare än väntat, och dagen före nationaldagen fick vi våra intyg. Precis samma dag som jag på kvällen såg en facebook-annons för drop-in bröllop på Skansen den 9 juni. Det kändes plötsligt lite som att det stod skrivet i stjärnorna. (Eller så går facebooks tentakler djupare än väntat…) Bara att dyka upp med legitimation och hindersprövningsintyg. Ingen planering utöver att styra upp barnvakt för en lördagseftermiddag.

Vi frågade nästangrannarna om de kunde ta hand om barnen, och skyndade oss till en guldsmed och fixade ringar på torsdagen. Vi har gjort lite tvärtom – bara jag har haft en förlovningsring, och nu skaffade vi vigselringar till båda, och eftersom jag haft en alliansring med stenar runt om som förlovningsring valde jag en enkel slät ring som vigselring, som jag tänker bära under förlovningsringen.

Lördagen kom, och vi hade ett sedvanligt morgonstök med barn som for runt, yoghurtkladd på stolar och bord, och smöriga händer som torkades av på blonda kalufser. Men till slut var vi färdiga. Barnen plockades upp, och vi fick på oss kläder och gav oss iväg med bilen in mot storstan. Efter lite cirkulerande hittade vi en parkeringsplats nära bron över till Djurgården, och promenerade in mot Skansen.

Väl framme gick vi igenom bröllopsentrén, visade upp legitimationer och hindersprövningsintyg och fick en nummerlapp. Med denna i högsta hugg var det sedan bara att gå mot Bollnästorget och invänta vår tur. Vi hann äta en smörgås och ta en kaffe, köpa en liten brudbukett och en blomma för B att ha i kavajfickan, och jag fick lite smink och hårfix, som ingick i vigselavgiften på 900 kronor.

Strax efter klockan 15 var det vår tur, och vi gick igenom ingången till själva vigselplatsen, som var två rader med små vita tält. Vi visades till ett av tälten, hälsade på våra vittnen och vår vigselförrättare, och bytte några ord. Sedan var det dags för ceremonin, som gick ut på att vigselförrättaren sade några ord om gemenskap, och sedan fick vi säga våra ”Ja!” och byta ringar, och därefter förklarades vi vara man och hustru. Jag bölade. Såklart! En puss och sedan var vi på väg ut. Tog bergbanan ner och lämnade Skansen. Hämtade bilen och körde hem.

Väl hemma möttes vi av glada barn som haft en fin dag med nästangrannarna, och en jättefin liten bröllopsmiddag som våra fina vänner styrt upp med bara någon dags varsel. Rårakor med löjrom, fint grillat kött med hemgjord bea och potatisklyftor, och en pytteliten bröllopstårta.

Barnen sov redan i vagnen när det var dags för huvudrätt, och vi packade med resterna av tårtan så att H kunde få smaka nästa dag. Jag rullade hem barnen och vagnen vid 23-tiden, medan B dröjde kvar för att avnjuta en fincigarr med vår ”bröllopskock”.

Ja, så kan det också vara att gifta sig. Vi är så nöjda med att ha det ”avklarat” och även med att även det enklaste enkla kan blir alldeles, alldeles perfekt. Det var en på alla sätt fin dag, och vi slapp alla former av måsten, stress och planering.

H blev superglad när han vaknade upp och fick veta att han inte missat tårtan. Vi fikade medan L sov middag, och hon såg till att förse sig själv när hon vaknade.

Senare på söndagen berättade vi för H att vi hade gift oss dagen innan. ”Båda två?” undrade han, och när vi sade ja, sade han ”Vad trevligt!”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.