Jag säger upp mig. Eller hon får sparken. Eller nåt.

Den här lilla människan har jag spenderat FYRA timmar med att natta denna lördagskväll. Minus en stund då jag nattade storebror, en ganska försumbar stund i sammanhanget. Då sov hon faktiskt. Men sen var det dags igen.

Hon drack vatten sju gånger, sprang runt i rummet fjorton gånger, och hade femhundrasjuttioelva andra saker för sig utom just att sova. Vi var i stora sängen, i lilla sängen, kramades, bytte blöja och pyjamas. Mammans irritationsnivåer steg by the minute.

Till slut satt jag bara på sängen och lät henne hållas. B hade lagat och ätit sin middag (grillat kött, blääh!) under tiden, och när han till slut dök upp i dörren sa jag bara ”Nu går jag. Jag vill inte se henne mer idag.”

Nej, det kom till den punkten att jag verkligen inte klarade av att försöka krama henne mera. För att jag var för arg för att orka med kroppskontakt. Inatt tänker jag sova i soffan, och vägra alla former av mammande fram tills imorgon.

Två mammiga barn. Som spenderar hela dagarna som måsarna i …Hitta Nemo, är det väl? Minemineminemineminemineminemine. De klättrar och klänger på mig. Jag känner mig förföljd och kvävd och vill bara skjuta dem ifrån mig rent fysiskt.

Sen får jag vara ifred en stund, och längtar genast efter dem. Men i natt är soffan min. Bara min.

Vikten av en bananplupp

Barnens trotsande, eller vad en nu ska kalla det, går i vågor här.

På L märks det inte så mycket ännu, eftersom hennes humör varit, tja… eldfängt…redan från start. Men visst började vissa typiska utbrott dyka upp någonstans här kring 1,5 år. Jättekriser över att mamman satt ner skeden i hennes yoghurtbägare, eller råkat hjälpa till med något annat vid matbordet. Hon KAN SJÄLV, och blir mäkta förbannad över minsta hjälp. Även om det behövs.

Det i kombination med hennes totala vägran att lyssna på förmaningar, lyda order, eller vad en nu ska kalla det, gör det till lite av en utmaning att vara hennes förälder. Förskolan vet inte riktigt vad de ska göra, eftersom hon är lika obstinat där. Gör bus och bara typ hånskrattar och fortsätter vid tillsägelse. Hela utvecklingssamtalet sist gick ut på hur vi ska få henne att acceptera gränser, både där och hemma.

Hon är ett sådant barn som testar varje gräns tiotusen gånger, och hur ska en orka upprätthålla och vara konsekvent hela tiden, med ett barn som bara skrattar och fortsätter? Hon kräver uppmärksamhet hela tiden, och det enda som fungerar är full uppmärksamhet och avledning, t.ex. ge henne små uppdrag. Hon är fenomenal på att förstå instruktioner, om att hämta saker, gå och kasta något i soptunnan o.s.v. Men det går ju inte att bara fokusera på henne, hela tiden.

Vad gäller H så har de största problemen med honom fram till nyligen varit syskonavundsjuka och missunnsamhet, blandat med ett inte obetydligt mått regression. Han vill ha hjälp med kläder som han mycket väl kan ta på sig själv, vill ibland bli matad, och har blivit påkommen med att snott en av lillasysters nappar både en och tre gånger.

Men nu har de där välkända, orimliga och ostoppbara utbrotten börjat göra sig kända igen även hos H. Förra veckan hade vi den första sparkande-skrikande-unge-på-golvet-i-mataffären-upplevelsen. Orsaken? Pappan hade tagit bort den lilla ”pluppen” längst ner på gratisbananen innan den räcktes över till gossen. Den”JAG VILL INTE HA EN DEEELAD. JAG VILL HA EN HEEEL! PLUUUPEEEN!!!” vrålade barnet. Om den där äckliga lilla pluppen som vi alltid nypt av före bananservering. Och han bara fortsatte vråla handlingen igenom. Låg på golvet och skrek över att lillasyster satt sig i bilvagnen han nyss vägrat åka i, och att han inte ville gå, och inte åka vagn.

Minst två middagar denna vecka har blivit totalförstörda av att något gått H emot, och sedan har det gråtits, skrikits och vrålats. Helt bortom alla former av tröst, mutor, hot, resonerande, skäll och daltande finns inget annat att göra än att låta utbrottet ha sin gång. Tills det plötsligt tar slut lika snabbt som det kom, och pojken är sitt vanliga jag igen.

Fyraårstrots verkar ju vara ett begrepp. Liksom tvåårstrots. Det känns som att det kan bli …spännande… till vintern, då vi har en 2-åring, en 4-åring, och en nyföding.

Jag skulle nästan kunna få en hyresrätt

Jag fick mejl från det kommunala hyresbolaget här i stan. Ett förslag på en hyresrätt som jag nästan, kanske skulle kunna få.

Jag har något hundratal mer poäng än den som för närvarande är på plats 5 bland sökandena. Hur länge jag har stått i kö? Jo tack, lite mer än 12 år.

Hur snett är det inte att det ska se ut så här? Och det är inte Stockholms innerstad vi pratar om, utan en småstad i allra yttersta Storstockholmsområdet.

Jag har under dessa 12 år hunnit bo hos min pappa, få en svindyr hyreslägenhet från ett privat hyresbolag i en ännu mindre ort i samma kommun (7500/mån var myycket pengar för en 2:a i en bonnhåla 2007), köpa en bostadsrätt här i småstan och få en lägre totalkostnad inklusive amortering när jag fick låna till 100% av köpeskillingen, flytta in till B i ett hus ägt av svärmor, och slutligen köpa en relativt dyr villa (tack vare generös svärmor som hjälpte med handpenning, och bra banklån).

Idag har jag kvar min bostadsrätt och hyr ut den till en ung tjej som inte hunnit stå 12 år i bostadskö. Tack vare att hennes mamma var tjenis med styrelsen har jag fått tillstånd att hyra ut länge. Den täcker sina kostnader, och är mitt trygghetskapital om något går fel.

Med dagens låneregler hade jag aldrig ens kunna flytta till min bostadsrätt, trots att den var billigare än hyresrätten, eftersom jag inte hade något kapital.

Hur skev är inte denna bostadsmarknad, egentligen? Om vi inte bosparar till våra barn kommer de att bo hemma tills de är 30. Kanske någon av mina ungar kan flytta in i min bostadsrätt…

Men jag tror jag skippar den där hyresrätten. Jag behöver den inte längre.

Ny vecka, 15+0

Idag puttrar vi in i vecka 16, lilla Hoppsan och jag.

Det är nog nu filébiten av graviditeten börjar, för på bara några dagar tycker jag mig ha märkt av förbättringar avseende både illamående och trötthet. Jag måste fortfarande trycka i mig något direkt när jag vaknar, och somnar över skrivbordet en stund dagligen, men överlag känns det bättre. Grundtröttheten och grundillamåendet som liksom legat och malt lite i bakgrunden hela tiden har försvunnit.

Jag har ändå varit enormt förskonad vad gäller illamåendet denna gång, jämfört med de två tidigare. Tröttheten däremot, har varit värre. Eller i alla fall mer svårhanterlig, eftersom det med två små hemma inte går att bara tuppa av i tid och otid. Eventuellt kan det ha hänt någon gång att jag fått fiska upp L halvvägs ner i trappan från balkongen och ner i trädgården, efter att jag slumrat till i soffan, och hon blivit utsläppt av storebror.

Hoppsan är ungefär 15 centimeter lång från huvud till fot, och ska vara ganska aktiv därinne. Och visst känner jag av aktivitet några gånger om dagen.

Höftsmärtorna har lyst med sin frånvaro någon dag, men jag törs inte tro att de redan gått över. Ligamenten har bråkat ordentligt de senaste dagarna, med ordentliga hugg när jag reser mig, vrider mig eller nyser. Troligen för att magen har typ bara gett med sig och tyckt att den lika gärna bara kan expandera klart på en gång. Det är ju inte så att den brytt sig om att tighta upp sig nämnvärt efter L…Tjock är jag ju ändå, men magen har verkligen skjutit iväg, även om kanske ingen utomstående skulle våga sig på att ta den för en gravidmage riktigt ännu.

Mataversionerna har kickat in ordentligt, och precis som vanligt är det kött, allt mustigt, matigt och grillat, dijonsenap och bladpersilja (krusig går bra) som är det vidrigaste som finns. Köttfärs, kyckling och rå lax fungerar proteinmässigt, bara det är smaksatt med färsk koriander, citrus och chili eller ingefära. Texmex, sashimi, lättare thaimat och viss indisk mat är det enda jag vill äta. Mest är det nachos med guacamole, färs och refried beans, eller salmasashimi med dippsås på soja, ingefära, chili, lime och vitlök som fixas hemma och laab gai från thaistället på stan som varvas på min tallrik. Jag gör egentligen bättre laab gai själv, men eftersom resten av familjen hellre äter kycklingspett och panengcurry så blir det hämtmat. En eller annan morotsmuffin från Espresso House kan också slinka ner…

Som jag skrivit tidigare har drömmarna blivit livliga, och nattsömnen störd av långa vakenperioder. Inatt drömde jag om att jag kom på en ung Stellan Skarsgård med att smida planer på att seriemörda alla på mitt kontor. (I mina drömmar är kontoret alltid en mycket större lägenhet, och det är fler som jobbar där.) Det var ingen läskig dröm, utan bara absurd, där jag skulle stoppa Stellans mordiska planer.

Vad mer? Jag dricker som en kamel, bubbelvatten mestadels. Nattkissandet har dragit igång. Humöret är …varierande, och jag är väldigt osocial. Mest för att jag vill vara hemma och kunna sova när andan faller på.

Livliga drömmar och vakna nätter

Jag tror att tröttheten faktiskt börjar lätta liiite. Till förmån för nattvak. Istället för att bara somna om efter min nattningstupplur på en timme eller två så sitter jag vaken. Inatt satt jag i soffan till klockan tre.

Och när jag sover drömmer jag. Livliga, stressiga och obehagliga drömmar. Om att någon håller på att ta sig in i huset, och jag kan varken ta mig upp ur soffan/sängen eller höja rösten tillräckligt för att varna B. Kanske mer sömnförlamning än rena mardrömmar, eftersom jag alltid är på den plats och tid jag verkligen är, tror att jag är vaken och mest bara känner att någon är där som inte ska vara där, men jag kan inte röra mig. Fast samtidigt med en fot i drömmen, eftersom jag ibland kan ta mig några meter bort innan jag plötsligt ”vaknar” tillbaka i soffan/sängen.

Inatt hann jag skrämma bort en enorm grå katt från balkongdörren, möta en okänd kvinna i köket och få en stark känsla av att det fanns någon mer på nedervåningen innan jag plötsligt var tillbaka i soffan. Kvinnan hade sprungit ut, men jag måste varna B för den andra personen där nere, och sätta barnen i säkerhet. Men rösten höll inte och benen bar inte, och hur jag än försökte kom jag aldrig längre än till vardagsrumsdörren ut mot köket, innan det svartnade för ögonen och jag var tillbaka i soffan.

Och riktiga drömmar. Vissa bara absurda och ovanligt medryckande, andra mer skrämmande. Om att vi är nere i centrum här i småstaden, och har glömt att hålla kolla på L. Jag springer gata upp och gata ner och letar, och tänker på allt vatten, herregud allt vatten. Ån. Hamnen. För att slutligen hitta henne glatt lekande i parken.

Den kommande bebisen har inte tagit sig in i min drömvärld ännu, men jag drömmer mycket om L, helt uppenbart i någon sorts oro över hur jag ska räcka till för henne också. Hon är ju så liten ännu, även om såklart mycket hinner hända på ett halvår.

Så, drömmar och sömnlöshet har kännetecknat slutet av vecka 15. Sömnlösheten vet jag inte vad den beror på, men känns igen från tidigare graviditeter. Tidigare har det varit mycket oro och nattgooglande, men nu är jag mest bara vaken i största allmänhet.

Ögoninflammation x 2

Jaha, då har ungarna tagit sommarlov i förtid, genom att skaffa sig rejäla mängder ”ögonsnor” som H kallar det.

Lapparna på förskolan har suttit där i någon vecka. ”Nu går det ögoninflammation på förskolan!” och en A4-sida om symptom, behandling och lämplig tid för hemmavistelse.

Och igår började H:s ena öga vara. Och sedan nästa öga. B höll båda ungarna hemma igår, men imorse fick L hänga på mig på morgonen och avlämnas på förskolan. Efter ordentlig inspektion, såklart.

Men när jag hämtade stoltserade även lillungen med ett varande öga. Såklart. Två dagar före förskolans sommarstängning. Vi har valt att ge ungarna sommarlov under de fyra veckor som förskolan stänger och samkör med stadens övriga Montessori-förskolor. För att vi kan, och det känns skönt att de slipper skeppas iväg till ett helt annat ställe med delvis annan personal och andra kompisar.

Att det sedan inte sammanfaller med när vi har tid att vara lediga båda två får lösas med lite pusslande och trixande och hjälp från släkten, och så får väl barnen lite extra ledighet om vi lyckas pussla ihop ledighet för någon resa framöver. Men det hade onekligen varit skönt att få de sista dagarna i lugn och ro på jobbet innan pusslandet med barnen börjar.

Ögoninflammation. En ny upplevelse i den här familjen. Barnen verkar inte lida nämnvärt och har inga andra problem än lite snorig näsa på H och lite hosta på L. Men fy vad det är jobbigt som förälder att se ens barn ”trasiga”, framför allt i ansiktet. Vi har knappt vant oss vid L:s eksem runt munnen, som kommit och gått sedan typ september förra året. L har än så länge bara gult gegg i ena ögonvrån, men H:s ögon har varit helt igenmurade, svullna och riktigt blodsprängda. Men de ser redan bättre ut, så förloppet verkar snabbt.

Vi sköljer med koksaltlösning, baddar med ljummet vatten och bomullstussar och torkar med någon sorts ögonvåtservetter. Förhoppningsvis blir de snabbt bra.

En graviditet utan nojor?

Båda mina tidigare graviditeter har präglats av stor oro och ständiga funderingar på hur bebis egentligen mår därinne.

Den här gången är allt annorlunda. Till att börja med hade jag kommit förbi nästan alla de där låånga, osäkra tidiga veckorna helt ovetande om mitt tillstånd. Hade jag vetat hade min google-historik kanske varit full av ”mindre graviditetssymptom tredje graviditeten”, ”gravid mår inte illa i vecka 8” och ”missfallsrisk vid högre ålder” eller liknande. Jag hade plöjt trådar på Familjeliv, och varit säker på att minst 203% av alla graviditeter slutar i missfall.

Men även nu, efter att ha fått ett första ”okej”-kvitto på KUB-ultraljudet, är jag ganska avslappnad. Anledningarna är flera, tror jag. För det första vet jag vid det här laget att jag och min partner verkligen inte har svårt att bli gravida tillsammans, trots att min vikt och ålder borde göra det svårare. Sedan så var den här graviditeten vare sig planerad eller välkommen till att börja med, så insatserna är liksom lite lägre. För det tredje så har jag två lyckade graviditeter och förlossningar bakom mig, då jag oroat mig helt i onödan. För det fjärde så är det min sista (om allt går bra) graviditet.

Vi kommer INTE att skaffa en fyra, utan det blir ”snoppdoktorn” nästa för B efter att den här bebisen har kommit ut. Och jag tänker inte slösa bort min troligen sista graviditetsupplevelse i livet på att sitta och oroa mig. Jag ska försöka carpa skiten ur den här graviditeten, och bara må så bra jag kan och njuta av livets mirakel.

Hoppas att den konstanta medvetenheten om att ”detta är sista gången” kommer att vaccinera mig mot den akuta graviditets-/förlossnings-/bebislängtan som jag drabbats av kort efter båda mina tidigare förlossningar. För den underbara nyfödingen som kommer efter graviditeten och förlossningen blir ju en unge som ska tas om hand i mååånga år framöver, och de tidigare ungarna försvinner ju inte heller. Så fler än tre blir det INTE.

Det är såklart många, många veckor och månader kvar. Jag kan mycket väl hamna i fosterrörelsepanik och noja hur mycket som helst över RUL och annat. Men jag ska försöka hålla kvar vid min nuvarande inställning, slappna av och förbereda hur mycket eller lite jag vill utan att hela tiden tänka ”tänk om det går fel…”

Jag räknar med att det kommer att gå bra, det här.

Mamman på konferens

Jag och kollegorna hade konferens i skärgården igår. (Läs: knåpade ihop en liten att-göra-lista mellan fika-lunch-fika-trerättersmiddag-bubbelpool-bastubad.)

Så inatt har jag sovit i hotellsäng, alldeles själv. Och vaknade klockan 05. WTF? Har nu legat i en timme och undrat när jag ska då fruuukooost egentligen.

Och det vet jag ju inte är förrän 08.30. (EVIGHETEN!)

Nåväl. Kissat. Druckit vatten. Surfat lite. En näve Novalucol och ett par ingefärskolor på det här så kanske jag kan somna om en stund…

Jag hade helt förträngt den konstanta halsbrännan. Mindes bara den ännu värre halsbrännan i senare graviditet, när jag fick gå in på ett tyngre artilleri än Novalucol. Men den är banne mig konstant från plusset på stickan och fram till BF. Och det går ju inte att sova när hela magen svider.

Saknar ungarna också. Snyft!