Drömmen om en kopp te, eller the state of my life

Drömmen om en kopp te, eller the state of my life

Det var längesen, bloggen. Jag finns här, och lever livet… eller something like it. Livet med två småbarn (och ett företag, och ett hus och allt det där andra) är lite… eh… krävande, kan en väl säga. Jag fattar faktiskt inte hur andra människor klarar av det? Vi gör inget annat än lämnar, jobbar, hämtar, matar och nattar. Försöker få undan en eller annan disk- och tvättmaskin däremellan, och kanske rasta dammsugaren ibland.

Med lite tur kanske vi får kolla på ett avsnitt av någon serie innan vi själva dunar in. Men oftast somnar någon vid nattning. I regel jag. Kanske kravlar jag upp på övervåningen för att dricka ett glas vatten efter ett par timmars sömn, men det brukar inte bli mycket mer bevänt med kvällen. Nästa dag? Repeat.

Igår började jag natta L medan H skulle få stanna kvar i trädgården en stund efter middagen (ÄLSKAR att det går att sitta ute och äta middag nu). Hon var osalig och ville inte ligga still, och det krävdes både bok och ett helt album med vaggvisor från Spotify innan den lilla kroppen slutligen gick ner i varv och hon somnade. Kramar, klappar och ett inte obetydligt mått av rent fasthållande ingick också.

Ut smög jag till nästa rum, där B försökte natta H i vår säng. Han är fortfarande EXTREMT svårnattad, och snor omkring i sängen och pratar och sjunger och ska dricka vatten och hoppsan måste plocka upp en tappad kudde/nalle/whatever från golvet. I EVIGHETER. Nya grejen är att han tydligt väntar in att förälder nummer två ska natta färdigt L, för att bedjande säga ”Kom och sov med mig! Snälla…”. Och så ska två föräldrar uthärda Cirkus H tills han någon gång bara stupar mitt i ett tvärt kast och börjar snarka.

H somnar nästan…men får ny energi och snor omkring en vända till runt sängen. Gång på gång på gång. Jag gick hem från jobbet med en obehaglig känsla av annalkande förkylning i svalget, och ville bara få gå upp och göra en kopp te med honung. Småslumrade mellan varven, och vaknade irriterat till varenda gång ungen skruvade upp sig själv. (B hade smugit upp någon gång under tiden.) Tills jag plötsligt vaknade upp JÄTTEIRRITERAD och tänkte att ”Nä nu jävlar får ungen lägga av, nu måste han ju ha somnat till ordentligt – varför är han i farten igen?”, bara för att märka att det nu var L som hade vaknat och krupit upp i sängen bredvid mig. Ny omgång av att få lugn på henne, medan drömmen om den där koppen te blev mer och mer avlägsen. Sedan sov vi.

Vaknade till vid halv ett på natten. L var återbördad till sin säng. B hade också gått och lagt sig. Var törstig och hade ännu mer ont i svalget och ville bara ha den där sabla koppen te. Men orkade inte gå upp. Pillade lite på telefonen och försökte samla energi till att i alla fall gå upp och dricka vatten. Sedan började L tjuta. Så jag försökte natta om henne för tredje gången, men hon ville inte komma till ro i sin säng. Upp med henne också i vår säng. Hon ville inte ligga stilla, utan ville krypa runt och över mig, kasta nappar och gosedjur och bli arg för att de försvann. Jag började tappa förhoppningen om ordentlig sömn, och började istället tänka att jag nog skulle få mig den där koppen te efter att hon somnat om, och sedan bara slumra i soffan ett par timmar innan det var dags att göra morgon.

Men till slut somnade vi om, både hon och jag. (Efter att hon levt runt, och vid ett tillfälle till och med hoppade ur sängen, gick och lade sig på en väska som låg på sovrumsgolvet och drog ner lite kläder över sig från den stora kistan som oftast agerar tillfällig garderob, och somnade på mage med rumpan i vädret. Kanske borde jag ha låtit henne ligga där?)

Ingen vaknade igen förrän B:s alarm gick igång vid 06, och det var hög tid att springa igenom duschen, klä på barnen och raska iväg till förskolan. För att barnen ska hinna få en frukostmacka där. Som nu plötsligt bara finns att få till 07.15, då det dukas av, mot tidigare 07.30. (Orka! Har jag sagt att jag saaaknar H:s första förskola, där allt var flexibelt och lätt ordnat, och frukost serverades utan knot, bara en fick ditt telningen före 08.30?)

Nu är det jobb, jobb, jobb för att sedan hinna från ett kundbesök till förskolans föräldramöte/vernissage på eftermiddagen. Ekorrhjulet bara snurrar på, och jag springer och springer och har egentligen ingen aning om vart jag är på väg. Jag har i alla fall inte fått något te.

2 thoughts on “Drömmen om en kopp te, eller the state of my life

  1. Åh gud, så hög igenkänning på detta. Nu har vi bara ett barn (ett par veckor äldre än L), men vardagen ser ändå väldigt mkt ut precis som du beskriver. Om vi (jag) mot förmodan inte somnar vid nattning av dottern (i vår säng, mind you) så känns det verkligen som LYX att hinna klämma in ett avsnitt av nåt på Netflix. Sedan upp ett par ggr under natten, stök och bök, och uppe med tuppen kl 05 innan lämning, jobb, hämtning, middag går på repeat.
    Och så all husskötsel som på nåt vänster ska hinnas med. Gahh! Skönt att man älskar de små liven så himlarns mkt iaf och skönt att man uppenbarligen inte är ensam!

    1. Hej Hanna! Det är så värmande att mina rätt deprimerande inlägg nuförtiden faktiskt möts av igenkänning. Ibland känns det som att en är helt ensam i att leva i detta ekorrhjul, och att precis ALLA andra faktiskt hinner och orkar ALLT.

      Men det är klart att det kommer att komma andra tider framöver. När barnen blivit mer självgående, och en själv kanske hunnit stanna upp och bara andas lite. Kikade in på din blogg idag också – hoppas att husjakten givit resultat! Många kramar från en utmattad småbarnsmamma till en annan! This too shall pass (och så försöker vi nu att inte tänka på hur hjärtekrossande det kommer att bli den dagen då småttingarna inte längre VILL sova i våra sängar, och dagarna med små tår som river en i ryggen är helt förbi 😭)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *