Bajs i pottan! Ett skitinlägg.

Bajs i pottan! Ett skitinlägg.

Ett välkänt fenomen bland småbarnsföräldrar är hur centralt bajs plötsligt blir i ens liv så fort ens förstfödda barn kommit till världen. Förutsatt att en själv haft en någorlunda välfungerande mage är det kanske inget en ägnat någon större tanke åt förut. En – om än kanske äcklig och stundtals pinsam – kroppsfunktion.

Men så blir en förälder. Och ens liv handlar plötsligt till stor del om just bajs. Svart bajs, grönt bajs, gult bajs. Ryggbajs. Uteblivet bajs som en går och väntar och väntar på. Bajs som hamnar överallt. En gul fläck på handleden? Äsch, det är bara lite bajs. Bajs diskuteras över frukosten, lunchen och middagen. SMS-konversationer om bajs. Långa googlings-sessioner om bajs.

Därför är idag en stor dag. Idag var nämligen dagen då vår lillfia plötsligt pekade på pottan medan mamman satt på toaletten och morgonkissade. ”Vill du gå på pottan, L?” Ett bestämt nickande och hennes lilla grymtande, uppfordrande ja-ljud. Av med pyjamas och blöja, lite hjälp att placera sig rätt på pottan. Mamman fortsatte med sina egna bestyr. Sedan reste sig barnet plötsligt upp. Och där i pottan låg den! En alldeles perfekt bajskorv – den allra första som inte hamnat i en blöja eller på annan, oönskad, plats.

Detta lilla barn får mig att häpna nästan dagligen. Hon har fått provsitta på pottan ett fåtal gånger, och vi har med ljudeffekter och gester försökt förklara vad hon ska göra där. Men hon har inte verkat fatta grejen, så vi har bara slutit oss till att hon inte är mogen för pottan ännu. Sist var säkert ett par månader sedan, eftersom jag då tänkte att vi kunde ta upp det hela när hon blev 18 månader (den ålder då H började gå på pottan, även om det sedan dröjde lääänge innan det blev ett regelbundet inslag i vardagen).

Ibland när vi läst någon bok där någon gått på pottan har jag frågat henne: ”Ska L börja bajsa och kissa i pottan snart?” Ja-grymtet och den bestämda nicken har alltid varit svaret på frågan. Och idag hade hon helt sonika bestämt sig för att hon skulle gå på pottan. Och så gjorde hon det.

Jag sörjer över att jag inte orkat blogga mer om denna finurliga, förunderliga lilla tös vi fått. Vild, glad och argsint. Bestämd och påhittig. Så vaken och alert och hela tiden redo att gå vidare, ta nästa steg. Ett humör som är ombytligare än aprilvädret, och en oresonlig upptäckarlusta helt utan självbevarelsedrift. Hon går ditt näsan pekar, och gör vad hon vill. Struntar i alla förmaningar. Vår Lilla My, vårt lilla troll. Lilla Crooden. Vår Spot.

Drömmen om en kopp te, eller the state of my life

Drömmen om en kopp te, eller the state of my life

Det var längesen, bloggen. Jag finns här, och lever livet… eller something like it. Livet med två småbarn (och ett företag, och ett hus och allt det där andra) är lite… eh… krävande, kan en väl säga. Jag fattar faktiskt inte hur andra människor klarar av det? Vi gör inget annat än lämnar, jobbar, hämtar, matar och nattar. Försöker få undan en eller annan disk- och tvättmaskin däremellan, och kanske rasta dammsugaren ibland.

Med lite tur kanske vi får kolla på ett avsnitt av någon serie innan vi själva dunar in. Men oftast somnar någon vid nattning. I regel jag. Kanske kravlar jag upp på övervåningen för att dricka ett glas vatten efter ett par timmars sömn, men det brukar inte bli mycket mer bevänt med kvällen. Nästa dag? Repeat.

Igår började jag natta L medan H skulle få stanna kvar i trädgården en stund efter middagen (ÄLSKAR att det går att sitta ute och äta middag nu). Hon var osalig och ville inte ligga still, och det krävdes både bok och ett helt album med vaggvisor från Spotify innan den lilla kroppen slutligen gick ner i varv och hon somnade. Kramar, klappar och ett inte obetydligt mått av rent fasthållande ingick också.

Ut smög jag till nästa rum, där B försökte natta H i vår säng. Han är fortfarande EXTREMT svårnattad, och snor omkring i sängen och pratar och sjunger och ska dricka vatten och hoppsan måste plocka upp en tappad kudde/nalle/whatever från golvet. I EVIGHETER. Nya grejen är att han tydligt väntar in att förälder nummer två ska natta färdigt L, för att bedjande säga ”Kom och sov med mig! Snälla…”. Och så ska två föräldrar uthärda Cirkus H tills han någon gång bara stupar mitt i ett tvärt kast och börjar snarka.

H somnar nästan…men får ny energi och snor omkring en vända till runt sängen. Gång på gång på gång. Jag gick hem från jobbet med en obehaglig känsla av annalkande förkylning i svalget, och ville bara få gå upp och göra en kopp te med honung. Småslumrade mellan varven, och vaknade irriterat till varenda gång ungen skruvade upp sig själv. (B hade smugit upp någon gång under tiden.) Tills jag plötsligt vaknade upp JÄTTEIRRITERAD och tänkte att ”Nä nu jävlar får ungen lägga av, nu måste han ju ha somnat till ordentligt – varför är han i farten igen?”, bara för att märka att det nu var L som hade vaknat och krupit upp i sängen bredvid mig. Ny omgång av att få lugn på henne, medan drömmen om den där koppen te blev mer och mer avlägsen. Sedan sov vi.

Vaknade till vid halv ett på natten. L var återbördad till sin säng. B hade också gått och lagt sig. Var törstig och hade ännu mer ont i svalget och ville bara ha den där sabla koppen te. Men orkade inte gå upp. Pillade lite på telefonen och försökte samla energi till att i alla fall gå upp och dricka vatten. Sedan började L tjuta. Så jag försökte natta om henne för tredje gången, men hon ville inte komma till ro i sin säng. Upp med henne också i vår säng. Hon ville inte ligga stilla, utan ville krypa runt och över mig, kasta nappar och gosedjur och bli arg för att de försvann. Jag började tappa förhoppningen om ordentlig sömn, och började istället tänka att jag nog skulle få mig den där koppen te efter att hon somnat om, och sedan bara slumra i soffan ett par timmar innan det var dags att göra morgon.

Men till slut somnade vi om, både hon och jag. (Efter att hon levt runt, och vid ett tillfälle till och med hoppade ur sängen, gick och lade sig på en väska som låg på sovrumsgolvet och drog ner lite kläder över sig från den stora kistan som oftast agerar tillfällig garderob, och somnade på mage med rumpan i vädret. Kanske borde jag ha låtit henne ligga där?)

Ingen vaknade igen förrän B:s alarm gick igång vid 06, och det var hög tid att springa igenom duschen, klä på barnen och raska iväg till förskolan. För att barnen ska hinna få en frukostmacka där. Som nu plötsligt bara finns att få till 07.15, då det dukas av, mot tidigare 07.30. (Orka! Har jag sagt att jag saaaknar H:s första förskola, där allt var flexibelt och lätt ordnat, och frukost serverades utan knot, bara en fick ditt telningen före 08.30?)

Nu är det jobb, jobb, jobb för att sedan hinna från ett kundbesök till förskolans föräldramöte/vernissage på eftermiddagen. Ekorrhjulet bara snurrar på, och jag springer och springer och har egentligen ingen aning om vart jag är på väg. Jag har i alla fall inte fått något te.

Monday, monday…

Monday, monday…

Så var det ny vecka igen, och jag är tillbaka på kontoret. Helgen skulle ha varit vikt åt nöjen och utevistelse i det efterlängtade vårvädret. I lördags hade vi barnvakt över dagen, och hade bord bokat på Berns asiatiska för brunch, som skulle kombineras med promenad under körsbärsträden.

Men på fredagskvällen blev jag akut illamående lagom till vår middag på tu man hand efter att barnen somnat, och kräktes snart upp det lilla jag fått i mig. Fick ligga och halvslumra i soffan hela natten, med avbrott för ytterligare en kräksession på småtimmarna. På förmiddagen på lördagen kräktes jag igen, ungefär samtidigt som morfar och tant G ringde på dörren för att hämta ungarna. (Vi hade bestämt att B skulle åka in själv och möta upp nästangrannarna som vi stämt träff med. Jag hade hållit mig ifrån alla så gott det gick sedan jag blev dålig, och haft egen toalett etc.)

Så scenen när det ringde på dörren var att B fortfarande var på nedervåningen och gjorde sig i ordning efter duschen, L skrek för att hon inte fått komma in till mig i badrummet, och sedan för att jag inte kunde lyfta upp henne i famnen. (Ville minimera kontakten med ungarna ifall att det var något smittsamt, men tror att det var något jag ätit till lunch i fredags.) Sedan började H vråla hysteriskt, för att morfar förelsog att de skulle leka lite utomhus i våra trakter innan de begav sig av hem till morfar. Jag försökte hålla mig undan från alla, och stod i ett hörn av hallen, nykräkt och med ett inte obetydligt mått av urinläckage som inträffat under kräkandet. (Jag tycker jag har hyfsad ordning på knipmusklerna efter förlossningarna, men just i lägen när det blir extrem ansträngning, som vid kräkning och riktigt kraftiga hostattacker, kan det ske olyckor.) Åh, glamouren i livet, ändå…

(Men hibiskusen i vardagsrummet blommade vackert, och får bli en trevligare illustration till helgen än den vidriga verkligheten.)

Båda ungarna verkar vara inne i någon sorts fas. H blir hysterisk om allt inte blir exakt som han hade föreställt sig (i lördags var han inställd på att de skulle åka i morfars bil direkt hem till morfar), och L är sur som en citron mest hela tiden. Skriker och gråter och vill antingen sitta i famnen hela tiden, eller springer iväg och vill inte tröstas. Ingen av dem vill äta annat än typ pasta eller vitt bröd och smör. H är osalig på kvällarna och blir ALLTID hyperaktiv just när det är dags att sova, oavsett när det är, och slänger sig runt i sängen, sjunger, babblar eller viskar för sig själv. Båda SKA sova i vår säng, och det finns verkligen inte utrymme för två –inte längre så små– propellrar plus två vuxna i sängen.

Nåväl. Jag fick i alla fall repa mig i lugn och ro under lördagen, och mådde ganska bra igen när familjen återvände. Orkade till och med dubbelnatta ungarna innan B kom hem på kvällen, och hade fått behålla dagens strålande födointag bestående av ett par nävar salta chips, lite glass och ett par halvtorra kanelgifflar.

Söndagen blev lugn, utöver L:s åskmolnshumör, och det blev lite påtat i trädgården, och balkongen blev rensad från förra årets alla misslyckade små odlingsförsök. I år är ambitionerna små – jag ska försöka få igång en liten köksträdgård i pallkragar, men tänker köpa färdiga plantor till allt som borde ha såtts för länge sedan, medan frösådden får bli lite sallad och annat snabbväxande.

Annars försöker jag mest hitta fotfästet, och tränga undan en känsla av ”pending doom” som hängt över mig konstant på sistone. Jag känner mig värdelös på nästan alla sätt, och bär en ständig känsla av att balansera på kanten av en avgrund bestående av typ separation, död och personlig konkurs och allt annat extremt dåligt jag kan tänka mig, samtidigt som jag bär världen på mina axlar. Jag vet inte om jag kommer att klara av att fortsätta med mitt företag och yrke, och vet inte vad jag skulle göra, vem jag skulle vara, hur mitt liv annars skulle se ut om det skulle bli så. Är inte denna blogg ett riktigt lyckopiller, så säg?