Livskaoset

Livskaoset

Jag har kommit till ett beslut. Det är så lång tid nu som jag gått runt med ett ton ångest på mina axlar. Att jag varit utmattad har jag ju redan både insett och erkänt för mig själv, om än motvilligt. Jag är ju inte en ”sån”. I viss mån har jag börjat försöka vända situationen genom att skala bort onödiga ”måsten”. Ta mig tid för att promenera, eftersom jag vet att det gör mig gott. Men det är ändå inga stora omvälvningar jag gjort i mitt liv – jag har fortfarande samma börda och press att hinna med att vara både mamma och egenföretagare. Samma dåliga samvete över att inte riktigt räcka till vare sig som det ena eller det andra.

I fredags brakade världen samman lite grann. Jag gjorde bort mig ordentligt arbetsmässigt. Det värsta jag varit med om under tolv år i mitt yrke. Det kommer att kosta en hel del ekonomiskt att reparera, och personligt kommer det att vara enormt tufft att komma tillbaka till en plats där jag kan hålla huvudet högt igen och känna att jag faktiskt är en kompetent yrkesperson. För där och då var jag allt annat än det.

I backspegeln går det att se att det är klart som tusan att det gick så här till slut. Att bli gravid tre månader in i ett nytt yrkesliv som egenföretagare, med det ansvar och den ekonomiska risk det innebär. Att försöka jonglera bebis och företag, för att sedan bli gravid med barn nummer två bara några månader efter att jag börjat jobba mer eller mindre heltid igen. Att försöka hålla företaget vid liv genom ytterligare en mammaledighet, med två barn att ta hand om och begränsad rätt till barnomsorg för barn nummer ett. Och med det ökade ansvaret i att företaget då har en större och dyrare lokal och en anställd som ska ha lön varje månad. En hel del pengar måste in bara för att gå plus minus noll.

Som anställd går det ju att vara föräldraledig på riktigt. Det kan du aldrig som egenföretagare. Företaget måste hållas flytande ändå, även fast det knappt ens är praktiskt möjligt att klara av det med två småbarn som kräver sitt. Och tröskeln för att faktiskt tjäna pengar på företaget är helt orimligt hög i förhållande till vad en är kapabel till. För mig i alla fall.

Jag ser det inte som en möjlig utväg att lägga ner företagandet och söka efter någon anställning, med den trygghet det innebär. Utbudet av tjänster i mitt yrke är i princip obefintligt där vi bor, och det känns inte rimligt att slänga bort ett antal års universitetsutbildning och tolv års yrkeserfarenhet för att göra något annat, eller att flytta familjen någon annanstans för att jag ska ta en anställning. Även om skämsfaktorn över mitt misslyckande är så hög att det känns lockande att bara strunta i allt och ta ett McJob helt utan ansvar. Nej, jag är ingen quitter. Har alltid varit envis som en gammal get.

Men. Om det inte hjälper att försöka släppa alla krav som inte är direkt nödvändiga för familj och företag, att ta mig tid för promenader, och att situationen kommer att börja ljusna nu när L faktiskt går på förskola och jag kan gå till kontoret varje dag. Då måste jag söka hjälp. För att se om det går att göra något annat för att få mig att må bättre; om det finns ytterligare något verktyg för att göra mitt liv drägligt. Så att jag kan fungera både hemma och på jobbet. För så här kan jag inte ha det.

Vissa krav måste jag börja ställa även hemma. Det är inte rimligt med det ansvar jag har på jobbet att jag ska behöva skynda mig hemåt för att hinna med middag och nattning alla, alla kvällar, varje vecka. Att jag ska få minst ett telefonsamtal hemifrån varje dag jag är på jobbet för att JAG ska svara på vad som ska ätas till middag. Med det mer eller mindre outtalade kravet att jag ska skynda mig hem så att B slipper ta ensamt ansvar för middag och eventuellt även nattningsbestyr. När jobbet så kräver behöver jag få tid för arbetet, och räkna med att det faktiskt finns en förälder till som kan hålla ställningarna hemma då och då.

Varför är det bara jag som kvinna och mamma som ska behöva få råångest över att inte träffa ungarna några kvällar i månaden? Jag tar ju glatt över rodret själv titt som tätt för att min man ska gå på konsert. Tar med ungarna bort över en hel helg för att han ska ha ”grabbkvällar” hemma. Går tidigare för att hämta barnen även i fall där han lika gärna skulle ha kunnat göra det. Sitter uppe halva natten för att arbeta ikapp när barnen somnat, och ändå vara den som ansvarar för att ta hand om den morgonpigga minstingen klockan fem. Hur lät jag det bli så här? Varför är det bara jag som ska behöva vända ut-och-in på mig själv för att allt ska fungera?

Just idag råkade jag snubbla över den här artikeln från Mama om Underbara Clara och den bok hon skrivit tillsammans med Erica Dahlgren. Igenkänningen var total, och visst är det precis det som hänt mig – att småbarnslivet gjort att jag inte kunnat varva ner och ta igen mig på det vis som jag gjorde tidigare. Inte konstigt att jag inte klarar av att göra allt annat som jag gjorde tidigare…

2 thoughts on “Livskaoset

  1. Du är modig tycker jag, som skriver så ärligt om misslyckanden och brist på jämställdhet hemma! Men kom ihåg, att de som är riktigt inkompetenta och misslyckade, är sällan de som inser sina egna misstag och försöker rätta till dem! Jag tror visst att du skulle hitta anställning på ett kick i vår stad, förutsatt att det är det du vill såklart!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *