Att släppa onödiga eller omöjliga ”måsten”

Att släppa onödiga eller omöjliga ”måsten”

Det har ju inte varit någon direkt hemlighet att jag haft svårt att orka och hinna med allt jag vill och måste sedan jag blev tvåbarnsmamma.

Just nu känns det som att det håller på att ordna upp sig någorlunda, i takt med att veckorna börjar föras enligt någon sorts normal rutin, med fem arbetsdagar och två vilodagar. Men jag har också blivit tvungen att skrota en hel del saker jag egentligen skulle vilja göra.

Att bloggen blir bloggad lite hipp som happ är ju sen gammalt vid det här laget. Jag har fått lägga ner mina ambitioner med matplanering och två fisk, två vego måndag till torsdag. Det tar för mycket tid och energi, och när resultatet allt som oftast är ett eller två matvägrande barn och en försenad middag med ett eller två övertrötta barn och nattningar som aldrig tar slut så är det bara… inte värt det. Inte just nu i alla fall.

Vi kör på snabbt och barnvänligt. Om det betyder makaroner fyra dagar i veckan så: so be it! Just nu. Vi prioriterar att försöka vara hemma tidigt båda två, få i barnen mat som de faktiskt äter och sen skjuts i säng snarast frikkin’ möjligt. Vilket gör att två sovande barn vid 19 eller strax därefter faktiskt börjar bli en rutin.

På helgen försöker vi vuxna äta efter att barnen somnat. Och då blir det ingenting avancerat som vi står och lagar i timmar. Portionsskivor av entrecôte snabbt frästa i stekpanna med ugnspommes, mataffärens därgjorda aromsmör och sjudna haricots verts är ständig fredagsmiddag. En god middag på bordet på cirka 20 minuter. Inte lika gott som en côte de boeuf från grillen med en hemgjord bearnaise, eller lammrostbiff med potatisgratäng och en rödvinsreduktion som puttrat i timmar. Men close enough. Just nu.

Häromdagen slängde jag alla de tomma blöjpaketen som låg och skräpade i badrummet. I väntan på att jag skulle registrera nån sort jäkla kod för att kunna få poäng för att casha in några premier vi inte behöver. Varför i hela friden har jag låtit en sådan grej smita in i vardagens långa listor av måsten? Det är slut med det nu.

Trasiga saker som legat och väntat på reparation eller reklamation. I tunnan direkt, bara! Det kostar mer i tid och kraft att engagera sig i dessa småsaker än att bara släppa taget, kasta skiten och köpa nytt om så skulle behövas.

Komma ihåg att dra ut soptunnan till gatan varannan tisdag morgon? F-ck that! Det är mer värt att slippa tänka på det än att bara betala de hundralappar det kostar extra på ett år att få hämtning i soprummet vid garaget.

Kanske bara den som varit riktigt utmattad kan förstå den där känslan av att varje minsta yttepyttelilla sak på den där listan av ”todos” är ytterligare en tråd av ångest i den där malströmmen som rusar genom ens sinne hela tiden. När ingenting är för litet för att orsaka en känsla av svindel och en kall hand runt hjärtat när tankarna ”Herregud jag har väl inte glömt det där?” eller ”Åh, det där måste jag komma ihåg att göra före hämtning idag!” ”Och det där måste jag komma ihåg att komma ihåg!” objudet poppar upp i huvudet. När varje sms, mejl eller telefonsamtal omedelbart får alla kroppens larmsignaler att gå igång. För det är säkert någon som vill något av en.

Så jag har börjat plocka bort saker, för att inte ha helt oväsentliga saker som tar tid och kraft från de viktiga. Faktiskt fundera över om jag verkligen vill eller måste, och om det är värt priset. En fungerande vardagsrutin och tid både på jobbet och med barnen är prio ett. Därefter kommer att ta hand om mig själv, vilket just nu mest betyder tid för promenader. Där jag fortfarande strävar efter ett månatligt snitt på 10 km om dagen. Men har släppt försöken att jämna till statistiken så att det blir så nära 10 km per dag som möjligt. Veckodagarna är köriga ibland, och ibland orkar jag bara inte ge mig ut om kvällen efter en lång dag. Då blir det till att hitta på saker på helgen – ta med barnen till 4H-gården eller den mest avlägsna lekplatsen jag kan komma på. Det lyfter upp snittet och räddar upp några förlorade kilometer tidigare i veckan. Att börja simma åtminstone någon gång i veckan står på önskelistan, och går förhoppningsvis att klämma in när rutinerna börjar sätta sig.

De viktigaste lärdomarna efter snart 1,5 år som tvåbarnsmamma är att jag måste sänka förväntningarna, och skala bort måsten som inte är måsten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *