Tiden flyger!

Tiden flyger!

Plötsligt har det gått jättelång tid sedan min senaste uppdatering här. Inget dramatiskt har hänt, utöver att livet och tiden bara flyger i rasande fart.

Minstingen är inskolad, och trivs som fisken i vattnet på förskolan. Börjar gnälla när jag stannar vagnen utanför förskolan, och H snabbt hoppar ur, rädd att bara H ska få gå in och hon ska få vänta utanför som när vi hämtade honom förr. Blir glad så fort jag börjar knäppa upp hennes sele. Lägger knappt märke till mig överhuvudtaget efter att vi kommit in genom dörren dit, och när jag kommer dit för att hämta är hon alltid mitt i leken, men avbryter glatt för att komma springande med världens största leende och krama både mig och storebror.

Barnen går nu 7.15-15.15 på förskolan. Jag lämnar till frukost, och är på jobbet vid halv åtta. Alla dagar då jag inte har möten eller absoluta måsten försöker jag att också hämta. Förskolan ligger ju på vägen till och från kontoret för min del, och det är så skönt att få en liten stund med barnen innan tröttheten och ”hell hour” slår in. Jag kan ju alltid göra en del skrivjobb hemma efter att de somnat. De dagar jag har möten efter kl. 15 får B hämta, så vi försöker tajma in det med dagar då han kan jobba hemifrån.

Så sakteliga börjar vi få in en något tidigare nattning, med målet att båda barnen skall sova vid sju. Tidigare påbörjade vi ofta nattningen då, men nu när det är dags att stiga upp vid strax efter sex är de ju tröttare på kvällen. Ibland fungerar det fint, ibland är det bara rentutsagt rövigt, men det går åt rätt håll. Vi tar ett barn var, och låter i regel H bestämma vilken förälder han vill somna med och i vilken säng (vår eller hans) och sedan får den förälder som blir över ta L och lägga sig i den säng som blir över. Som tur är brukar L finna sig i vilket som, och det är i alla fall ett litet motgift mot andra trotsutbrott att H får ha lite kontroll vid nattningen.

Förr eller senare har vi dock alltid två tvärbalkar i vår säng i form av två barn ligger på tvärsan och spjärnar iväg från närmaste förälder genom att borra in små tånaglar i magen eller ryggen på den vuxne. Har jag tur får jag femtio centimeter längst ut på kanten till mitt förfogande.

De nya rutinerna passar L fint, men det är lite svårare med H. Han är ju fortfarande (sedan ETT ÅR nu) inne i någon sorts mellanperiod då han inte riktigt orkar med en hel dag utan att bli övertrött och svinjobbig, men inte heller går att få att sova middag. Och det blir ju inte bättre av att han nu envisas med att vakna samtidigt som L på helgerna, istället för att ta sovmorgon, eller att vardagsmorgnarna börjar en timme tidigare än förr.

Jag börjar långsamt komma ikapp på jobbet, och det faktum att jag får komma dit varje dag, och redan tidigt på morgonen, har gjort underverk med mitt mående. Stressnivåerna har sjunkit med femtusen procent, och jag börjar känna mig tillfreds med livet igen. Att vara egenföretagare och gå på mammaledighet med barn nummer ett var både bra och dåligt – visst var det stressigt att försöka sköta min del av företaget mellan de föräldralediga dagarna, men det var samtidigt skönt att ha den flexibiliteten i livet som man har som egen, och att se B och H knyta an ordentligt redan när H var riktigt liten samtidigt som jag fick ha kvar ett liv utanför hemmet. Men barn nummer två… ren och skär panikstress i femton månaders tid! Ångest i magen hela tiden.

Våren har äntligen kommit, och livet börjar stabilisera sig igen. Det känns bra. Barnen växer och utvecklas så det står härliga till.

H kan plötsligt klä på sig i princip alla kläder själv, han kan till och med stänga dragkedjorna, det är bara strumporna som är lite knepiga. Hans ordförråd är helt enormt och han uttrycker sig så fint, och vi kämpar med att hålla i huvudet att han bara är 3,5 år, och inte vänta oss för mycket av honom. Han är glad och fin och kärleksfull för det mesta, men det är väääldigt svartsjukt mot lillasyster, och väääldigt missunsamt med att låta henne låna leksaker och sådant. (Rätt eller fel så har jag principen att barnen ska dela med sig av sina leksaker. Allt ett barn inte leker med just för tillfället SKA sykonet få låna om det vill. Tänker liksom inte köpa dubbelt bara för att någon av dem ska ”äga”.) Samtidigt är han också väldigt mån om lillasyster, och vill gärna hjälpa till – hämtar saker åt henne när hon är ledsen, kramar henne och försöker säga tröstande ord. (”Imorgon får vi kex! Nu är det mat.” när hon fått syn på en förpackning smörgåsrån på köksbänken under middagen.) Sedan är det den nästan dagliga övertröttheten… när han springer maniskt runt och bara ställer till ofog, nästan som fjärrstyrt, och knappt är kontaktbar. När han får utbrott över helt orimliga saker. Den är rätt tuff.

L har lagt talet lite på sparlåga, och har tydligen haft finmotoriken i fokus. Vid påsk kunde hon plötsligt bygga ihop Duplobitar, och igår visade hon plötsligt att hon kunde stoppa i alla de olikformade klossarna i rätt hål i klosslådan. Jag som inte ens sett henne stoppa i en enda bit rätt utan hjälp tidigare! Hon leker obehindrat med burkar som ska staplas i och på varandra, öppnar och stänger figurer av rysk-docka-typ och trär ringarna som bildar en gubbe över pinnen. Orden är ungefär de samma som för någon månad sedan ”mamma, pappa, vovve, kacka (för anka, som också blivit mer ”acka”), det användbara ”kah!” som kan betyda både katt och macka och kaka och lite till, ”babba” för Babblarna.

Nytillskottet är ”Guh!” som står för yoghurt (kombinerat med ett befallande finger mot kylskåpet). Eftersom hon har haft fyra kindtänder på väg samtidigt, uppe och nere på båda sidor, har hon ätit riktigt dåligt någon vecka, och då fått äta mycket yoghurt, klämmisar och välling. Nu verkar det värsta vara över, men hon vill nu ha yoghurt istället för middag varje dag ändå. Och hon är inte ett barn vars vilja en trotsar ostraffat… Varje kväll bryter det stora ”gurtkriget” ut, med vrålande illbattning och två föräldrar som försöker stå emot hennes begäran om sötad fruktyoghurt.

Hon får de mest fruktansvärda ilskeutbrott så fort hon inte får som hon vill. Hon vrålar och springer in i ett annat rum, fortsätter vråla, vill inte komma eller bli upplyft eller kramad om en kommer efter henne. Skriker och viftar, slår sig i huvudet med handflatorna, skriker mer och ställer sig i ett hörn med ansiktet in och fortsätter skrika. Vänder på sig och liksom rinner ner i hörnet, ligger sedan halvliggande och vrålar så tårarna sprutar.

Jag var tvungen att dokumentera ett utbrott. Inget barn har farit illa i samband med fotograferingen. Hon är bara heligt arg över att pappan tog ifrån henne ett tomt vattenglas som hon for runt med i gäststugan hemma hos farmor. Varpå hon lämnade sovrummet, sprang in i duschen och bara var ARG. Ville inte komma upp i famnen eller gå tillbaka till sovrummet.

Vi kommer att få det tufft med denna här… Skammen när hon drar igång den här repertoaren offentligt och folk tror att vi misshandlar ungen, fast det i själva verket bara var bananen som tog slut, eller att vi valde ”fel” väg hem. Eller att de tror att vi struntar i att hon är ledsen, när det i själva verket är så att hon är förbannad och inte alls vill bli tröstad. Jag klarade inte ens själv av att lägga upp bilderna då hon tittar in i kameran med de största tårarna, det gör ju ont i hjärtat av att se ett så ledset litet barn. Vad ska då utomstående tro när de ser henne mitt i ett utbrott? Själva har vi förstås blivit vana, och kan inte låta bli att skratta lite i smyg åt henne när hon får särdeles mäktiga utbrott över särdeles små saker. Vi skrattar såklart inte ÅT henne, utan försöker att bara lugnt samla upp henne och hålla fast vid våra nej även om hon ser ut och låter som att vi just förstört hennes liv.

Men överlag är allt bra med oss. Även om egentiden är knapp och dagarna fullsmäckade av jobb och barn från tidig morgon och fram till kvällen. Har vi tur får vi ett par-tre timmar på kvällen att prata med varandra, titta på någon avsnitt av någon serie, gå en ensam promenad för min del, eller utföra några hushållssysslor. I helgen fick vi föräldrar en miniweekend på tu man hand, men det får bli ett annat inlägg, för nu är det dags att återgå till kontorsarbetet.

 

 

SparaSpara

SparaSpara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *