Läggdags

Läggdags

För mig alltså. Di små sussar sött sedan tre och en halv timme tillbaka. En somnade snällt med mig i bäddsoffan, och en slocknade med mormor innan sagan ens var färdigläst. Nu är den sistnämnda återbördad, och jag har just krupit ner bredvid de här två.

Lillasyster tar plats. Och vill gärna ligga nära/på alla. Samtidigt. Storebror sover halvt uppe på den angränsande extra tältsängen, som vi aldrig officiellt använder eftersom vi alla trivs så bra med vår sovhög i bäddsoffan. Eller nåt.

Idag åt vi lunch på stan. Eller nåt. Jag köpte tre portioner mat, åt en och fick kasta två. Inget barn hade aptit, ett barn klättrade ur barnstolen som saknade sele och fick sättas i vagnen under högljudd protest, och ett barn fick hysteriskt utbrott över att efterrätt inte blev aktuellt p.g.a. oäten mat, och fick bäras ut sparkandes och skrikandes av svettig och svärande mamma, som inte fick kaffe på maten.

Sedan fick alla glass i solen. För att mamma och mormor ville ha glass i solen och principer om inga-sötsaker-utan-mat därför snabbt kunde glömmas. Det större barnet slukade sin glass på nolltid, medan det mindre mest ordnade en glassinpackning med strösselskrubb. Kag klappade mig själv på axeln över valet av vit glass med ljust strössel.

Sedan blev det parklek gånger två, och alla var jätteglada utom mamman, som fortfarande inte fått kaffe. Storebror lekte lill-polis och läxade upp andra barn om att det minsann inte var ”bara deras rutschkana” (sade lille herr Ogin, som aldrig vill dela med sig av något) och lillasyster åt sand.

Det blev dusch vid hemkomst och macka-och-yoghurt-middag, och sedan var det inte svårnattat. Min ocean av egentid spenderades gloende framför mig eller ner i telefonen vid köksbordet. För att jag ändå somnat till en stund vid nattning, vilket gör mig inkapabel att föra ett samtal resten av kvällen.

Jag funderar på att lura sömnen en stund och läsa vidare i denna:

Tydligen var det ändå så sent som i september förra året som jag påbörjade den….

Har dockat moderskeppet…

Har dockat moderskeppet…

Igår tog jag ongarna på tåget och for till Örebro. Ännu ett dåligt samvete som gnagt ett tag har ju varit att jag varken hunnit prata med eller hälsa på mamma länge. Men nu blev det av, som vanligt lite påtvingat av att B hade bjudit in kompisar på grabbkväll (=superstereotyp tillställning med medelålders småbarnsfäder som lyssnar på arg rockmusik från deras ungdom, grillar kött, dricker whisky och röker cigarr).

Resan gick långt över förväntan, med två hyfsat lugna barn (prisa gud för att L fortfarande ryms i sitt babyskydd och satt fastspänd) som hölls nöjda med hjälp av leksaker och mängder av godis. L visade sig vara tokig i den där mer färgglada varianten av Ahlgrens bilar, som hon fick delade i bitar lite mindre än hälften (den andra halvan åts upp av mamman, så klart), så nu har jag i alla fall en bra muta när det behövs. Inga regler gäller när det gäller att hålla barn lugna på resor…

H är sin far upp i dagen och sitter med tungan ute så fort han koncentrerar sig på något. Fröken L har attityd, både på tåget och sittande i vagnen på väg hem till mormor. Mamman fick till och med dricka en pressbyrålatte 😮

Resevagnen blev återigen Phil & Ted’s Vibe, som inte är optimal att resa med, men fortfarande det bästa alternativ jag har. Den är lätt att fälla ihop på tåget, och jag får med babyskyddet utan att behöva ta av sittdelen. H får klämma in sig i undersätet på resdagarna, och sedan lämnar vi kvar babyskyddet hemma hos mormor och kan ha H i det rymliga huvudsätet och L i syskonsätet nertill under dagarna på plats. Men den totala avsaknaden av lastutrymme med två sittande barn är ett problem med denna vagn, det går inte att komma ifrån.

Väl hemma hos mormor blev det snart mindre festligt, då H kräktes upp lunchen. Kvällen förlöpte sedan väl, och två barn åt middag, duschades och kom i säng. Mamman somnade så klart också. Någonstans under sen kväll kom ett brutalt uppvaknande, då H kräktes i sängen, jag stod och försökte reda ut vad som behövdes göras först (rycka bort smutsiga lakan, lyfta bort barnet, eller ge honom något att kräkas i?), och L rullade ur sängen och vaknade med ett skri. H grät och gnydde och var full av uppspydd middag, L vrålade, och jag sprang runt i min mors lägenhet och letade efter saker att torka med, nya lakan och bra kärl att kräkas i.

Ytterligare en omgång kräks blev det efter någon timme, som dock tursamt hamnade i den gamla pottan jag ställt bredvid sängen. Bara att torka av, krama om och somna om.

Hej hej från morgonskiftet

Hej hej från morgonskiftet

Här är vi som går upp klockan fem i den här familjen. En mindre, frivilligt, en annan… mindre frivilligt.

Men gissa vem som är sur? Tidigare har hon i alla fall vaknat glad som en liten lärka, men just nu är det inte direkt glatt. Smack mitt i ett utvecklingssprång enligt den där appen, så kanske är det något särskilt som pågår som gör att hon mest skriker och vill sitta i famnen. Morgon och kväll.

Dagarna på förskolan fungerar dock. Även om B blev dragen åt sidan av en fröken häromdagen: ”Eh.. ja… L… Hon klättrar ju väldigt mycket…? Och sen skrattar hon bara när man säger åt henne.” B: Mmm… jo, det vet vi.” Pedagog: ”Det är kanske bra om vi har en samsyn både hemma och här att man lyfter ner henne och säger åt henne. Eller ignorerar henne om hon verkar göra det för att få uppmärksamhet.” B: ”Ja, jo, det gör vi ju. Men sen gör det ju inget om ni låter henne ramla ibland, om hon är på ett lågt bord eller så. Det är nog så hon lär sig.”

Hahaha. See how far we’ve come. Som förstabarnsföräldrar punktmarkerade vi H, och kom till räddning om han så klättrade på en decimeterhög låda. Nu ba’ – låt ’na ramla lite så hon lär sig. Så länge det inte är alltför högt eller det är några vassa kanter omkring, då. Å andra sidan är det svårt att göra annat med en liten individ som inte gör annat än att klättra och ställa till med bus, och sedan bara skrattar in the face of authority.

Just nu är det för övrigt hoppa och ramla som är L:s favoritsysslor. Hon klättrar upp på vardagsrumsbordet och vill hoppa ner i famnen på en, slänger sig runt hejvilt i sängen och tjuter ”Ouiiiii!” medan hon faller, försöker hoppa jämfota nerför trappsteg (medan hon håller i en förälders händer). Jag tänker att det är slutdelen av klätterfasen. Hon har redan lärt sig att klättra upp på allt, kommer bärande på badrumspallen för att ta sig upp i kontinentalsängen o.s.v. Nu lär hon sig att hoppa ner, falla, ramla och ta emot sig. Sedan tror jag att hon kommer att gå vidare mot nya rackartyg.

Inte ens 1,5 ännu, men hon är så himla…med, den här tjejen. Förstår instruktioner jättebra, och går och hämtar både blöjbytesväskan och snorpapper om en ber henne, går självmant och slänger en bytt kissblöja i soporna. Nickar och skakar på huvudet bestämt på olika frågor, pekar och ser till att göra sig förstådd när hon vill något.

Orden är på väg att komma i massor, även om det ännu oftast bara är en betonad stavelse: ”Koh!” för sko, ”Kah!” för katt, leka och macka, ”Guh!” för yoghurt, ”Goh!” för Lego, ”Dåh!” för hejdå ”Pah!” för strumpa, ”Pleh!” för äpple, och sedan lite tvåstaviga i form av de vanliga: titta, mamma, pappa, kaka, vovve, kacka (anka), och ”blleublleom” för blöja, ”Goo-uuu” för gå ut, ”töh-teh” för törstig och ”kooh-kah” för grävskopa (grävmaskiner är det mest spännande som finns just nu, hon hoppar upp och ner i vagnen och pekar och tjuter så fort hon ser en).

Nu är det dags för påklädning och avfärd mot föris och kontor.

Livskaoset

Livskaoset

Jag har kommit till ett beslut. Det är så lång tid nu som jag gått runt med ett ton ångest på mina axlar. Att jag varit utmattad har jag ju redan både insett och erkänt för mig själv, om än motvilligt. Jag är ju inte en ”sån”. I viss mån har jag börjat försöka vända situationen genom att skala bort onödiga ”måsten”. Ta mig tid för att promenera, eftersom jag vet att det gör mig gott. Men det är ändå inga stora omvälvningar jag gjort i mitt liv – jag har fortfarande samma börda och press att hinna med att vara både mamma och egenföretagare. Samma dåliga samvete över att inte riktigt räcka till vare sig som det ena eller det andra.

I fredags brakade världen samman lite grann. Jag gjorde bort mig ordentligt arbetsmässigt. Det värsta jag varit med om under tolv år i mitt yrke. Det kommer att kosta en hel del ekonomiskt att reparera, och personligt kommer det att vara enormt tufft att komma tillbaka till en plats där jag kan hålla huvudet högt igen och känna att jag faktiskt är en kompetent yrkesperson. För där och då var jag allt annat än det.

I backspegeln går det att se att det är klart som tusan att det gick så här till slut. Att bli gravid tre månader in i ett nytt yrkesliv som egenföretagare, med det ansvar och den ekonomiska risk det innebär. Att försöka jonglera bebis och företag, för att sedan bli gravid med barn nummer två bara några månader efter att jag börjat jobba mer eller mindre heltid igen. Att försöka hålla företaget vid liv genom ytterligare en mammaledighet, med två barn att ta hand om och begränsad rätt till barnomsorg för barn nummer ett. Och med det ökade ansvaret i att företaget då har en större och dyrare lokal och en anställd som ska ha lön varje månad. En hel del pengar måste in bara för att gå plus minus noll.

Som anställd går det ju att vara föräldraledig på riktigt. Det kan du aldrig som egenföretagare. Företaget måste hållas flytande ändå, även fast det knappt ens är praktiskt möjligt att klara av det med två småbarn som kräver sitt. Och tröskeln för att faktiskt tjäna pengar på företaget är helt orimligt hög i förhållande till vad en är kapabel till. För mig i alla fall.

Jag ser det inte som en möjlig utväg att lägga ner företagandet och söka efter någon anställning, med den trygghet det innebär. Utbudet av tjänster i mitt yrke är i princip obefintligt där vi bor, och det känns inte rimligt att slänga bort ett antal års universitetsutbildning och tolv års yrkeserfarenhet för att göra något annat, eller att flytta familjen någon annanstans för att jag ska ta en anställning. Även om skämsfaktorn över mitt misslyckande är så hög att det känns lockande att bara strunta i allt och ta ett McJob helt utan ansvar. Nej, jag är ingen quitter. Har alltid varit envis som en gammal get.

Men. Om det inte hjälper att försöka släppa alla krav som inte är direkt nödvändiga för familj och företag, att ta mig tid för promenader, och att situationen kommer att börja ljusna nu när L faktiskt går på förskola och jag kan gå till kontoret varje dag. Då måste jag söka hjälp. För att se om det går att göra något annat för att få mig att må bättre; om det finns ytterligare något verktyg för att göra mitt liv drägligt. Så att jag kan fungera både hemma och på jobbet. För så här kan jag inte ha det.

Vissa krav måste jag börja ställa även hemma. Det är inte rimligt med det ansvar jag har på jobbet att jag ska behöva skynda mig hemåt för att hinna med middag och nattning alla, alla kvällar, varje vecka. Att jag ska få minst ett telefonsamtal hemifrån varje dag jag är på jobbet för att JAG ska svara på vad som ska ätas till middag. Med det mer eller mindre outtalade kravet att jag ska skynda mig hem så att B slipper ta ensamt ansvar för middag och eventuellt även nattningsbestyr. När jobbet så kräver behöver jag få tid för arbetet, och räkna med att det faktiskt finns en förälder till som kan hålla ställningarna hemma då och då.

Varför är det bara jag som kvinna och mamma som ska behöva få råångest över att inte träffa ungarna några kvällar i månaden? Jag tar ju glatt över rodret själv titt som tätt för att min man ska gå på konsert. Tar med ungarna bort över en hel helg för att han ska ha ”grabbkvällar” hemma. Går tidigare för att hämta barnen även i fall där han lika gärna skulle ha kunnat göra det. Sitter uppe halva natten för att arbeta ikapp när barnen somnat, och ändå vara den som ansvarar för att ta hand om den morgonpigga minstingen klockan fem. Hur lät jag det bli så här? Varför är det bara jag som ska behöva vända ut-och-in på mig själv för att allt ska fungera?

Just idag råkade jag snubbla över den här artikeln från Mama om Underbara Clara och den bok hon skrivit tillsammans med Erica Dahlgren. Igenkänningen var total, och visst är det precis det som hänt mig – att småbarnslivet gjort att jag inte kunnat varva ner och ta igen mig på det vis som jag gjorde tidigare. Inte konstigt att jag inte klarar av att göra allt annat som jag gjorde tidigare…

Kläder och kläder…

Kläder och kläder…

Barnens vårgarderober krävde lite förstärkning, och jag köpte ju nyss en del fint från lillalisen.se inför butikens ägarbyte. Vid den utförsäljningen fanns dock varken byxor eller ytterkläder, så jag lade en beställning hos Villervalla också.

Syskonmatchning de luxe med ballonghundar och moln i två olika färgställningar, varsitt par jeans och varsitt par tights. H fick molntröjan i de lite starkare färgerna mot blå bakgrund, och ballonghundströjan i den något dovare färgställningen med grön bakgrund, och turkosa tights, medan L fick molntröjan i de dovare färgerna och ballonghundarna i starkare färger och gula tights.

Sedan fick L också en helt underbar orange skaloverall. Färgen heter ”Tangerine” och är jättefin och omöjlig att återge på bild. På Villervallas hemsida ser den för orange ut, och på min bild nedan för blek. Jag är helt kär i denna overall! Hon har också redan invigt den, därav att benen är mer grå, barnkläder är ju trots allt till för att lekas i 🙂

Så dessa inköp är jag mäkta nöjd med – fina kläder i bra kvalitet och helt i överensstämmelse med mina principer för barnkläder.

Sedan var det inköp på den motsatta sidan av skalan… Det danska märket Småfolk var i vart fall när H var bebis fortfarande synonymt med färgglada barnkläder med lekfulla mönster. Även om det fortfarande finns mycket fint så känns det som att de ”gjort en Polarn & Pyret”, och satsar mest på rosa (till flickor) och blå (till små pojkar) pasteller och grå/svart (till stora pojkar). Så jag brukar inte handla så mycket Småfolk nuförtiden. Men jag kan inte hålla mig ifrån deras ”lykkeposer” som de brukar ha ett par gånger om året eller så, där en får en blandad påse med kläder för en rätt liten peng. Det blir lite som julafton vid uppackning. Hittills har jag alltid varit nöjd, även om just kombinationen av saker en får numera är nästan skrattretande könsstereotypt.

Gissa vems som är vems?

Jodå, inte mindre än två olika hajmönster på lång- och kortärmad t-shirt i grått och svart, Småfolks traditionella äpplemönster på långärmad t-shirt i… grått och svart till H. Och så ett par jeanshorts, och det enda glada inslaget i hans påse i form av en UV-tröja i ljusblått med ananasmönster.

L fick en kortärmad body med rosa äppelmönster, en ballongklänning med rosa jordgubbar, någon sorts heldress i jeans (undrar om den ens går att leka i?) samt en rosa badcape.

Fina kläder, visst, men så otroligt trist att pojkar tydligen inte får några färger, och flickor bara en… Nåväl, det blir ju till att blanda upp med övrigt i garderoberna, så att det inte blir för grå/svart eller rosa.

07.15 måndag morgon

07.15 måndag morgon

Nu skulle jag ha lämnat två små barn på förskolan, och promenerat vidare mot kontoret för en hyfsat lugn jobbdag utan bokade möten. Suttit och pysslat lite. Fakturerat och arkiverat.

Moahaha, skrattade vabbsäsongen som aldrig ville ta slut. L har haft 39-40 graders feber hela helgen, och H har också haft feber av och till, men lägre temperaturer. Tro nu inte att detta har begränsar någondera barnets förmåga att utstöta höga ljud, sätta vassa armbågar i mammans alla mjukdelar, eller demolera inredning.

07.15 måndag morgon. Redan helt slut.

Att släppa onödiga eller omöjliga ”måsten”

Att släppa onödiga eller omöjliga ”måsten”

Det har ju inte varit någon direkt hemlighet att jag haft svårt att orka och hinna med allt jag vill och måste sedan jag blev tvåbarnsmamma.

Just nu känns det som att det håller på att ordna upp sig någorlunda, i takt med att veckorna börjar föras enligt någon sorts normal rutin, med fem arbetsdagar och två vilodagar. Men jag har också blivit tvungen att skrota en hel del saker jag egentligen skulle vilja göra.

Att bloggen blir bloggad lite hipp som happ är ju sen gammalt vid det här laget. Jag har fått lägga ner mina ambitioner med matplanering och två fisk, två vego måndag till torsdag. Det tar för mycket tid och energi, och när resultatet allt som oftast är ett eller två matvägrande barn och en försenad middag med ett eller två övertrötta barn och nattningar som aldrig tar slut så är det bara… inte värt det. Inte just nu i alla fall.

Vi kör på snabbt och barnvänligt. Om det betyder makaroner fyra dagar i veckan så: so be it! Just nu. Vi prioriterar att försöka vara hemma tidigt båda två, få i barnen mat som de faktiskt äter och sen skjuts i säng snarast frikkin’ möjligt. Vilket gör att två sovande barn vid 19 eller strax därefter faktiskt börjar bli en rutin.

På helgen försöker vi vuxna äta efter att barnen somnat. Och då blir det ingenting avancerat som vi står och lagar i timmar. Portionsskivor av entrecôte snabbt frästa i stekpanna med ugnspommes, mataffärens därgjorda aromsmör och sjudna haricots verts är ständig fredagsmiddag. En god middag på bordet på cirka 20 minuter. Inte lika gott som en côte de boeuf från grillen med en hemgjord bearnaise, eller lammrostbiff med potatisgratäng och en rödvinsreduktion som puttrat i timmar. Men close enough. Just nu.

Häromdagen slängde jag alla de tomma blöjpaketen som låg och skräpade i badrummet. I väntan på att jag skulle registrera nån sort jäkla kod för att kunna få poäng för att casha in några premier vi inte behöver. Varför i hela friden har jag låtit en sådan grej smita in i vardagens långa listor av måsten? Det är slut med det nu.

Trasiga saker som legat och väntat på reparation eller reklamation. I tunnan direkt, bara! Det kostar mer i tid och kraft att engagera sig i dessa småsaker än att bara släppa taget, kasta skiten och köpa nytt om så skulle behövas.

Komma ihåg att dra ut soptunnan till gatan varannan tisdag morgon? F-ck that! Det är mer värt att slippa tänka på det än att bara betala de hundralappar det kostar extra på ett år att få hämtning i soprummet vid garaget.

Kanske bara den som varit riktigt utmattad kan förstå den där känslan av att varje minsta yttepyttelilla sak på den där listan av ”todos” är ytterligare en tråd av ångest i den där malströmmen som rusar genom ens sinne hela tiden. När ingenting är för litet för att orsaka en känsla av svindel och en kall hand runt hjärtat när tankarna ”Herregud jag har väl inte glömt det där?” eller ”Åh, det där måste jag komma ihåg att göra före hämtning idag!” ”Och det där måste jag komma ihåg att komma ihåg!” objudet poppar upp i huvudet. När varje sms, mejl eller telefonsamtal omedelbart får alla kroppens larmsignaler att gå igång. För det är säkert någon som vill något av en.

Så jag har börjat plocka bort saker, för att inte ha helt oväsentliga saker som tar tid och kraft från de viktiga. Faktiskt fundera över om jag verkligen vill eller måste, och om det är värt priset. En fungerande vardagsrutin och tid både på jobbet och med barnen är prio ett. Därefter kommer att ta hand om mig själv, vilket just nu mest betyder tid för promenader. Där jag fortfarande strävar efter ett månatligt snitt på 10 km om dagen. Men har släppt försöken att jämna till statistiken så att det blir så nära 10 km per dag som möjligt. Veckodagarna är köriga ibland, och ibland orkar jag bara inte ge mig ut om kvällen efter en lång dag. Då blir det till att hitta på saker på helgen – ta med barnen till 4H-gården eller den mest avlägsna lekplatsen jag kan komma på. Det lyfter upp snittet och räddar upp några förlorade kilometer tidigare i veckan. Att börja simma åtminstone någon gång i veckan står på önskelistan, och går förhoppningsvis att klämma in när rutinerna börjar sätta sig.

De viktigaste lärdomarna efter snart 1,5 år som tvåbarnsmamma är att jag måste sänka förväntningarna, och skala bort måsten som inte är måsten.