Back to life, back to reality

Back to life, back to reality

Första sjukdagen passerade långsamt och ändå rätt drägligt. Alla var supersjuka, och vi hängde i soffan hela dagen. Vi vuxna slötittade på teve, och barnen mest gosade och sov.

Nu vill en såklart aldrig att ens barn ska vara sjuka. Men om de ska vara sjuka får de gärna vara så där mysiga. Hur ofta får jag annars bara krama på dem i soffan utan att de kravlar, sparkas, knuffas och ska hoppa upp och ner ur soffan tre gånger i minuten? Sen går det ju inte att förneka att det är ganska skönt att slippa ta hand om två halvvilda duracellkaniner när en själv är sjuk, att vara lite på samma nivå.

På lördagen hade förkylningen börjat vända hos oss vuxna, med bara enstaka febertoppar resten av helgen, och klart klarare huvud. Barnen såg också piggare ut, och agerade därefter. Det vill säga bråkade, tjatade och busade en del, och var mest bara gnälligare än vanligt. Kollade deras temperatur på eftermiddagen när de kändes lite varmare igen: 38,9 på H och 39,3 på L. Det är alltså temperaturer som mina ungar klarar av att kombinera med att leva rövare. För att ligga utslagna måste de alltså komma upp i närmare 40! Kollade aldrig tempen på torsdagen, för då var det så uppenbart att de hade hög feber att jag inte behövde någon bekräftelse. På lördagen började jag mäta lite inför ev. förskola idag.

På söndagen mådde jag rätt okej, förutom en hosta som känns som att dra taggtråd genom hela bröstkorgen, och trötthet eftersom ungarna sovit oroligt med många uppvak. Ungarna tog buset och bråket till nya nivåer. Högsta temperaturer som uppmättes var 37,5 på H och 38,0 på L på morgonen, därefter var de helt normala.

Aptiten började komma tillbaka, förutom för L beträffande fast föda, men hon håller på att få sina första främre kindtänder också, vilket kan vara en förklaring till att hon helst dricker välling just nu. (Tänk om jag själv som förstagångsmamma hade vetat att jag som andragångsmamma skulle ge mitt barn VÄLLING. Är det något som verkligen ändras mellan barn ett och två så är det principernas död. Nu är det bara laissez-faire och everyone-fed-no-one-dead, som gäller som princip i detta hushåll.)

Jag tog en promenad till kontoret igår och kunde snabbt inse att jag inte kommer att kunna uppnå mina kilometermål denna månad. Det är svårt att komma upp i mer än 4-5 km per dag i Trysil, eftersom det inte finns någon annan stans att gå än upp till högfjällscentret. Vilket förvisso är jobbigt, eftersom det är uppförsbacke i princip hela vägen, men ändå inte ens två kilometer dit. Och med resdagar och nu sjukdagar att lägga till listan med dagar som skulle behöva tillskott från andra dagar, så att säga, och att jag just nu knappt orkar gå mer än tre kilometer i långsam takt, hostandes och flämtades… Jag släpper mars månad helt enkelt. Så fort jag känner mig återställd ser jag till att snitta 10 kilometer om dagen för återstoden bara. Jag håller på att försöka lära mig att släppa orimliga krav på mig själv, som bara skulle leda till misslyckande, stress eller att jag ger upp målen helt bara för att jag missat någon del.

Idag börjar L:s inskolning. Fasar lite för den, eftersom jag vet att jag kommer att bli fasligt irriterad. De kommer säkert att köra samma schema som H tvingades genomgå, trots att han redan gått på annan förskola i ett år. En hel vecka där man är med som förälder och verkligen tar hand om barnet själv, i någon sorts konstig parallellexistens till avdelningen. Sedan kanske en får börja gå till personalrummet i fem minuter eller så under veckan efter. Jag jämför ju bara med inskolningen på H:s första förskola (jag saknar den!) där ansvarig pedagog genast tog sig an barnet, och en som förälder var med, fast mer i bakgrunden, i tre dagar. Där en redan första dagen smet iväg på toalettbesök, kaffe o.s.v. Fjärde dagen lämnades H på morgonen, och gick mellan 9 och 15 resterande del av de två inskolningsveckorna, där en som förälder var på stand-by, men kunde vara hemma eller på jobbet bara en kunde dyka upp snabbt vid behov. Helt oproblematiskt. Jag är glad att H trivs på nuvarande förskola, för jag är allt som oftast irriterad på dess stelbenthet. Det är lite som att ha med försäkringskassan att göra. Här i småstan finns ju heller inte en uppsjö av alternativ…

Vårt ”kontrakt” om 30-timmarsvecka för H gick ut förra veckan. Satt så just för att sedan skulle ju L ha börjat, och vi skulle vara tillbaka i det ”normala” systemet igen. Dagen innan vi åkte till fjällen tyckte H:s ansvariga pedagog att ”oj, nu går ju H:s 30-timmarskontrakt ut, så nu hamnar ju han tillbaka på 15-timmars om ni inte snabbt fixar ett nytt kontrakt”. (Det måste en ju få tag på förskolechefen för, vilket vi inte kunnat ordna från fjällen/sjuksängen) Eh, tillbaka på en tid han aldrig haft? Vi ansökte ju om 40 eller 50 timmar i veckan, och det var den platsen vi fick från början, som sedan gick ner till 30 timmar när L kom. När nu kontraktet gått ut och lillasyster börjar så måste han ju ha rätt till heltid igen, vi satte ju slutet av 30-timmarskontraktet för denna termin i samråd med dem just för att L skulle börja nu, och hon har ju 40 timmar… Ska vi ha med H på lilla avdelningen under inskolningen av L, tänkte de? *rök blåser ur öronen på mamman* Typexempel på typiskt krångel med denna förskola… (Vi tänkte inte ha H på förskolan längre än L under hennes inskolning, utan tar ju med honom hem samtidigt, så klart.)

Nåväl, vi får se hur det går. Det kan hända att jag blir arg och dryg och kommer att bli hatad på förskolan for all eternity.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *