We made it back!

We made it back!

Puh, vi kom hem till slut igår kväll. Stackars B var en riktig kämpe, som körde oavbrutet i åtta timmar, trots frossa och smärtor och trötthet. Stackars jag var också en kämpe, som själv höll mig vaken hela resan, trots frossa och smärtor och trötthet. Jag försåg alla med dryck (ingen ville äta något, men klämmisar och milkshake och vitaminvatten försåg oss med någon sorts näring och vätska), höll barnen roade i den mån det behövdes (sista timmen var det bara paddan som höll L från att illvråla, men den höll henne lugn bara jag genast bytte bort videor hon inte gillar) och peppade B att orka bara lite till.

Barnen var ändå förvånansvärt snälla, trots att i vart fall L, och kanske även H, hade samma sjuka, och troligen mådde lika pyton som vi. H sade till exempel inte ett ord om att L lade beslag på paddan en lång, lång stund. Jag mutade honom förstås liite med kanelgifflar, men överlag var han riktigt lugn och verkade förstå att pappa var sjuk och måste få koncentrera sig på körningen.

Det enda krånglet var att han ropade varg tre gånger vad gäller bajsnödighet. Vi har en nödblöja på vid resor, men han har inte bajsat i en blöja sedan vi slutade med dem dagligdags. Han kunde absolut inte hålla sig fram till donken i Ludvika, det givna depåstoppet nästan precis halvvägs, så vi fick stanna vid en liten rastplats vid någon sjö. Med utedass! Herregud, vilken chock det var för barnet.

”Mamma, det finns ingen toalett här!”

”Nej, det är bara ett hål att bajsa i.”

*panikslaget* ”Mamma, jag kan inte bajsa här! Det är äckligt! Lyft ner mig!”

Sedan blev det heller inget i Ludvika, eller i (var det nu var i Stockholmsområdets utkanter) där vi stannade sist. Även känt som stället då mammans knipmuskler slutligen gav vika när jag var tvungen att kravla mig ut i snömoddet för att återigen släpa barn ur bilstol och in på toa. Inget bajs för barnet, men ett fint urinläckage för mamman under en rejäl hostattack. Oh, glamouren!

Vid 20-tiden var vi hemma, B svimmade av i sängen med kläderna på, medan jag försökte få i L välling (nix!) och sedan bara lade mig i soffan med två barn som utslagna griskultingar ovanpå mig. De somnade så, och kunde sedan ganska smärtfritt flyttas till sovrummet. Jag försökte få någon timmes egentid, med förhoppningen att få slumra lite ensam i soffan, men L vaknade och gallskrek efter bara en stund. Hon gick att lägga över i egen säng sedan, men vaknade för en stund sedan och ville upp igen. Usch för att ligga fyra sjuklingar och trängas i en säng, tycker jag. Barnen verkar inte hålla med.

Själv vaknade jag efter 01 med begynnande frossrysningar. Drog mig ändå för att gå upp och ta en ny ipren, men borde såklart ha gjort det genast. Det går ju inte att somna om när en ligger och spänner kroppen och frossar. Till slut låg jag och skakade och var tvungen att ta mig upp för en tablett. Den har nu börjat verka, och jag svettas och vill ännu mindre ligga och trängas fyra i sängen. Tror jag testar att smyga mig upp till soffan igen. Barnen ligger ju bredvid varandra och snusar sött, kanske gör de det i 2-3 timmar nu?

Ja jösses, den här resan kommer vi sent att glömma. Vilken pärs!

Ps. Oh joy, nu börjar snorandet också! Ds.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *