Nattångest

Nattångest

Hej där bloggen. Här ligger jag sömnlös i min säng. Gnagande ångest, som tvingar mig att ömsom sträcka och spänna någon kroppsdel, ömsom andas in djupt genom näsan och sucka med ett litet stön längst ut på utandningen, för att liksom kanalisera och lätta på trycket inuti.

Jag somnade så sött för någon timme sedan, men kort därefter vaknade L och grät, för ovanlighetens skull, och ville komma upp till mig. Och det är något med att bli väckt just när en somnat ordentligt – kroppen protesterar som allra mest och alla system sätts i ett tyst larmläge.

Inte ens en snusande, smått nappsnuttande ettåring intill mig hjälper. Och hjärnan börjar leta orsak till kroppens larm. Vips! Så har dagens oringda samtal, ofakturerade fakturor och omejlade mejl dykt upp i medvetandet. Mer ångest och ökat larm. Händerna känns svaga, hjärtat ömsom bultar kraftfullt ner i madrassen, ömsom fladdrar ostadigt inuti bröstkorgen.

Jag är så nedbruten. Inte minst av L:s morgonrutiner med tidiga uppvak sju dagar i veckan. Jag får aldrig sova. Aldrig ta igen mig. Men jag går en jävla massa. Går och går och tänker på livet och döden medan jag går genom småstaden sent på kvällen.

Platserna med minnen från mitt egna lilla liv. Kajkanten där jag ryckte strömming som barn. Doften av sol på gulmålade gjutjärnspollare, från en svunnen tid då färjor lade till här. Fiskfjäll och varm asfalt. Trappuppgången där jag hånglade för första gången. Tidig höstkväll, cigarettrök och tuggummi. Hamburgerhaket som var scenen för så mycket tonårstidens drama. Pappmugg uppblött av Coca-Cola, mer cigarettrök, fuktiga dunjackor och stulen sprit. Pappas gamla kontor. Spruckna gamla papperstyngder och blöta frimärksfuktare, de orangegula svamparna omfattade av mörkgrön plast.

Platserna med min förhistoria. Gatan där mina farföräldrar hade sin blomsterbutik. Det tomma gapet efter huset de bodde i långt innan jag var född, som brann ner för några år sedan, och ett par, tre boende brann inne.

Platser för tragedier som inte berört mig, men som jag inte kan låta bli att tänka på ibland när jag passerar. Där i parken var det en ung tjej som hängde sig. I ån en bit bort drunknade en kille när jag var tonåring. Där ramlade en kvinna ner från ett tak och dog. Där blev en åldring ihjälkörd av en ung kille som sladdade i snömodden. Där drunknade ytterligare en ung man i ån. Tänk vad många platser i staden som har dessa… ärr?… av mänskliga tragedier. Bara under min lilla tid här har så mycket hänt.

Det blev ingen promenad ikväll. Minus fjorton, känns som minus tjugotre, tyckte väderappen redan när jag gick hem från jobbet tidigare. Vid hemkomsten hade jag tappat känseln i kinden och hade ont i örat på den sidan som träffades av pålandsvinden från viken. Det sticker lite i kinden fortfarande.

Om tre och en halv timme vaknar L, och jag med henne. Kanske kan jag somna nu, när jag skrivit lite trams om egentligen ingenting, och låtit kroppen återgå i viloläge?

Godnatt, och sov gott.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *