Morgnarna med L

Morgnarna med L

Hon är en liten morgonmänniska, min dotter. Det är säkert bra…the early bird o.s.v… men det är liiite slitigt att vara mamman, som inte är morgonmänniska, men som också måste vakna runt 06. Alla dagar i veckan.

B är extrem icke-morgonmänniska, och om jag till äventyrs skulle strunta i L på morgonen, så har jag ändå vaknat till så pass att jag inte kan somna om innan han reagerar på att hon är vaken.

Hon står där i sin spjälsäng – som hon i princip alltid sover hela natten i, efter att ha nattats i vår eller H:s säng och sedan lagts ner sovande i – och hoppar. För det mesta tycks klockan vara 06.07, men ibland kan den vara 05.55 eller 06.22 också.

Optimistiskt drar jag upp henne i vår säng och knökar in henne mellan mig och tre-och-ett-halvt-åringen, som aldrig sover en hel (eller en halv) natt i sin egen säng. Ger napp och kramar om och hoppas-hoppas-hoppas att hon vill bara gosa, eller gubevars sova, en liten stund.

Det brukar inte fungera någon längre stund. Vissa dagar börjar hon omgående kravla ner till fotänden och hasa ner från sängen, andra kan det ta tjugo minuter. Det som händer sedan är det gulligaste jag vet.

VARJE morgon går hon runt sängen, fram till mitt nattduksbord, tar upp mina glasögon, viker ut skalmarna, och räcker över glasögonen till mig. Hon började med det redan innan hon fyllde ett, och det är en vana som verkligen satt sig. En vana som genast suddar ut allt agg som mamman eventuellt kan ha hyst angående det tidiga uppvaknandet.

Hon är sitt allra mysigaste just om morgonen. Utsövd och glad och full av tankar och funderingar. Det märks att hon ofta liksom sovit på ett ord eller någon färdighet, för det är oftast på morgonen som de nya orden bubblar ur henne, eller att hon kommer på någon ny ”lek” att testa på mamman.

Så de är en ljuv plåga, dessa tidiga väckningar. Jag är ofta sååå trött, men också sååå kär i den här lilla varelsen som jag givit upphov till.

Vi smyger oss upp, och låter de andra två grisarna snusa vidare. Väl uppe vill hon gärna leka med paddan. Redan för någon månad sedan hade hon ett ord för den, ett duvkurrsliknande dwuu-dwuu, som nu blivit mera som ”pappa”. Jag kan inte fatta att lillungen på bara dryga året sitter där själv med en ipad och pekar allt bättre med bara pekfingret, och leker med pekboks- och tittut-apparna.

Eller så hämtar hon fjärrkontrollen till teven, räcker den till mig och säger uppfordrande: Babba! för att jag ska starta Babblarnas YouTube-kanal. Och så dansar hon och skrattar, tills det kommer någon sång hon inte gillar. Då grinar hon teatraliskt och slår mig med fjärrkontrollen för att jag ska byta låt.

Med lite tur kan jag hjälpligt tippa i mig en kopp kaffe medan hon njuter av underhållning och får en smörgås. Sedan bär det av på morgonpromenad om det är helg. Ett bra sätt att klara av dagens första kilometrar, få lite frisk luft och dagsljus, och köpa hem färska frallor till helgens mysfrukostar. L får se ”kacka” och ”vovvov”, som är det absolut bästa hon vet. Och jag får en timme då jag slipper lyfta ner henne från köksbordet.

För någon vecka sedan kom hon med ett leksakståg, och jag gjorde ett ”tschook-a-tschook-a-tscook”-ljud. Som hon genast tolkade som ”cookie-cookie-cookie”. Varvid jag dog sötdöden, och nu säger hon ”cookie-cookie-cookie” mest hela tiden.

Nu är det dags att gå ut på dagens morgonpromenad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *