Nattångest

Hej där bloggen. Här ligger jag sömnlös i min säng. Gnagande ångest, som tvingar mig att ömsom sträcka och spänna någon kroppsdel, ömsom andas in djupt genom näsan och sucka med ett litet stön längst ut på utandningen, för att liksom kanalisera och lätta på trycket inuti.

Jag somnade så sött för någon timme sedan, men kort därefter vaknade L och grät, för ovanlighetens skull, och ville komma upp till mig. Och det är något med att bli väckt just när en somnat ordentligt – kroppen protesterar som allra mest och alla system sätts i ett tyst larmläge.

Inte ens en snusande, smått nappsnuttande ettåring intill mig hjälper. Och hjärnan börjar leta orsak till kroppens larm. Vips! Så har dagens oringda samtal, ofakturerade fakturor och omejlade mejl dykt upp i medvetandet. Mer ångest och ökat larm. Händerna känns svaga, hjärtat ömsom bultar kraftfullt ner i madrassen, ömsom fladdrar ostadigt inuti bröstkorgen.

Jag är så nedbruten. Inte minst av L:s morgonrutiner med tidiga uppvak sju dagar i veckan. Jag får aldrig sova. Aldrig ta igen mig. Men jag går en jävla massa. Går och går och tänker på livet och döden medan jag går genom småstaden sent på kvällen.

Platserna med minnen från mitt egna lilla liv. Kajkanten där jag ryckte strömming som barn. Doften av sol på gulmålade gjutjärnspollare, från en svunnen tid då färjor lade till här. Fiskfjäll och varm asfalt. Trappuppgången där jag hånglade för första gången. Tidig höstkväll, cigarettrök och tuggummi. Hamburgerhaket som var scenen för så mycket tonårstidens drama. Pappmugg uppblött av Coca-Cola, mer cigarettrök, fuktiga dunjackor och stulen sprit. Pappas gamla kontor. Spruckna gamla papperstyngder och blöta frimärksfuktare, de orangegula svamparna omfattade av mörkgrön plast.

Platserna med min förhistoria. Gatan där mina farföräldrar hade sin blomsterbutik. Det tomma gapet efter huset de bodde i långt innan jag var född, som brann ner för några år sedan, och ett par, tre boende brann inne.

Platser för tragedier som inte berört mig, men som jag inte kan låta bli att tänka på ibland när jag passerar. Där i parken var det en ung tjej som hängde sig. I ån en bit bort drunknade en kille när jag var tonåring. Där ramlade en kvinna ner från ett tak och dog. Där blev en åldring ihjälkörd av en ung kille som sladdade i snömodden. Där drunknade ytterligare en ung man i ån. Tänk vad många platser i staden som har dessa… ärr?… av mänskliga tragedier. Bara under min lilla tid här har så mycket hänt.

Det blev ingen promenad ikväll. Minus fjorton, känns som minus tjugotre, tyckte väderappen redan när jag gick hem från jobbet tidigare. Vid hemkomsten hade jag tappat känseln i kinden och hade ont i örat på den sidan som träffades av pålandsvinden från viken. Det sticker lite i kinden fortfarande.

Om tre och en halv timme vaknar L, och jag med henne. Kanske kan jag somna nu, när jag skrivit lite trams om egentligen ingenting, och låtit kroppen återgå i viloläge?

Godnatt, och sov gott.

Morgnarna med L

Hon är en liten morgonmänniska, min dotter. Det är säkert bra…the early bird o.s.v… men det är liiite slitigt att vara mamman, som inte är morgonmänniska, men som också måste vakna runt 06. Alla dagar i veckan.

B är extrem icke-morgonmänniska, och om jag till äventyrs skulle strunta i L på morgonen, så har jag ändå vaknat till så pass att jag inte kan somna om innan han reagerar på att hon är vaken.

Hon står där i sin spjälsäng – som hon i princip alltid sover hela natten i, efter att ha nattats i vår eller H:s säng och sedan lagts ner sovande i – och hoppar. För det mesta tycks klockan vara 06.07, men ibland kan den vara 05.55 eller 06.22 också.

Optimistiskt drar jag upp henne i vår säng och knökar in henne mellan mig och tre-och-ett-halvt-åringen, som aldrig sover en hel (eller en halv) natt i sin egen säng. Ger napp och kramar om och hoppas-hoppas-hoppas att hon vill bara gosa, eller gubevars sova, en liten stund.

Det brukar inte fungera någon längre stund. Vissa dagar börjar hon omgående kravla ner till fotänden och hasa ner från sängen, andra kan det ta tjugo minuter. Det som händer sedan är det gulligaste jag vet.

VARJE morgon går hon runt sängen, fram till mitt nattduksbord, tar upp mina glasögon, viker ut skalmarna, och räcker över glasögonen till mig. Hon började med det redan innan hon fyllde ett, och det är en vana som verkligen satt sig. En vana som genast suddar ut allt agg som mamman eventuellt kan ha hyst angående det tidiga uppvaknandet.

Hon är sitt allra mysigaste just om morgonen. Utsövd och glad och full av tankar och funderingar. Det märks att hon ofta liksom sovit på ett ord eller någon färdighet, för det är oftast på morgonen som de nya orden bubblar ur henne, eller att hon kommer på någon ny ”lek” att testa på mamman.

Så de är en ljuv plåga, dessa tidiga väckningar. Jag är ofta sååå trött, men också sååå kär i den här lilla varelsen som jag givit upphov till.

Vi smyger oss upp, och låter de andra två grisarna snusa vidare. Väl uppe vill hon gärna leka med paddan. Redan för någon månad sedan hade hon ett ord för den, ett duvkurrsliknande dwuu-dwuu, som nu blivit mera som ”pappa”. Jag kan inte fatta att lillungen på bara dryga året sitter där själv med en ipad och pekar allt bättre med bara pekfingret, och leker med pekboks- och tittut-apparna.

Eller så hämtar hon fjärrkontrollen till teven, räcker den till mig och säger uppfordrande: Babba! för att jag ska starta Babblarnas YouTube-kanal. Och så dansar hon och skrattar, tills det kommer någon sång hon inte gillar. Då grinar hon teatraliskt och slår mig med fjärrkontrollen för att jag ska byta låt.

Med lite tur kan jag hjälpligt tippa i mig en kopp kaffe medan hon njuter av underhållning och får en smörgås. Sedan bär det av på morgonpromenad om det är helg. Ett bra sätt att klara av dagens första kilometrar, få lite frisk luft och dagsljus, och köpa hem färska frallor till helgens mysfrukostar. L får se ”kacka” och ”vovvov”, som är det absolut bästa hon vet. Och jag får en timme då jag slipper lyfta ner henne från köksbordet.

För någon vecka sedan kom hon med ett leksakståg, och jag gjorde ett ”tschook-a-tschook-a-tscook”-ljud. Som hon genast tolkade som ”cookie-cookie-cookie”. Varvid jag dog sötdöden, och nu säger hon ”cookie-cookie-cookie” mest hela tiden.

Nu är det dags att gå ut på dagens morgonpromenad.

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Idag var en bra dag. Solen sken, snön gnistrade, barnen fick leka i parken. Det gäller att fokusera på det, istället för tvätten som inte blev tvättad, disken som inte blev diskad och huset som inte blev städat. Bloggen har inte blivit bloggad på länge, men tids nog blir det kanske tid till det också. Först ska vi överleva de tre sista veckorna innan minstingen börjar föris och livet kanske kan bli lite normalt (?) igen. Just nu handlar allt om att försöka hålla henne i en vagn eller en matstol så stor del av den vakna tiden som bara är möjligt, eftersom hon annars klättrar på allt, pillar på allt och äter på allt.
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Så var det slutmatat för gott. L har ju ätit mycket själv sedan hon var bebis, men ändå accepterat att få en barnmatsburk ilassad med matningssked då och då. Vilket har varit smidigt nu när vi vänjer henne med förskolans tider, och en som förälder inte är jättesugen på att laga och äta lunch till 11. Men idag var det färdigt med det, tyckte L. Men fick ju ändå i sig nästan hela burken kycklingcurry från @lovemade_barnmat med egen sked, upphälld i skål ?(Det gick åt nästan en hel rulle hushållspapper i processen..)
Uppdatering från @alltenligta på Instagram