Jaha, så vad gör jag nu?

Jaha, så vad gör jag nu?

Det har varit mycket på sistone. Eller kanske egentligen inte, men det har känts mycket. Idag har jag varit på kontoret, vilket är en mer korrekt beskrivning än att påstå att jag jobbat. Jag har klarat av något möte, men annars har det inte varit mycket bevänt med något.

Jag bara sitter. Kan inte fokusera, inte koncentrera mig. Saker jag måste göra poppar då och då upp i medvetandet, eller mer liksom hastigt dyker upp på ytan av den snabbflytande men grumliga flod som är mitt medvetande, och jag överger det jag höll på med för att göra något annat. Som jag glömt redan innan jag hunnit börja göra det. Hjärnan famlar efter sammanhang, men allt är mest en enda gröt.

Den har slutat fungera, hjärnan. Är helt kaputt. Jag tar mig till jobbet, tar mig hem, lyckas hjälpligt klara av de mest basala vardagssysslorna som mat och hygien. Sedan går jag en del. Sent på kvällen, efter att barnen somnat. Eller tidigt på morgonen, om jag fått smita hemifrån innan barnen vaknat. Som en vålnad drar jag runt, runt i staden i mörkret. Fångar några pokémon för att ha något syfte med promenaderna, men mest behöver jag bara få gå.

Vill inte umgås med någon, prata med någon. Har haft ångest i tre veckor över att jag måste skicka ett sms och tacka min halvsyster för barnens julklappar som kom på posten. Över att jag inte lyckats posta min lillebrors mobilladdare som han glömde hos oss i julas. Över att jag inte vattnat blommorna, som stått på min lista jag vet inte hur många dagar nu. Och hundra andra små, vardagliga saker. Jag kommer på de där sakerna ibland, när jag inte har möjlighet att göra dem, men sedan försvinner de ur minnet. Har behövt göra en ursimpel jobbgrej i en veckas tid, men kan bara inte sätta mig ner och fokusera den timmen eller två som krävs.

Och sen bara läggs alla de här sakerna på en stor, fet ångesthög. B irriterar mig. Barnen irriterar mig. Vill vara ifred. Jag kan inte tänka, inte minnas, inte förstå, inte koncentrera mig. Är helt handlingsförlamad, när det gäller ALLT.

Och nog vet jag hur det ligger till. Egentligen. Jag befinner mig på fel sida av den där kanten som jag balanserat på i flera år. Mestadels har jag lyckats hänga kvar på rätt sida med näbbar och klor, även om det varit några rejäla svackor. Utbränd. Utmattad. Urladdad. Urlakad.

Jag måste vända skutan på något sätt, men vet inte hur. Vet att det kommer att lätta upp i mars, när det är dags för L att börja på förskolan, och jag kommer att kunna gå till jobbet varje dag utan känslan av att behöva ta tag i en uppdämd flod av mejl, brev och telefonmeddelanden när jag kommer dit. Men jag är så rädd att jag fortfarande inte ska kunna TÄNKA. Jag har ett intellektuellt arbete som kräver både snabbtänkthet och analysförmåga, jag KAN INTE VARA DUM I HUVUDET! Och jag kan inte sjukskriva mig, eftersom jag är anställd av mig själv och ingen kan betala någon sjuklön när företaget inte kan sälja sin enda produkt: min tid och tankekraft.

Jag tror att mina promenader gör gott. Någon form av rastlös ångest liksom rinner av mig när jag promenerar. Ensam i mörkret. Men det måste till mer. Jag måste få ordning. Få kontroll. Sova mer. Äta bättre. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska klämma in allt i schemat. När minsta lilla arbetsuppgift tar fyra, fem, tio gånger så lång tid som normalt och jag skulle behöva vara på arbetet dygnet runt för att kanske kunna göra allt som behövs. Samtidigt vill jag ju vara med barnen. Och med B också, så klart. Jag orkar bara inte med dem just nu. Orkar inte med mig själv just nu.

Men det finns fina stunder också. Igår till exempel. Då tog jag en promenad på lunchen och det var SOL. Som VÄRMDE.

Och de där stunderna med barnen. När ingen bråkar. Ingen klättrar på möbler eller river ner blomkrukor. Ingen skriker ”MAAAMMAA!” och gråter så fort jag går en meter bort. Ingen får utbrott över orimliga saker.

När lillasyster blir lyrisk över änderna i ån, och inte kan sluta prata om ”KAKAA” på hela promenaden. ”KA-KA” är ett mycket användbart ord som även kan betyda katt, macka och kaka (allt som ser gott ut är kaka), precis som att ”MAMMA” betyder bra person rent generellt. VÖ-VVE är allt som har päls och inte är en katt, och låter eh-FFFF.

l

När storebror pratar konstant på vägen till förskolan, och det – trots att vi är en timme sena – är så underbart att få en inblick i vad som sker i huvudet på en snart tre-och-ett-halvt-åring.

Hans bästa färg är röd, han ääälskar orange fisk (fiskpinnar, tror vi?), han blir jätteglad när han ser en bil som har både hans bokstav (H) och hans siffra (3). Han önskar sig alla leksaker i mataffären ”i augusti, från tomten”. (Hur sött är det inte att han tror att tomten kommer även med födelsedagspresenterna?) Han önskar sig också en motorsåg för att bygga en jättestor koja där alla barnen på förskolan, och mamma och pappa och bebisen och alla ”hans folk” ska få vara.

Nä, nu ska jag ta mig hem och fira fredag med familjen. Får jobba igen lite i helgen.

6 thoughts on “Jaha, så vad gör jag nu?

  1. Håll ut! Det kommer att bli bättre.
    Det är modigt av dig att skriva så ärligt. Och hög igenkänningsfaktor. Hoppas du hittar orken och energin snart igen. Tack för en bra blogg!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *