2017 – en kort återblick på året som gick

2017 – en kort återblick på året som gick

Om 2016 var året då allt hände – graviditet, nytt hus, ny stad, nytt kontor, ny anställd, nytt barn – så var 2017 året då nästan ingenting hände. Inga stora, dramatiska livsförändringar i alla fall.

2017 var L:s år, det går ju inte att komma ifrån. Hon började året som en liten sparv på drygt tre veckor, och avslutade det som en sjövild ettåring. Allt det jobbiga i början, med Von Rosen-skena, skrik och skrik och utslag och ingen sömn. Och sedan, när skenan försvann och hon fick mjölkfri ersättning, kom allt det underbara. Hon lärde sig att vända sig, åla, sitta, äta själv, krypa, gå och klättra, och sade sina första ord.

Vi började se den lilla personligheten växa fram. En liten vildnisse med ett sjuhelsikes temperament och ett fantastiskt driv, som dansar så fort hon hör något som påminner om en rytm eller en melodi. Som älskar att göra allt hon inte får, och bara gapskrattar när hon får tillsägelser (eller vrålar av vrede när något roligt tas ifrån henne). Ju strängare tillsägelse, desto bredare flin och glittrigare ögon medan hon fortsätter med den förbjudna aktiviteten. Full i fan. Full fart framåt. Hela tiden.

Storebror har hamnat lite i skymundan, men ändå vuxit från en ganska liten rumpnisse på nästan två-och-ett-halvt till ett alldeles färdigt …barn, som ska fylla fyra år om bara lite mer än ett halvår. Han började på stora avdelningen på förskolan redan under våren, och sedan började orden och meningarna forsa ur honom. Han slutade självmant med napp så fort han fyllt tre, och var nästan redo att sluta med blöja helt vid årets slut. Han lärde sig att fråga om saker han undrade över. Och att tjata hål i huvudet på oss. Mot slutet av året kunde han känna igen vissa siffror och bokstäver, och hade lärt sig den stora frågan: ”Varför?”.

Svartsjukan mot lillasyster har vuxit från nästan ingenting till en ganska jobbig situation under det gångna året, men är fullt förståelig med hänsyn till hur mycket han fått stå tillbaka, och hur stor han tvingats vara, fast han är ganska liten egentligen. Och hans svar är klassiskt – han blir bebis igen: pekar på saker och säger ”googoogaga” istället för ”kan jag få mera mat, tack?”, ska absolut sova i stora sängen varje natt och klättrar upp i mitt knä så fort han anar att lillasyster är på väg dit.

2017 var inte mitt år, det är ett som är säkert. Jag har fått nedprioritera allt som jag velat göra för mig själv. Som jobb. Träning. Läsning. Trädgårdsskötsel. Bloggande. Kontakter med andra människor. Städning. Tänka färdigt en enda tanke. Personlig hygien. Ja, allt, egentligen. Jag har fått köra ner huvudet och bara kötta på. Fokusera på att överleva dagen, veckan, månaden, året. Den enda fritidssyssla jag gjort för min egen skull har varit att spela Pokemon Go. För att det är kompatibelt med barnvagnspromenader, promenader till och från jobbet, promenader till matvaruaffären – något jag kunnat göra på väg till något annat.

Min och B:s relation har också hamnat i bakgrunden, och det vore lögn att säga att allt har varit rosor och fågelkvitter. Eller att något varit det. Vi har bråkat, gnällt, skällt, surat och tävlat i ”Vem Gör Mest?” Men vi hänger kvar. Försöker hitta fotfästet igen, att få vardagen att fungera så att vi slipper eviga bråk. Inte alltid det lättaste när barnen och hushållet tar all ork och den enda ”lediga” tiden är efter 22 på kvällarna. Något bröllop blev det inte av 2017, det har vi inte ens haft tid att tänka på. Men 2018 ska vi se till att få det gjort.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *