Insnöad i fjällen

Insnöad i fjällen

Jag har inte gått och dött eller så. Just nu sitter jag insnöad på hotell i Trysil. Bilarna på bilden hade hela motorhuvarna täckta med snö bara några timmar efter att den här bilden togs.

Vi bilade upp i söndags, och kom upp till ett begynnande snöoväder. Som i princip har hållit i sig sedan dess. Snön yr och vinden blåser, och jag har inte varit utomhus sedan vi kom. B har inte heller givit sig ut i skidbacken ännu, och de få i sällskapet som gett sig på att försöka har mötts av mestadels stängda liftar och svåråkt snö.

Så jag har mest ätit. Sovit middag två gånger per dag med ett eller två barn. Badat lite pool, och hängt i hotellets ursunkiga lekrum. Sprungit efter L, som rymmer så fort hon får chansen, och klättrar på allt.

Imorgon är sista dagen, och då ska B förhoppningsvis få åka några åk, och H ska få testa att stå på ett par skidor för första gången. Om det bara blåser lite mindre ska jag försöka ta ut L i pulkan en vända.

Jag törs inte ens hoppas på att vädret ska bli tillräckligt bra för en repris på förra resans barnvagnspromenad upp till Høyfjellssenter. Veckan innan resan började jag en ny vana, med omväg till jobbet, lunchpromenad och en sen kvällspromenad efter att ungarna somnat. I snitt har det blivit 12-15 kilometer om dagen, och det har verkligen gjort gott för både kropp och själ.

Men nu med tre helt stillasittande dagar är jag rastlös i hela kroppen, och har en rejäl Pokemon Go-abstinens. Det är ju det jag pysslar med när jag är ute och går, för det lilla spelet motiverar mer än någon träningsapp jag någonsin testat, och får mig ut även när klockan är 22 och jag är dödstrött och det är minusgrader ute. Varje kilometer ger ju distans för att kläcka ägg och få godis från sin buddy. Plus att en kan fånga pokémon, snurra stop och samla exp och stardust. *NÖRD* Här finns inte ett enda litet pokestop som går att nå till fots, i alla fall inte under nuvarande väderförhållanden…

Men vi har en viss trivsel ändå. Vi är tre par (och 2+1 barn), och bor i en lägenhet med ett påkopplat dubbelrum, plus ett separat dubbelrum för det nyblivna samboparet utan barn (än). Frukost äts i hotellmatsalen, lunch lite som det faller sig, och sedan har varje par haft ansvar för att laga middag i lägenheten en kväll. Sista kvällen blir det restaurang.

Vi bjöd på chèvre chaud med tryffelhonung, ljumna rödbetor och stekta kavringskrutonger följt av pasta carbonara på vår kväll. Nästa kväll blev det bruschetta med två toppingar, en med räkor, koriander och avokado och en klassisk med tomat och rödlök, följt av burgundisk gryta med potatismos och en ananaspaj till dessert. Ikväll har vi dinerat på laxtartar följt av oxfilé med rostad potatis och hemgjord bea. Riktigt bra upplägg, med bra mat och känslan av att en får mat serverad varje kväll med bara en kvälls eget arbete.

Barnen har fått frysköttbullar, makaroner, varmkorv. Och korvbröd. Det är ju viktigt att de får i sig sitt vita mjöl och processade charkprodukter i varierad form…

Den här lilla bönan har nyss somnat. Det är så skönt att hon plötsligt blivit så stor att hon kan läggas i en vanlig säng och lämnas där. Om hon vaknar backar hon duktigt ut sängen och ger sig iväg och letar upp en förälder. Som alltid heter ”Mamma!” just nu, oavsett vem det är. Hon är ett litet plåster, som vill upp i famnen konstant och störtgråter så fort en lämnar hennes omedelbara närhet. Hon badade i pool för första gången idag, och verkade gilla det, efter en inledande skepsis.

H röjer runt och älskar både pool och lekrum, men humöret svajar rejält när de vanliga sömnrutinerna blir störda. Men han är i princip blöjfri nu, och jag bara dör av gulligheten i de små boxershortsen som sticker upp över byxlinningen. Han är såklart också mammig, eftersom L är det.

Nä, nu måste jag ut och socialisera igen. Och kanske börja fundera på att natta H också, som dock sov middag mellan 16 och 20, så det kan bli knepigt…

Enok & Thømpson Cape Farewell Comfort – en recension

Enok & Thømpson Cape Farewell Comfort – en recension

Jag har noterat att en viss tagg på bloggen har dragit stora besöksantal den senaste veckan, nämligen den som rör sängen vi köpte i samband med flytten förra våren. Gissningsvis är det reasäsongen på Mio som orsakat det stora intresset för Enok & Thømpsons sängar.

Vi köpte vår Cape Farewell Comfort för ungefär 1,5 år sedan, med tillhörande ben i borstad aluminium, bäddmadrassen Fiord Breathe och sänggaveln Avon i pikerat utförande. Vi valde en 180 cm bred säng, 200 cm lång och extrafast på båda sidor (det är verkligen ett tips att köpa samma fasthetsgrad på båda sidorna av en dubbelsäng, min upplevelse är att olika fasthetsgrad alltid leder till att det blir en skidbacke mitt i sängen, med lutning mot den mjukare sidan).

Så här ser den ut. Färgen är Roma Beige (som verkar heta Romo Beige nuförtiden), men intrycket är mer åt det grå hållet, tycker jag.

Jag har egentligen inte mycket att säga utöver att vi är väldigt nöjda med sängen. Möjligen skulle jag ha önskat att den var ännu något fastare (eller så är det den tjocka bäddmadrassen som gör att den känns lite mjuk), och att färgen var mer beige. Det är helt klart den bästa sängen jag någonsin haft, men jag har vid några tillfällen sovit i skönare sängar på hotell, och då har det i regel varit sängar från Enok & Thømpsons exklusivare ”modermärke” Carpe Diem.

Bäddmadrassen är väldigt skön (men lite för mjuk för mig, tror jag), och jag tycker att den andas ganska bra. Trots att den har en latexkärna tycker jag aldrig att det känns sådär svettigt och klibbigt som det kan göra med sådana madrasser.

Att säga att vi sover bra i den vore dock en lögn, men det beror knappast på sängen, utan på att vi allt som oftast delar den med en ettåring, en treåring och ibland en katt eller två, och sover i alla möjliga – och nästan omöjliga – ställningar och konstellationer. Vi önskar dock av denna anledning att vi hade kostat på oss en 210×210 istället…

Jag tror att vi betalade ca 34-36 000 kronor för hela klabbet förförra sommaren, då den var på något erbjudande, minns inte exakt. Min uppfattning är att det är en prisvärd säng. Sängen vi hade innan var någon kontinentalsängsvariant från Mios egna sortiment, som kostade mindre än hälften så mycket, men också var ganska obekväm, hade en bäddmadrass som verkligen drog till sig svett, och snabbt såg sliten och ful ut. Ytterligare innan dess hade B en enkel ramsäng med furugavel, och jag hade (innan vi flyttade ihop) en rund (!) historia från Ikea som gärna ville glida isär i fyra tårtbitar. Så visst har vi gjort en sängkarriär de senaste tio åren.

När tiderna av bebiskräk och …diverse… från sjuka och/eller icke rumsrena barn är slut i vårt hushåll kommer vi nog att byta upp oss till en ”riktig” Carpe Diem-säng. Kanske en ställbar, för långa, lyxiga helgmorgnar med kaffe på sängen och en bok. Den tiden är dock inte här ännu, och tills dess är vi helt nöjda med vår Cape Farewell Comfort.

Vi reafyndade själva nya duntäcken och -kuddar på Jysk förra veckan, som har förbättrat sovsituationen ytterligare. Jag har till exempel fått två kuddar som inte går att knöla ihop till knytnävsstorlek…

2017 – en kort återblick på året som gick

2017 – en kort återblick på året som gick

Om 2016 var året då allt hände – graviditet, nytt hus, ny stad, nytt kontor, ny anställd, nytt barn – så var 2017 året då nästan ingenting hände. Inga stora, dramatiska livsförändringar i alla fall.

2017 var L:s år, det går ju inte att komma ifrån. Hon började året som en liten sparv på drygt tre veckor, och avslutade det som en sjövild ettåring. Allt det jobbiga i början, med Von Rosen-skena, skrik och skrik och utslag och ingen sömn. Och sedan, när skenan försvann och hon fick mjölkfri ersättning, kom allt det underbara. Hon lärde sig att vända sig, åla, sitta, äta själv, krypa, gå och klättra, och sade sina första ord.

Vi började se den lilla personligheten växa fram. En liten vildnisse med ett sjuhelsikes temperament och ett fantastiskt driv, som dansar så fort hon hör något som påminner om en rytm eller en melodi. Som älskar att göra allt hon inte får, och bara gapskrattar när hon får tillsägelser (eller vrålar av vrede när något roligt tas ifrån henne). Ju strängare tillsägelse, desto bredare flin och glittrigare ögon medan hon fortsätter med den förbjudna aktiviteten. Full i fan. Full fart framåt. Hela tiden.

Storebror har hamnat lite i skymundan, men ändå vuxit från en ganska liten rumpnisse på nästan två-och-ett-halvt till ett alldeles färdigt …barn, som ska fylla fyra år om bara lite mer än ett halvår. Han började på stora avdelningen på förskolan redan under våren, och sedan började orden och meningarna forsa ur honom. Han slutade självmant med napp så fort han fyllt tre, och var nästan redo att sluta med blöja helt vid årets slut. Han lärde sig att fråga om saker han undrade över. Och att tjata hål i huvudet på oss. Mot slutet av året kunde han känna igen vissa siffror och bokstäver, och hade lärt sig den stora frågan: ”Varför?”.

Svartsjukan mot lillasyster har vuxit från nästan ingenting till en ganska jobbig situation under det gångna året, men är fullt förståelig med hänsyn till hur mycket han fått stå tillbaka, och hur stor han tvingats vara, fast han är ganska liten egentligen. Och hans svar är klassiskt – han blir bebis igen: pekar på saker och säger ”googoogaga” istället för ”kan jag få mera mat, tack?”, ska absolut sova i stora sängen varje natt och klättrar upp i mitt knä så fort han anar att lillasyster är på väg dit.

2017 var inte mitt år, det är ett som är säkert. Jag har fått nedprioritera allt som jag velat göra för mig själv. Som jobb. Träning. Läsning. Trädgårdsskötsel. Bloggande. Kontakter med andra människor. Städning. Tänka färdigt en enda tanke. Personlig hygien. Ja, allt, egentligen. Jag har fått köra ner huvudet och bara kötta på. Fokusera på att överleva dagen, veckan, månaden, året. Den enda fritidssyssla jag gjort för min egen skull har varit att spela Pokemon Go. För att det är kompatibelt med barnvagnspromenader, promenader till och från jobbet, promenader till matvaruaffären – något jag kunnat göra på väg till något annat.

Min och B:s relation har också hamnat i bakgrunden, och det vore lögn att säga att allt har varit rosor och fågelkvitter. Eller att något varit det. Vi har bråkat, gnällt, skällt, surat och tävlat i ”Vem Gör Mest?” Men vi hänger kvar. Försöker hitta fotfästet igen, att få vardagen att fungera så att vi slipper eviga bråk. Inte alltid det lättaste när barnen och hushållet tar all ork och den enda ”lediga” tiden är efter 22 på kvällarna. Något bröllop blev det inte av 2017, det har vi inte ens haft tid att tänka på. Men 2018 ska vi se till att få det gjort.