Nyårsafton

Nyårsafton

Så blev det nyårsafton och efter detta: äntligen slutet på helger och måsten, och vi har resten av veckan att bara slappa med familjen. Sedan en vecka med inkörning av nya förskoletiderna för storbarnen, och lite uppstart och anpassning innan mitt jobb drar igång igen mer på allvar med möten och annat efter ytterligare en vecka.

Nyårsafton, var det ja… Slutet på 2018. Året som förde med sig en del av både det söta och det salta. Förskolestart för L, jobbkatastrof för mig, och en oplanerad, inledningsvis oönskad, graviditet. Mycket frustration och bråk och dåligt mående. Året fortsatte med giftermål, en 4-årsdag, en 2-årsdag och nådde slutligen kulmen med att vi välkomnade bebis V till familjen.

Vad jag hoppas på för 2019? Typ lugn och ro? Att hitta någon sorts fotfäste och stabilitet på alla plan. Jobb, rutiner och hemliv. Ekonomi, relationer och hälsa. Rätt mycket att hoppas på med en bebis hemma hela året, jag vet.

För B:s del hoppas jag på att han kan hitta lyckan i det lilla, och verkligen se allt det fantastiska som sker mellan perioderna av riktigt svårsmält vardagsgröt. Att inte låta de jobbiga stunderna då alla krisar definiera vårt liv, och uppleva att det här småbarnslivet bara ska genomlidas. För det är ganska fantastiskt, after all. I alla fall i mina friska (nåja…) ögon.

För barnens del hoppas jag på tålmodigare föräldrar. Mer engagerade föräldrar, som är mer närvarande i nuet. Mer glädje, mindre skäll. Att de slipper bära föräldrarnas bördor, och får glädjas åt pulka- och skidåkning, soliga bad, att springa så att håret flaxar och skratta så att de kiknar, och att de får se mycket av de människor runtomkring oss som de håller av, och som håller av dem.

För min egen del? Jag hoppas få ett någorlunda flyt i jobbet, med mindre dåligt samvete och mer regelbunden inkomst. Kanske hålla krukväxterna vid liv, och rentav sätta några frön i jorden till våren? Att se saker växa ger mig lugn i själen, precis som grönska generellt. Lite motion för att börja bygga upp någon sorts styrka och kondition nu när jag har tre ungar som jag ska orka bära, jaga efter och leka med. Jag längtar också efter struktur i tillvaron, rutiner och bra sätt att hålla koll på allt så att jag slipper gå runt och ha ont i magen för allt jag eventuellt glömt.

Ja. Det var det. Nu är vi en komplett familj om fem. Ingen mer ska till, så nu ska vi bara hitta vägen framåt. Ett bebisår till bara, innan en ”riktig” vardag kan börja ta form.

2015, 2017 och nu 2019 har varit våra bebisår. De är ju lite av undantagstillstånd, men hittills ser det ut som att V:s år i alla fall kommer att bli lättare än L:s. (Peppar, peppar…)

Nyårsaftonen spenderar vi hemma med B:s familj som gäster. Lite som julafton, fast med kaviar, ostron, hummer (naturell, kokt och serverad med majonnäs och bröd – det är en styggelse att gratinera hummer!) och bubbel istället för julbord.

Dan före dan…

Dan före dan…

…eller före aftonen. Nyårsaftonen.

Vi spenderade dagen hemma, som vanligt nuförtiden. En klart bidragande orsak till ungarnas rövhatteri. Men det är så svårt att ta sig ut med en nyfödd den här årstiden, då det inte går att ta upp lillknytet ur vagnen för att byta blöja eller mata, och dagarna är lite upp och ner för alla, så bara att få det dagliga med mat och sömn att fungera är svårt.

Vi hade några släktingar över på fika, och jag hade bakat inte mindre än tre kakor. (Min återflyttade farbrors amerikanska barn, mina kusiner, kommer på besök ungefär vartannat år, så när någon av dem är i Sverige får en ju se till att bjuda in åtminstone på fika, ny bebis eller ej.) I början av bakningen hade jag bebis i sjal, men hon sov som en sten och fick sedan göra det i stolen istället. Det är ändå lättare att baka utan bebis i sjal… Och ännu är hon såpass nöjd med att sova själv (dagtid) att det är lika bra att passa på så länge det varar.

Minstingsystern har visat sig vara en väldigt lättsam bebis, för det mesta. Hon äter, bajsar, kissar och sover. Är vaken en liten stund runt eftermiddag/kväll och ser sig omkring lite. Större delen av dagarna är hon helt utslagen, tills hon plötsligt vaknar och VRÅLAR efter mat. Ungefär var tredje-fjärde timme. Det är bara nätterna som lämnar lite att önska, eftersom hennes ”oroliga” period, då hon sover lätt och inte vill bli nedlagd, pågår mellan midnatt och fyra på morgonen. Och det är då det är så svårt att följa sovrekommendationerna, eftersom det är en så svår tid att hålla sig vaken på. Och jag vaknar med ett ryck, panik och ett styng av dåligt samvete, med bebis liggande i famnen, eller bredvid mig i sängen.

Kan hon inte bara bli tre månader snart, så vi kan få samsova fritt? Jag har för övrigt så svårt att ta till mig att det skulle vara farligt för bebis att göra det som känns som det naturligaste i världen, att sova tätt tillsammans? Men en vågar ju inte annat än att följa rekommendationerna så gott en kan, när det en har att förlora är det mest ovärderliga. Men en undrar ju hur många småbarnsfamiljer som dessa rekommendationer totalt ödelägger typ livet och hälsan för, detta att behöva vaka halva natten för att bebis inte vill sova själv… Som jag förstått är sambandet samsovning-ökad risk för PSD statistiskt säkerställt, men inte att det faktiskt finns ett orsakssamband.

Jaja, 2,5 månader kvar till bekymmersfri nattamning. Jag har för övrigt alltid sett nattamningen som den mest oproblematiska. Jag lägger bebis till bröstet, och byter bröst, nästan utan att vakna till överhuvudtaget, och känner inte att min sömn påverkas nämnvärt. Därför har jag aldrig förstått att det från BVC och andra håll förutsätts att nattamningen är den som ska utgå först. Jag gör helt tvärtom. Alltefter att barnet börjar äta mer så byts först flaska ut och sedan amning under dagen, och sedan får mys- och nattamning bestå så länge bebis och jag vill och orkar. Det är också dagamningen som jag upplevt ofta blir krånglig när bebisen blir äldre och mer intresserad av allt runtomkring.

Vad mer har vi lärt oss om V? Hon verkar inte vara ett kräkbarn! (Kors i taket och peppar, peppar!) Efter två barn som kaskadkräkts efter varje måltid, och annars lite när som helst, är detta så otippat och märkligt att vi inte riktigt törs eller kan tro det ännu. Ska den överfulla lådan med dregglisar inte komma till användning så mycket denna gång?

En annan sak som hände var att vi tände en brasa. Låter inte som en stor grej, jag vet. Men. Det var premiärbrasan i ”nya” huset. I ganska precis två och ett halvt år har vi bebott tegelvillan vid viken. Med eldstaden som var en av de stora faktorerna som vi förälskade oss i. NU har vi använt den. (Vi har också en ny tv som stått i sin kartong sedan i juni.)

Bild

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Mamman bakar morotskaka, bebisen sover i Aldoria Bambu Soft. Premiär för denna sjal med denna bebis, och den är precis lika underbar som jag mindes den. Så mjuk, men ändå lätt att knyta lagom fast för liten bebis. Inte för mycket tyg att hålla reda på, och långa, smala ändar att avsluta med. (Hennes ansikte är friare än vad det ser ut, det är vinkeln som gör att det ser ut som att hon har sjalen nästan i ansiktet.) #aldoriabambusoft #bärsjal #trikåsjal #nyfödd
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Tionde dagen efter förlossningen

Tionde dagen efter förlossningen

Lördag. Den sista för i år. Slutet på det här året har verkligen gått i någon sorts turbofart. Det känns som att jag alldeles nyss var höggravid och gick och gnällde över diverse krämpor. Och sedan var jag plötsligt inte gravid längre, och hade för absolut sista gången känt ett barns rörelser inifrån min kropp.

Plötsligt var hon här, lilla V, och den där enorma kärleken vällde upp en gång till, och den räckte även till nummer tre. Det verkar helt enkelt inte finnas några gränser för hur mycket kärlek en kan hysa för sina barn. Efter mindre än två veckor är hon både helt självklar, och en helt ny gåva som ger lyckorus varje morgon när jag vaknar och kommer på att hon finns här nu.

Dåligt samvete gentemot de två äldre kom som ett brev på posten, så klart. Både gentemot L, som fortfarande levde så nära inpå min kropp, och nu fått finna sig abrupt förskjuten, och mot H, som redan befann sig lite i skuggan och med lite mer ansvar och förväntningar än en fyraåring kanske egentligen ska behöva bära.

Båda är snälla mot bebisen, om än med lite begränsad förmåga att verkligen ta det försiktigt omkring henne. De säger båda ”Fina bebisen!” hela tiden, och L vill gärna ge henne både filt och napp så fort tillfälle ges. ”Inte på huvet!” upprepar hon (efter vissa… instruktioner) när hon försiktigt placerat filten över den lilla. H var sjukt fascinerad över navelstumpen innan den föll av.

Men annars alltså… fy f-n vilka små rövhattar de är! Ingen av dem lyssnar på ett ord vi föräldrar säger. De springer och tjoar och skriker och härjar på ett sätt som är helt outhärdligt. Ljudnivåerna och den rastlösa energin är off the charts. H har börjat prata bebisspråk och har helt tappat förmågan att säga ”r”, och L går och tar bebisens napp och flaska och stoppar i munnen hur mycket vi än skriker ”NEJ!” Och ”SLUTA!”. H gormar och skriker på L och på katterna och på oss föräldrar. Och vi gormar och skriker på ungarna. Och lirkar och bönar och ber och hotar och mutar. Helt förgäves.

Efter en natt där nytillskottet inte alls ville komma till ro förrän långt efter 04, och där storbarnen vällde in i sovrummet strax efter 07, har jag inte direkt oceaner av tålamod att ösa ur heller. V sov som en sten nästan hela förmiddagen, men då behövde det pumpas och ätas frukost, och efter ett förmiddagsmål var hon plötsligt mer lättväckt igen, och ville inte sova ensam. Vilket är väldigt olägligt, eftersom hon då ”mysammar” då och då, men bara snuttar, och ligger i famnen så att jag inte kan pumpa, så då blir det ingen stimulans alls av mjölkproduktionen.

Och hur mår mamman i övrigt? Utöver tröttheten, mattheten och misströstan över de stora barnen så är allt bara bra. Förutom den där gången då jag fick ont i bäckenet efter att ha sprungit runt i Täby centrum på julafton, och eftervärkarna dagarna efter förlossningen, har jag inte känt något negativt alls i min kropp relaterat till graviditeten eller förlossningen. Avslaget är på väg att sluta, tror jag, och har inte varit särskilt besvärande till att börja med. Det känns så märkligt i jämförelse med efter min första förlossning, då jag hade jätteont och kände mig svag och handikappad i över två månader efteråt.

Nionde dagen efter förlossningen

Nionde dagen efter förlossningen

Idag var dagen då vi äntligen skrevs över från förlossning till BVC. Och lillan hade gått upp till 2975 gram och har en viktnedgång på mindre än nio procent för dagen.

Vår BVC-sköterska lät positiv till att försöka fasa ut ersättningen så småningom, med order att bli vän med pumpen för att öka på produktionen. Jag fick med mig ett tillmatningsset också, för att försöka minska tendenserna till flaskpreferens som vår lilla tös börjat visa det senaste dygnet. Hon vill gärna ha bröstet också så klart, men hon blir frustrerad när utdrivningen inte drar igång genast.

Framför allt mitt högra bröst är lite mer segstartat, har jag även märkt vid pumpning. Det vänstra bara kör igång och lämnar ifrån sig det det har inom dryga fem minuter, medan det högra dröjer längre innan det startar, och sedan töms i ett par-tre omgångar med pauser under uppemot en kvart. Slutresultatet brukar dock vara ungefär samma för båda. (Uppemot 30 ml nu.) Lustigt hur det kan vara…

Jag törs inte hoppas på något alls. Men jag ger det ett försök och ser hur det går.

Nästa vägning på onsdag. Nu jäklar ska här pumpas och ammas så att hon knappt orkar äta någon ersättning!

Åttonde dagen efter förlossningen

Åttonde dagen efter förlossningen

På torsdagen åkte mormor hem, och vi lämnades att försöka hantera vårt nya liv som trebarnsfamilj på egen hand för första gången. Det har verkligen varit ovärderligt att ha mamma här, som har oändligt tålamod med barnen, och outtröttligt lekt, läst och ritat i nästan två veckor.

Första barnvagnspromenaden med tre barn gick till busstationen för att lämna av mormor.

Vi fick en tid hos BVC på fredagen, och kunde boka av tiden på neo.

Minstingsyster har börjat bajsa regelbundet, flera gånger om dagen, och alstrar allt tyngre kissblöjor ännu fler gånger om dagen.

Hon har blivit allt mer intresserad av föremål runtomkring henne, framför allt de kontrastrika sakerna i svartvita grafiska mönster. En speldosa hon fick i julklapp, bestående av en vit boll med svarta prickar och en hängande elefant, har varit särskilt intressant. Hon har till och med bemästrat öga-handkoordination så pass att hon lyckats vispa till leksaken ett par gånger.

Vad har vi mer lärt oss om lillasyster? Hon har nog ännu tätare hår än vad storasyskonen hade. Och det är ljust! Nästan rött. Båda de andra har varit mörkhåriga till att börja med.

Hon har haft blodiga flytningar ur underlivet i några dagar. Som tur är mindes jag att jag läste redan med L att det inte är ovanligt hos nyfödda flickor, och helt ofarligt, så jag har inte behövt få panik över det.

Jag har börjat få i vart fall några (3-4) timmars obruten sömn från småtimmarna till tidig morgon, och bebis sover då nöjt i sitt babynest. Det underlättar verkligen.

Nu när vi kommit förbi den där första veckan, då allt är upp-och-ner, känns det som att det är en väldigt ”snäll” bebis vi fått. Hon äter och sover och är nöjd mest hela tiden utom när hon är hungrig. Då låter hon. Mycket. Som en mycket liten mistlur.

Än så länge kräks hon klart mindre än storasyskonen. Hon ammar bra, och tar flaskan efteråt.