Återbesök

Återbesök

Idag var jag på återbesök på Kvinnokliniken på DS, för cellprovtagning.

Det är ju snart fem år sedan min koniseringsoperation, och det här var tydligen min sista ”specialkontroll”. Om allt ser bra ut med proverna kommer jag att slussas tillbaka in i det vanliga systemet med cellprovtagning var tredje år på närmaste MVC.

Lite nervöst är det ju. Även om den känns så otroligt avlägsen, den där våren 2013. Då jag trodde att jag skulle dö, eftersom jag inte riktigt förstod hur otroligt vanligt det är med cellförändringar, och hur mycket av en rutinoperation en konisering egentligen är. Jag trodde cellförändringar=cancer och död. Men så är det ju i regel inte. Det var helt enkelt något mycket litet, som förblev mycket litet just eftersom det upptäcktes i tid, och kunde åtgärdas innan det blev något potentiellt stort och farligt.

Sedan dess har jag passerat ett par återbesök. Fött två barn. Hoppas allt fortsätter att vara bra. Som tidigare drabbad har jag en något förhöjd risk att drabbas igen, men det är fortfarande ovanligt att få cellförändringar igen efter en operation. Framför allt eftersom tidigare återbesök inte påvisat någon kvarvarande virusinfektion.

Nåväl, det som gick att se såg bra ut, och nu är det bara att vänta på labbresultaten.

L har haft lite feber idag också, och varit lite grinigare än vanligt, men hon verkar vara på bättringsvägen. Läste återigen eminenta Barnakutens inlägg om feber igår kväll, och googlade fram Rikshandboken Barnhäsovårds sida om biverkningar av vaccinet (feber över 38,5 och kräkningar hör till vanliga biverkningar) och kände mig lugn.

Mammavak

Mammavak

Hej! Jag sitter här i halvdunklet i sovrummet. På en säng utan lakan, och vakar över min minsting, som sover i sin spjälsäng bredvid.

Där ligger hon. Hon flämtar i sömnen, och termometern visade nyss 39,6 grader. En dryg timme tidigare var den 38,1, efter att hon kaskadkräkts upp sin nyss urdruckna nattflaska över hela mitt täcke.

Hon var på 12-månaderskontroll på BVC idag, och fick sina vacciner. En redig spruta i vardera låret. Så det är ju inget konstigt att hon mår lite dåligt just idag, och säkert inget farligt alls. Men det är svårt att gå härifrån ändå. Ska försöka ta mig upp för en kopp kvällskaffe när hon nu ändå sover.

Kontrollen gick fint i övrigt – hon följde medelviktkurvan precis fortfarande, och vägde in på 10,24 kilo. På längden hade hon hoppat upp på en kurva över medel, med resliga 76,8 centimeter. Huvudmåttet tror jag också låg på mittkurvan, med 47,2 cm. Det konstaterades att hon går, har bra kontroll och motorik (tydligen var hon tidig med att kunna backa ner från saker när hon klättrar) och pratar lite, äter själv o.s.v.

Jag var ensam där, och hade även H med mig. Han fick nämligen ett megautbrott vid läggdags igår, när han inte fick en mandarin, och somnade sent och sov oroligt med sparkar och gråt natten igenom. Så han fick hänga med mig och lillasyster idag, och ta det lite lugnt. Kanske var det för mycket spänning med luciafirande?

Men jag är ju en rätt rutinerad tvåbarnsmorsa nuförtiden, och rullade ungarna genom stan i Donkeyn efteråt, och klarade av både postpakethämtning och utelunch med ligistduon i släptåg.

Fick nog lika delar beundrande (andra småbarnsmammor som kände igen ett bra mammatrick när de såg ett) som chockade (folk som inte har barn/har väldigt lugna barn) blickar när jag plockade fram spännbandet från Biltema och surrade fast lillbarnet i lunchrestaurangens Antilop-stol. (VARFÖR har restauranger aldrig selen kvar i stolarna?) L ställer sig ju upp i barnstolar på ungefär tre sekunder, så nu måste vi alltid ha ett spännband med i skötväskan.

Imorgon är det dags att åka in till DS och kvinnokliniken för återbesök efter cellförändringsoperationen för snart fem år sedan. Alltid lite nervöst.

Meh…

Meh…

Två föräldrar gick ner i sovrummet för att natta två bångstyriga barn.

En mamma vaknar 06.20 med en sovande familj omkring sig.

Däruppe står middagsdisken kvar på bordet.

Och så undrar en varför vi aldrig hinner få ordning hemma…

Vi hann iallafall fira lucia på förskolan igår. Min lilla tomte var den allra sötaste tomten. Såklart. Jag blev tårögd. Som vanligt. Lillasyster sprang omkring som ett litet gruvfyllo och upptäckte förskolan. Inte oväntat.

Snart dags att gå upp och starta en ny dag. Undrar när den där julstädningen ska bli av, när vi inte gör annat än sover?

Vilken vecka!

Vilken vecka!

Puh! Jag lever! En vecka försvann utan avtryck här, utöver ett litet barncitat om mammans alkoholvanor. Jag har alltså INTE legat hemma och halsat ur en vinare den senaste veckan…

Jag har jobbat, firat ettårsdag, haft ettårskalas och mormor på besök. Och en omgång magvirus däremellan.

Den femte december var en fin morgon i år också, precis som för ett år sedan då det var dags för lillan att komma till jorden. Tror jag. Det var i alla fall inte dåligt väder då heller.

I år fick jag dock vinka hejdå till den här lilla födelsedagstösen och gå till jobbet istället för att åka in till DS för en helt annan sorts ”labour”.

På vägen lämnade jag av den här gossen på föris. Pappan och bebisen, som ju nu inte är en bebis längre, utan en ettåring, åkte in mot stan där ettåringen fick fira födelsedagen med farmor medan pappan hade ett möte. På eftermiddagen fick storbarnet leka med morfar en stund efter förskolan.

På eftermiddagen fick jag gossen levererad till kontoret, och han fick sedan välja ut en tårta till lillasyster på konditoriet. Sedan åt vi en tidig middag på tu man hand (medan han berättade för alla han såg att vi hade köpt en snögubbetårta för hans bebis hade födelsedag) innan vi mötte upp de andra två hemma för ett litet firande.

Lillasyster var mycket nöjd. Sedan blev det några dagars lucka i bildrullen. (Var glada för det!) På onsdagen hade mamman mycket frossa och lite illamående. På torsdagen trodde hon sig må lite bättre och gick till jobbet. Bad move. Frossan tilltog, och lunchen kom upp i en kaskadspya. Fick avboka alla möten för resten av veckan och gå hem. Hade fruktansvärd frossa och illamående hela torsdagen, och trodde jag skulle dö. Minst.

På fredagen hade dock febern givit med sig, och eftersom jag inte haft fler kräkepisoder (magen lite i ”olag”, men det fick funka med minutiös handhygien och egen toalett för säkerhets skull) bestämde vi oss för att köra på med helgens planer. Mormor kom, och på lördagen hade vi tårtkalas för de närmaste och en awesome middag på kvällen bestående fisksoppa med räkor och musslor.

På senkvällen tog jag en liten promenad på egen hand för att fånga några pokémon (generation 3 hade ju kommit – yay!) och fick sällskap av månen, en svanfamilj och tusen juleljus på andra sidan viken.

På söndagen bakade vi pepparkakor, och alla var med. Barnen tappade intresset och ville hellre leka med mormor i lekrummet, pappan tappade humöret och tålamodet (degj*vel!) och mamman fick stå själv och stansa ut kakor av trist köpedeg ganska snart, men en stund där hade vi ett riktigt adventsmys med tre generationer.

Och sedan var det måndag.

Vi vaknade till ett vinterlandskap, och vinkade av pappan när han åkte till jobbet.

Njöt av skådespelet utanför fönstret till morgonkaffet. Lillasyster har för övrigt sovit till KVART I ÅTTA flera dagar i rad, hur lyxigt som helst!

Medan mormor lekte med småttingarna bakade jag saffransknutar med rom- och mandemassefyllning. Använde recept från Leila, men tyckte det var trams med romessens och norpade av the real thing istället, en fin vintagerom från Martinique som B hade i spritskåpet. Gott, gott, gott!

Sedan åkte mormor hem.

Nu är det mitt i natten, för jag somnade i soffan och är på väg till sängen. Imorgon måste jag jobba, och komma ikapp med allt jag missade pga sjukdom förra veckan.

Sedan väntar luciafirande på förskolan på onsdag, ettårskontroll på BVC på torsdag, och återbesök på kvinnokliniken (efter bortopererade cellförändringar för snart fem år sedan) på fredag. Och sedan är det bara en vecka kvar till jul. Huj, vad det går!

Creepy…

Creepy…

Obehaget i att vakna i ett mörkt och knäpptyst rum av att någon – mycket tyst och stilla – börjar knäppa på ens byxlinning som en gitarrsträng.

Det var bebin så klart. Utan att säga ett pip hade hon vaknat i sin spjälsäng, ställt sig upp och letat reda på någon del av mamman att lågmält terrorisera.

Klockan var hela 07:25, så det var ändå att betrakta som sovmorgon avklarad och dags att kliva upp.

Lilla L, som jag nu inte sett krypa en centimeter på en vecka, struttar omkring i huset och fupplar med allt. Hon undersöker och pillar, går alltid runt med en kökshandduk eller ett upphittat klädesplagg draperat runt nacken och en bok i näven. Öppnar lådor och skåp, försöker klättra på allt, och jagar katterna genom huset. ”Kaa-ht!” ropar hon, och sätter iväg.

Hon har fått två nya tänder (en på vardera sidan om de övre framtänderna) och biter en (HÅRT) så fort hon kommer åt. Och tjuter av skratt när hennes offer tjuter av smärta. Hon dansar så fort hon hör något som liknar musik, och är i farten hela dagarna. Sover i regel bara middag en gång, oftast ett par timmar från 10-tiden och fram till lunch. Efter jul tänkte jag börja jobba på att skjuta fram tiden lite, så kommer hon att vara inkörd på rätt schema för förskolan när våren kommer.

Om ett par dagar fyller hon ett år. Ett år som bara flugit förbi. Det känns som att hon knappt varit bebis alls. Hon har haft så bråttom med att växa upp. Delvis, gissar jag, på grund av en vilja att hänga med storebror, men även en viljestyrka som är något utöver det vanliga. Hon har alltid jobbat frenetiskt med att nå nästa nivå. Levla upp.

Den här veckan har vi börjat samköra nattningen, och L får somna i sin spjälsäng medan H får somna i vår säng bredvid. För att han är i stort behov av närhet och kärlek just nu, och inte vill sova i sin egen säng alls. Så L får en godnattflaska (fortfarande ersättning, även om jag börjat fundera på den tidigare otänkbara v ä l l i n g e n) och stoppas ner i sin säng. Där får hon stöka runt medan H får höra godnattsaga, och när lampan sedan släcks ligger jag bredvid spjälsängen och hjälper L med napp och klapp, medan H ligger bakom mig och gnuggar ihop min hårman till en enda stor tova medan han somnar. Det fungerar faktiskt bra, och det är skönt att ha båda barnen i sovrummet redan från början. Även om det är trångt och varmt i vår säng.

L sover i sin spjälsäng hela nätterna igenom, med enstaka uppvak som bara kräver en tillbakastoppad napp och visad närvaro. Sedan vaknar hon mellan sex och sju, alla dagar i veckan. Glad som en lärka vaknar hon och sitter och leker i sin säng. Tills hon fått nog och påkallar uppmärksamhet.

H är inne på minst andra dygnet utan någon olycka i blöjan, och fick gå till föris med kalsonger i fredags. Som han stolt visade upp för ALLA. Sedan fick han byta om till blöja när de gick ut för att leka. Men efter det kan jag inte minnas att jag bytt någon (smutsig) blöja. Möjligen att B gjorde det i fredags eftermiddag/kväll. Igår gick gossen i alla fall på toaletten självmant hela dagen, och så även idag, så här långt. Igår gjorde han både nummer ett och två hemma hos morfar, där det inte ens finns någon potta eller toalettring.

Ofta är han dock benägen att vilja ”göra allt hääälv”, vilket innebär att han obemärkt springer på toan, kissar på pottan och tömmer den i toaletten och (ibland) går ut och säger: ”Jag har kissat! Jag gjorde allt hääälv!”. Jag behöver väl knappast förklara att det ibland blir obehagliga överraskningar som en kliver i eller sätter sig i, när han stjälpt ut pottinnehållet lite väl slarvigt, och inte alltid brytt sig om att berätta att han varit på toaletten.

Idag ska vi julpynta hemma, och H är mycket spänd och förväntansfull. Det ska bli så kul med jul nu när han är så medveten och kommunikativ – nu ska vi börja skapa våra familjetraditioner!