Return of the ångest

Return of the ångest

Jag somnade i soffan igår, och vaknade inte till förrän vid 04-snåret. Konstigt nog hade L sovit i sin vagn utan uppvak innan dess också.

Ner till sovrummet med mig och bebis. Hon vaknade till och protesterade mot att ligga i sin spjälsäng, som så ofta just nu. Fröken självständig har en väldigt mammig period, och ligger mest i min säng just nu. Vilket är jättemysigt, för hon är ju så stor nu att hon dels tar upp och försvarar sin plats mot både föräldrar och storebror, dels har hon börjat gosa mer medvetet och verkligen lägga sig och borra ner huvudet i min armhåla eller midja.

Men denna tidiga morgon hjälpte det inte med en gosig, snusande bebis i sängen. Jag har inte kunnat somna om. Ångesten maler i mig, kör runt i magen så att jag måste kvida lite på utandning för att liksom lätta på trycket. Magsyran svider i magen och bröstet, hjärnan liksom krampar när den radar upp allt jag inte hunnit med. 

Ångesten är ju något jag levt med länge, men den är riktigt illa just nu. Värst är den på småtimmarna, när jag inte kan göra något konkret för att dämpa den.

Veckorna och månaderna flyger iväg, och jag får ingenting ur händerna. Även om jag suttit på kontoret en hel dag (utan att slösurfa) är det så vansinnigt lite som faktiskt blir klart. Högarna växer, och som alltid är det känslan av att vara jagad som väcker ångesten. Det är alltid någon som väntar på och vill ha något av mig. Samtal att ringa, mejl att mejla, dokument att skicka hit och dit. 

Folk ringer och mejlar och jag vill bara dö varje gång telefonen ringer eller siffran stiger på mejlprogrammets röda bricka. För varje dag som går innan jag hunnit återkoppla till någon stiger ångesten, och när det gått en vecka utan att jag hunnit med någon tillkommer ångesten i det pinsamma i att återkoppla så ofantligt sent. Men en vecka för mig är förbi innan jag ens hunnit blinka.

Någonstans i detta försöker jag också ta hand om min familj. Men även där gör frustrationen och ångesten sig gällande, eftersom det är de som ”står ivägen” för att jag ska kunna göra mig av med ångesten genom att jobba av det som ligger i de där högarna.

Ekonomin är så körd i botten, och minst 2 av mina 3 arbetsdagar går åt till att bara dra in pengar för att täcka kostnaderna för lokal och personal och allt. En icke-produktiv dag, och mina möjliheter att ta ut lön blir nästan noll. Och två föräldrapenningdagar i veckan bidrar ju med typ kaffepengar.

Ska livet behöva vara så här? 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *