Tillbaka i hemmets lugna vrå

Tillbaka i hemmets lugna vrå

Så har vi kommit hem till slut. En långhelg om fyra dagar, där två är resdagar och två är (nåja) relativt lugna dagar hos mormor… Jag känner mig som om jag tagit några rundor i en torktumlare, men jag kommer ändå att göra det igen och igen och igen. 

För att det är så viktigt för mig att ge barnen en relation med mina föräldrar, en bit av min egen barndom. Jag var ju inte purung när jag blev mamma, och mina föräldrar var heller inte purunga när jag kom till världen. Nu är mina föräldrar snart 70 år. Vem vet hur många bra år de har kvar, hur länge de orkar med att leka med och verkligen uppleva mina småttingar?

Min farfar hade varit död i flera år när jag föddes, och min farmor dog när jag var i tidiga tonåren, och hon var då dryga 80. Jag minns henne som lite barsk, men hon visade sin kärlek till familjen genom bakning och matlagning. Jag minns hennes plättbakelser som hon hängde över ett kvastskaft i köket, fläskkotletter med gräddsky, köttbullar med gräddsås och att hon alltid, alltid hade sju sorters kakor. Hennes svarta askfat som man kunde trycka ner en plupp på så att fimparna snurrade ner. Den lätt inrökta doften i hennes kök, där hon brukade sitta och läsa Svensk Damtidning och röka blåa Blend (när vi var på besök rökte hon alltid på balkongen). Godisburken på byrån, med hårda fruktkarameller. 

Mormor och morfar hade jag kvar lite längre, men när de väl gick bort hade de varit ”borta” länge – mormor hade gått in i demensens dimma, och morfar hade sjunkit ner djupare i det alkoholmissbruk som under större delen av hans vuxna liv varit period-och skåpsupande. Men de var fina morföräldrar när jag var liten, det var de. 

Jag minns julaftnar med alla kusinerna samlade. Hemrullade köttbullar runt det runda bordet i det trånga radhusköket i Ludvika. Lukten av fransig plastmatta och sten i källartrappen där backarna med julmust förvarades. Den gamla teven som visade Kalle Ankas julafton, medan vi åt hemkokt knäck. Känslan av den gröna heltäckningsmattan i trappen upp till övervåningen, lukten av gammelkattan Sveas nackpäls, och ljudet av den gamla väggklockans pendel i mormor och morfars sovrum, som vi alltid sov i när vi var där. Mormor och morfars knarriga röster med anstrykning av västgötsk dialekt, uppblandad med det klingande dalmålet hos alla kusinerna. Morfar som alltid gick ut för att köpa snus just när tomten skulle komma.

Jag minns somrar på torpet utanför Stockholm, som mamma och hennes syskon nu sålt och ska lämna över nycklarna till nästa vecka. En knarrig liten stuga på Ingarö, med eternitplattor på fasaden, som min morfars far byggt med sina egna händer, innan det ens fanns väg dit ut. Byggmaterialet fick levereras sjövägen och hissas uppför bergssidan. Jag minns morfars köttbullar med gräddsås, egenodlad färskpotatis och egenodlad pressgurka, serverad på den inglasade verandan. Morfars alla katter. Gamla Svea, det senare tillskottet Sanna. Och så Kalle, sommarkatten som lämnats åt sitt öde på Ingarö. Han var förvildad, och det tog morfar lång tid att vinna hans förtroende. Jag minns hur viktig jag kände mig när jag fick följa med ut en kväll för att ställa ut mat till Kalle. Att jag satt tyst, tyst på huk och väntade på att han skulle våga sig fram. Morfars katter var alltid svart-vita.

Det finns så mycket barndom i dessa minnen. Essensen av barndomsjular och barndomssomrar, alltid med den äldre generationen närvarande. Jag vill ge något liknande till mina barn. 

Sådär. Nu har jag glömt att jag knappt sovit på hela helgen, eftersom lillbarnet ömsom haft typ ont i magen (eller är det tänder?) och vrålat, ömsom varit inne i en typisk krångelfas och mest velat leva loppan natten igenom. Och att futonsoffan varit så hård att jag de stunder jag fått sova har vaknat stup i kvarten för att någon kroppsdel somnat så hårt att den inte gått att lyfta. Och att min mamma driver mig till vansinne. Perspektiv. Jag skapar barndomsminnen.

Kanske kommer de att minnas spänningen i tågresan. Mormors glada ansikte när vi kliver av på perrongen. Alla spännande gamla leksaker som de får riva runt i bäst de vill. Hos mormor får de leka vilt, inga förmaningar om att akta det här och inga leksaker där. Att mormor gör trolldeg och låter dem gräva runt i den med leksakstraktorn när de tröttnat på kakmåtten och kavlarna. Att mormor sitter på golvet och leker och sjunger i timtal, på ett sätt som vi föräldrar sällan orkar eller hinner. 

Nåja. Nu är vi hemma, och vardagen i full gång igen. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *