PMS och känslan av att sakta kvävas

PMS och känslan av att sakta kvävas

Här var det inte så muntert i förmiddags. Jag hade som vanligt varit uppe tidigt med den lilla. Men inte så jättetidigt, utan bara sedan en stund före sju.

Det är rätt slitigt att gå upp tidigt precis varenda dag. Men jag brukar få min lilla belöning i form av en stunds ensamtid, till vardags efter att det lilla barnet somnat och resten av familjen åkt mot jobb och förskola, och på helgerna mellan det att det lilla barnet somnat för sin förmiddagsvila och att det stora barnet och mannen vaknat. På jobbdagarna har jag alltid någon stund över då jag kan stänga in mig på mitt kontor och bara vara själv. Ensam.

Idag var jag således uppe. Körde hela blöjbyte-flaska-lek-i-väntan-på-bajset-blöjbyte-rejset. Sedan var lillan redo för nästa sovpass. Men plötsligt kom storebror klampandes uppför trappan. Och där var det kört. Lillasyster ville inte alls sova längre och började gråta. Snart hörs även mannens fotsteg i trappan.

Och jag får fullkomligt panik. Detta att veta att nu drog dagen och familjelivet igång, och jag hade inte fått min lilla stund på 5-30 minuter att bara vara jag. Att få finnas till bara för mig själv. Att inte behöva ha fokus på någon annan än mig, att inte ha någon annan som kräver något av min uppmärksamhet. Att bara få ha min kropp för mig själv en stund, utan någon som kryper, klättrar eller kravlar över mig. Någon jag måste hålla koll på. Någon som vill ha en kram.

I vanliga fall hade jag varit lite förtretad, men sedan bara kört på med dagen. Men med peakande PMS var känslorna inte riktigt på normalnivå. Förmiddagen blev ett gytter av tårar, extrem trötthet, frusenhet och inte så lite snäs och fräs från min sida. Det var en sådan där dag då jag hade behövt ge mig ut på ett par timmars långpromenad i ensamhet och komma hem till ett hus som man och barn hade utrymt i några timmar efter det.

Nu var inte det ett alternativ för dagen, så det blev en långpromenad med storbarnet förbi lekparken och vidare till mataffären innan det var dags för ett mellanmål vid hemkomst på seneftermiddagen. Sedan gemensam middagslagning och snart dags för att natta barn.

Dagen (eller snarare mamman) ryckte upp sig någonstans där i mitten och nu är det nattningsdags. Blandade störtskurar av tårar för att herregud-vad-H-växer-snabbt-och-snart-är-han-stor-och-min-lilla-gullesnutt-är-borta-för-alltid och varför-orkar-jag-inte-leka-med-honom-så-ofta-som-han-vill? Kontra den intensiva längtan efter att få vara för mig själv.

L är inne i en fas där hon är glad och nöjd medan jag är iväg, men bryter ihop så fort jag återvänder. Gråt och tandagnisslan. Hon växer också alldeles, alldeles för snabbt, hon med.

Middagen var i alla fall en dunderhit, Lammfärsbollar med tomat- och auberginesås med pappardelle. Vi kompletterade med lite hackad rosmarin och riven vitlök i bollarna, och klippte ner lite timjan i såsen före servering, och det blev superdupergott. L älskade det, och H åt i alla fall en del av den utan alltför mycket protester. Lyckat!

Imorgon mammaledig måndag, min bästa dag i veckan. Trots vanan att storhandla med två ungar i släptåg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *