Höstmorgon. Ensam.

Höstmorgon. Ensam.

Hela tantkonferensen kroknade vid middagen igår. Vid 23 var alla redan i säng. Jag tänkte ligga i min alldeles egna säng och titta på tv, men somnade innan jag ens hunnit bestämma vad jag ville titta på.

Efter en stunds vaken ångest vid 05.30 (lever barnen? vilka mejl har jag glömt att mejla? vilka samtal har jag glömt att ringa?) lyckades jag somna om, och sov sedan till 08. 

Dags för frukost. På väg dit kunde jag njuta av höstliga vyer som nu är som allra vackrast. Allt är gult, och efter nästa storm har nog allt fallit ner.

Att bara få vakna och göra sig iordning ensam och promenera iväg ensam. Så lyxigt, och så ovant och konstigt…

(Och barnen levde. Såklart. Mitt panikslagna sms på morgonen besvarades med: ”Sov människa! Allt är bra, vi äter frukost.”)

Konferens!

Konferens!

Jajamän! Den här mamman är iväg själv för första gången på TRE ÅR (!!!), och ska övernatta här:


Va? En alldeles egen säng och ett eget litet badrum med egen dusch. Hela vårt lilla företag om tre kvinnor i sin bästa ålder har packat oss iväg till Gimo Herrgård för en dag av planering. (Och mat och bubbelbad och bastu och bubbel.) 


Borta från alla krav från hem och kontor och familj har vi det riktigt bra. En viss mamma fick kanske värmeslag efter en lååång stund i varm bubbelkopp med efterföljande bastu, och kräktes upp både förmiddagsfika, lunch och eftermiddagsscones ner i vassen, hängandes över bryggans reling. Men annars är det bra. 😄

En del ångest över att lämna lillstrumpan hemma för första gången, med morfar och tant G som barnvakter tills fadersgestalten  dyker upp vid midnatt lurar så klart i bakhuvudet. Men jag försöker slappna av och njuta av egentiden.


Lugg har jag skaffat också.

Strax dags för fyrarätters!

Vardagshack

Vardagshack

En helt oretuscherad och lagom suddig bild direkt ur verkligheten. När mamman har middagstjänst ensam en trött måndagskväll i oktober… Då kan det hända att middagen blir ugnspannkaka med hallonsylt, med en ipad som visar Babblarna uppsmäckad på köksbordet.

Alla glada och nöjda, och mamman fick till och med dricka (en halv kopp) kaffe på maten innan det minsta missnöje gjorde sig känt. 

Inget som vinner mig titeln Årets mamma, men ibland är det bara sååå skönt att slippa krångla.

Här är jag, var är ni?

Här är jag, var är ni?

Det har gått ett antal dagar sedan jag skrev något här. Igen, och som vanligt, får jag väl tillstå.

Tiden är så knapp med två små barn hemma, och det är så många små blogginlägg som aldrig blir av. Vi har haft mormor här över helgen, vi lagade fantastiska lammlägg med nästangrannarna som gäster i lördags, L har lärt sig att gå genom att skjuta möbler framför sig, och att klicka med tungan, förra veckans matplanering blev det inget av med eftersom förra måndagen gick åt till hemresa från Örebro, den här veckan går bort pga konferens och allmänt kaos, jag har ångest över att ha barnvakt till L för första gången och då två gånger på en vecka, det går framåt med pottan för H. 

När jag bara hade ett barn att ta hand om fick alla sådana här små händelser ett blogginlägg nästan i realtid. Nu samlas det på hög och blir aldrig dokumenterat, eftersom det glöms bort eller känns inaktuellt. Det är så många saker jag hade kunnat och velat skriva om. Om bara tiden fanns.

Det blir mest gnällinlägg, och jag kommer på att jag måste låta som världens bittraste människa ibland. Jag vill ju skriva små vardagsputtriga men ärliga inlägg om det som händer omkring mig: barnens utveckling, test av nya barnprylar, lite om mat, hem och trädgård. Men ekonomin är rätt körd i botten efter två omgångar föräldraledighet som egenföretagare, så nya prylar blir det inte mycket av. Och hemmet och trädgården står mest och förfaller. Barnen utvecklas för fullt, men kräver också nästan all min tid (som inte går åt till arbete). Kvar blir bara gnället, som jag kanske hinner klämma in efter en jobbig nattning, eller under en kaffepaus på kontoret.

Jag gillar ju själv att läsa vardagsnära bloggar av ”vanliga” människor i ungefär samma livsfas som jag själv. På sistone saknar jag dock två som jag följt, och som även brukade kika in här ibland: Carin och Jenna. Två kvinnor med två barn var, i samma ålder som mina, vars bloggar har ekat tystare än min på sistone. 

Är det helt enkelt så att det är nästan ogörbart att blogga kontinuerligt med två små? Hoppas i alla fall att ni mår bra, Carin och Jenna, och att vi alla får mer tid att göra det vi önskar vartefter småttingarna växer på sig!

Bild

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Leaps and bounds

Leaps and bounds

Jag skrev ett långt inlägg om gårdagskvällen, då jag var själv med barnen, men efter en del pyssel med telefon och appar verkar det ha sugits in i ett svart hål i cyberrymden. Lika så bra det, för det var en enda lång klagovisa. 

Long story short – jag hade den rövigaste av alla röviga dubbelnattningar, och när båda barnen väl sov var klockan långt efter nio, och jag kände mig som en usel människa när jag satt där i soffan och skrev tills jag slocknade med telefonen i handen.

Idag har jag jobbat. Och fått en ny jobb-iPad. En stor fin Pro med tillhörande smart tangentbord. Löööv it!

Sedan gjorde vi Ikea. Planen var att köpa en sån där rullplatta till den stora palmväxten som vi köpte i somras, som nu vill komma inomhus över den bistra svenska vintern.

Så vi styrde kosan mot Uppsala. Barnen var trötta, men relativt godmodiga, under resan dit. Förutom sista biten, då. Lillstintan tyckte då att det var hög tid för middag. Väl där styrde vi kosan direkt mot restaurangen och utfodrade familjen med delikat superprocessat skräp. Men alla var glada och åt.

När vi var klara hade vi bara en dryg halvtimme på oss innan stängning, och drog direkt vidare mot heminredning. Rafsade åt oss lite ljus, ljuslyktor, badrumsmattor, matlådor, rullgardiner och annat innan vi nådde växtavdelningen. En rullbräda, en piedestal, ett gäng växter och några växtlampor senare var vi på väg mot kassorna. Inga bråk eller utbrott från någon. So far so good.

Hemresan borde bli en bris, tänkte vi. H somnade så fort vi rullade. Men inte L. Hon panikgrät hela vägen hem. Jag plockade fram allt skoj jag kunde hitta, men till slut hade hon undersökt och förkastat alla hårborstar, pappersservetter, pennfodral, och blöjpåsar jag kunde uppbåda. Och skriken och gråten tilltog. Alla försök att sätta tillbaka napp, smeka och hålla hand möttes med argsinta slag och sparkar.

När vi kom hem lugnade hon ganska snabbt ner sig. Efter en flaska ersättning var hon på strålande humör, och busade omkring i vardagsrummet. Gick omkring längs möblerna, kunde plötsligt stå upp själv och klappa händerna samtidigt. Lekte sin nya favoritlek – att räcka över saker i min hand och säga ”Tah!” medan hon förväntar sig att jag ska säga ”Tack!”.  Pekade för första gången med ett tydligt pekfinger och sa ”Th-ta! Th-tah deh!”.

Och det slog mig hur otroligt mycket hon utvecklats bara de senaste dagarna. Hon har blivit så mycket bättre på att kommunicera. Det som började med handklappning för några veckor sedan, och gick vidare mot vinkningar (de där gulliga första, med händerna vända inåt), för att nu även inkludera att peka, säga tack och titta där. Samtidigt som gåendet och ståendet blir säkrare och säkrare. Och hon ska ju faktiskt vara smack mitt i en utvecklingsfas.

Lite tänder och envisa utslag runt munnen på det, och det är kanske inte konstigt att vår lilla tös är lite knepig just nu. Det har varit tre otröstliga utbrott utan tydlig förklaring, flera hyperaktiva leksessioner mitt i natten och en del kink och sömnvägran den senaste veckan. 

Förhoppningsvis kommer det att lugna ner sig för henne snart.

Tillbaka i hemmets lugna vrå

Tillbaka i hemmets lugna vrå

Så har vi kommit hem till slut. En långhelg om fyra dagar, där två är resdagar och två är (nåja) relativt lugna dagar hos mormor… Jag känner mig som om jag tagit några rundor i en torktumlare, men jag kommer ändå att göra det igen och igen och igen. 

För att det är så viktigt för mig att ge barnen en relation med mina föräldrar, en bit av min egen barndom. Jag var ju inte purung när jag blev mamma, och mina föräldrar var heller inte purunga när jag kom till världen. Nu är mina föräldrar snart 70 år. Vem vet hur många bra år de har kvar, hur länge de orkar med att leka med och verkligen uppleva mina småttingar?

Min farfar hade varit död i flera år när jag föddes, och min farmor dog när jag var i tidiga tonåren, och hon var då dryga 80. Jag minns henne som lite barsk, men hon visade sin kärlek till familjen genom bakning och matlagning. Jag minns hennes plättbakelser som hon hängde över ett kvastskaft i köket, fläskkotletter med gräddsky, köttbullar med gräddsås och att hon alltid, alltid hade sju sorters kakor. Hennes svarta askfat som man kunde trycka ner en plupp på så att fimparna snurrade ner. Den lätt inrökta doften i hennes kök, där hon brukade sitta och läsa Svensk Damtidning och röka blåa Blend (när vi var på besök rökte hon alltid på balkongen). Godisburken på byrån, med hårda fruktkarameller. 

Mormor och morfar hade jag kvar lite längre, men när de väl gick bort hade de varit ”borta” länge – mormor hade gått in i demensens dimma, och morfar hade sjunkit ner djupare i det alkoholmissbruk som under större delen av hans vuxna liv varit period-och skåpsupande. Men de var fina morföräldrar när jag var liten, det var de. 

Jag minns julaftnar med alla kusinerna samlade. Hemrullade köttbullar runt det runda bordet i det trånga radhusköket i Ludvika. Lukten av fransig plastmatta och sten i källartrappen där backarna med julmust förvarades. Den gamla teven som visade Kalle Ankas julafton, medan vi åt hemkokt knäck. Känslan av den gröna heltäckningsmattan i trappen upp till övervåningen, lukten av gammelkattan Sveas nackpäls, och ljudet av den gamla väggklockans pendel i mormor och morfars sovrum, som vi alltid sov i när vi var där. Mormor och morfars knarriga röster med anstrykning av västgötsk dialekt, uppblandad med det klingande dalmålet hos alla kusinerna. Morfar som alltid gick ut för att köpa snus just när tomten skulle komma.

Jag minns somrar på torpet utanför Stockholm, som mamma och hennes syskon nu sålt och ska lämna över nycklarna till nästa vecka. En knarrig liten stuga på Ingarö, med eternitplattor på fasaden, som min morfars far byggt med sina egna händer, innan det ens fanns väg dit ut. Byggmaterialet fick levereras sjövägen och hissas uppför bergssidan. Jag minns morfars köttbullar med gräddsås, egenodlad färskpotatis och egenodlad pressgurka, serverad på den inglasade verandan. Morfars alla katter. Gamla Svea, det senare tillskottet Sanna. Och så Kalle, sommarkatten som lämnats åt sitt öde på Ingarö. Han var förvildad, och det tog morfar lång tid att vinna hans förtroende. Jag minns hur viktig jag kände mig när jag fick följa med ut en kväll för att ställa ut mat till Kalle. Att jag satt tyst, tyst på huk och väntade på att han skulle våga sig fram. Morfars katter var alltid svart-vita.

Det finns så mycket barndom i dessa minnen. Essensen av barndomsjular och barndomssomrar, alltid med den äldre generationen närvarande. Jag vill ge något liknande till mina barn. 

Sådär. Nu har jag glömt att jag knappt sovit på hela helgen, eftersom lillbarnet ömsom haft typ ont i magen (eller är det tänder?) och vrålat, ömsom varit inne i en typisk krångelfas och mest velat leva loppan natten igenom. Och att futonsoffan varit så hård att jag de stunder jag fått sova har vaknat stup i kvarten för att någon kroppsdel somnat så hårt att den inte gått att lyfta. Och att min mamma driver mig till vansinne. Perspektiv. Jag skapar barndomsminnen.

Kanske kommer de att minnas spänningen i tågresan. Mormors glada ansikte när vi kliver av på perrongen. Alla spännande gamla leksaker som de får riva runt i bäst de vill. Hos mormor får de leka vilt, inga förmaningar om att akta det här och inga leksaker där. Att mormor gör trolldeg och låter dem gräva runt i den med leksakstraktorn när de tröttnat på kakmåtten och kavlarna. Att mormor sitter på golvet och leker och sjunger i timtal, på ett sätt som vi föräldrar sällan orkar eller hinner. 

Nåja. Nu är vi hemma, och vardagen i full gång igen.