Utslag runt munnen, eldigt humör och trappbestigning

Utslag runt munnen, eldigt humör och trappbestigning

Stackars lillskruttan, alldeles full med utslag.
L har haft problem med utslag runt munnen ett bra tag nu. Det började som bara lite rött kring mungipan, men är nu röda irriterade områden, röda fjällande områden, röda knottriga områden, rödprickiga områden och sprickor i huden. De bleknar något, och kommer igen. Och igen och igen och igen. Runt hela läpparna, hakan, under hakan och långt upp på kinderna kommer och går utslagen, utan att det någonsin blir bra emellan.

Vi har provat feta krämer, ingen kräm och bara vattentvätt, svamp- och kortisonsalva (Daktacort), salvor med zink och/eller koppar, reparerande salvor, lugnande salvor. You name it. Det som fungerat bäst har varit Daktacort och den vanliga, hederliga ”rumpsalvan” – Inotyol, de verkar tillfälligt lindra svedan och klådan, och tar ner det röda ett par nyanser. Men det fortsätter att blossa upp nya utslag.

B tog med henne till barnmottagningen för några veckor sedan – det var då vi fick receptet på Daktacort, men det har ju inte läkt utslagen. Vi hade tänkt fråga läkaren vid 10-månaderskontrollen som var inbokad för en dryg vecka sedan, men den fick jag ställa in när L vaknade snuvig och hostig samma morgon. Vi bokade om till på fredag denna vecka, men jag tänkte att det brukar vara rätt tidspressat på BVC-läkarbesöken (anslag om att barnet ska kläs av i blöja i väntrummet före besöket och liknande skvallrar om att det är tight med läkartiden). Så jag ringde barnmottagningen och fick en ny tid igår.

Läkaren kollade lite på L och tyckte precis som den första läkaren att det såg ”svampigt” ut, men också torrt. Hon skrev ut en kortisonsalva, Milldison, och fet Miniderm. Vi ska smörja med dessa två i två veckor, ca 3 gånger om dagen med respektive salva. Om det inte gått bort på två veckor ska vi fortsätta med Daktacort istället för Milldison tills vi har återbesökstid om 3 veckor. 

Vi fick även lite prover tagna: odling på både svamp och bakterier, samt pricktest för mjölk, ägg och torsk. Pricktestet visade ingenting, och även om pricktest inte alltid ger utslag på mjölkproteinöverkänslighet hos småbarn så kändes det i vart fall skönt att det inte visade något på detta. Visst finns det värre saker än födoämnesallergi som ens unge kan drabbas av, men det är ju så begränsande att jag verkligen hoppas att inte behöver damma av det gamla spöket igen. Även om tanken såklart har slagit mig ibland, att ”Oj, vad det här påminner om när hon var bebis och bara skrek och skrek och hade utslag runt hela munnen.”

För L är otröstlig ibland. Men hon har ett sånt sjuhelsikes humör, min lilla dotter, att hon vrålar som om hon vore plågad av demoner, fast vi vet att det bara var storebror som tog ifrån henne något hon inte får leka med, som paddan eller tevefjärren. Så det är svårt att avgöra om hon har jätteont i magen eller bara är missnöjd över något. Just nu har hon också separationsångest deluxe, och illvrålar så fort jag går ifrån henne. Eller bara sätter ner henne i spjälsängen medan jag kastar på mig ett par byxor…

Och hon kan krypa uppför trappor! I och med att vi alltid är på övervåningen all vaken tid har hon inte fått någon träning på att krypa uppför trappan, jämfört med H, som spenderade sin bebistid i gamla huset, där layouten var tvärtom med de sociala ytorna på bottenvåningen. Men i helgen fick hon följa med mig ner i tvättstugan (p.g.a. vrålade ju annars), och var plötsligt i färd med att bestiga trappan! Hon bara kunde det direkt. Sedan tänkte hon ta sig ner igen, genom att helt sonika störta sig ut med huvudet först. Tur att mamman stod i vägen…

Den här lillskrutten fick varm choklad för första gången häromdagen, efter en särdeles ruskig hempromenad. Han gillade.
Veckans vardagsmat v. 44

Veckans vardagsmat v. 44

Jag hade nyss skrivit färdigt det här inlägget. Råkade komma åt något, och allt jag hade skrivit hade ersatts av ett ensamt ”L”. Jag försökte med ”ångra”-knappen utan effekt, och när jag försökte lämna utkastet för att komma tillbaka till en tidigare version var det bara borta. Försvunnet ut i cyberrymden. 

Så det får bli en kortis nu. Jag hade flikat in en del om att jag ska till barnläkaren med L i eftermiddag, eftersom hennes utslag kring munnen bara blir värre och värre. Det får bli ett annat inlägg, en annan gång.

Direkt in på veckans mat, alltså. Utgångspunkten var falukorv i kylen som behöver användas idag (det blir alltså ett avsteg från 2 fisk/2 vego-principen som gäller måndag till torsdag annars), avokado och västerbottensost hemma, och bra pris på purjolök, brysselkål och fryst torst på mataffären.

Ja, det var det, helt kort. 

Veckans vardagsmat v. 44

Veckans vardagsmat v. 44

Jag hade nyss skrivit färdigt det här inlägget. Råkade komma åt något, och allt jag hade skrivit hade ersatts av ett ensamt ”L”. Jag försökte med ”ångra”-knappen utan effekt, och när jag försökte lämna utkastet för att komma tillbaka till en tidigare version var det bara borta. Försvunnet ut i cyberrymden. 

Så det får bli en kortis nu. Jag hade flikat in en del om att jag ska till barnläkaren med L i eftermiddag, eftersom hennes utslag kring munnen bara blir värre och värre. Det får bli ett annat inlägg, en annan gång.

Direkt in på veckans mat, alltså. Utgångspunkten var falukorv i kylen som behöver användas idag (det blir alltså ett avsteg från 2 fisk/2 vego-principen som gäller måndag till torsdag annars), avokado och västerbottensost hemma, och bra pris på purjolök, brysselkål och fryst torst på mataffären.

Ja, det var det, helt kort. 

Slapparlördag

Slapparlördag

Idag har vi hittills bara tagit det lugnt. Käkat pannkakor till frukost och pysslat med lite tvätt och städning i sakta mak.


Ungarna har ömsom röjt runt kring benen på oss, ömsom sovit (L) eller kollat Netflix på paddan (H). L är så himla nära att börja gå på egen hand nu – hon står själv lääänge, och tar ofta ett steg innan hon sätter sig på rumpan eller tar tag i nästa stöd. Idag tog hon till och med två små steg innan hon kontrollerat satte sig ner.

Hon är extremt mammig, och börjar storgråta så fort hon ser mig när jag varit borta, och visar ofta att det bara är mamma som gäller. På kvällarna är hon extremt svårsövd, och vill helst röja runt fram till 22-tiden. Måttligt kul för mamman, som själv är tröttare än vad hon är…

H har drabbats av stor regression, och sitter och förväntar sig att vi ska ooo:a och aaa:a när han pekar och säger ”titta där!” också. Vill ofta bli matad, och börjar gny och gnälla när L gör det. Lite sött, men rätt jobbigt. Pottan går det dock framåt med, och både kiss och bajs hamnar oftare däri än i blöjan. Plötsligt händer det!

Kvällen bjuder på kalas för min del, då vi (jag och kollegorna) ska åka hem till en vagt bekant för att fira hennes nya jobbtitel. Hon, och flera andra som ska dit, har jobbat på min förra, vidriga, arbetsplats. Any enemy of my enemy is my friend, så att säga, så vi dricker nog lite vin och snackar kopiöst med skit om übernarcissisten vi haft som chef. Kan bli kul!

Familjen tar sin tillflykt hos nästangrannarna medan jag är borta. Med lite tur är jag hemma först och får lite ensamtid innan de kommer tillbaka…

Return of the ångest

Return of the ångest

Jag somnade i soffan igår, och vaknade inte till förrän vid 04-snåret. Konstigt nog hade L sovit i sin vagn utan uppvak innan dess också.

Ner till sovrummet med mig och bebis. Hon vaknade till och protesterade mot att ligga i sin spjälsäng, som så ofta just nu. Fröken självständig har en väldigt mammig period, och ligger mest i min säng just nu. Vilket är jättemysigt, för hon är ju så stor nu att hon dels tar upp och försvarar sin plats mot både föräldrar och storebror, dels har hon börjat gosa mer medvetet och verkligen lägga sig och borra ner huvudet i min armhåla eller midja.

Men denna tidiga morgon hjälpte det inte med en gosig, snusande bebis i sängen. Jag har inte kunnat somna om. Ångesten maler i mig, kör runt i magen så att jag måste kvida lite på utandning för att liksom lätta på trycket. Magsyran svider i magen och bröstet, hjärnan liksom krampar när den radar upp allt jag inte hunnit med. 

Ångesten är ju något jag levt med länge, men den är riktigt illa just nu. Värst är den på småtimmarna, när jag inte kan göra något konkret för att dämpa den.

Veckorna och månaderna flyger iväg, och jag får ingenting ur händerna. Även om jag suttit på kontoret en hel dag (utan att slösurfa) är det så vansinnigt lite som faktiskt blir klart. Högarna växer, och som alltid är det känslan av att vara jagad som väcker ångesten. Det är alltid någon som väntar på och vill ha något av mig. Samtal att ringa, mejl att mejla, dokument att skicka hit och dit. 

Folk ringer och mejlar och jag vill bara dö varje gång telefonen ringer eller siffran stiger på mejlprogrammets röda bricka. För varje dag som går innan jag hunnit återkoppla till någon stiger ångesten, och när det gått en vecka utan att jag hunnit med någon tillkommer ångesten i det pinsamma i att återkoppla så ofantligt sent. Men en vecka för mig är förbi innan jag ens hunnit blinka.

Någonstans i detta försöker jag också ta hand om min familj. Men även där gör frustrationen och ångesten sig gällande, eftersom det är de som ”står ivägen” för att jag ska kunna göra mig av med ångesten genom att jobba av det som ligger i de där högarna.

Ekonomin är så körd i botten, och minst 2 av mina 3 arbetsdagar går åt till att bara dra in pengar för att täcka kostnaderna för lokal och personal och allt. En icke-produktiv dag, och mina möjliheter att ta ut lön blir nästan noll. Och två föräldrapenningdagar i veckan bidrar ju med typ kaffepengar.

Ska livet behöva vara så här? 

Vilket höstrusk!

Vilket höstrusk!

Idag är jag mammaledig. Tänkte ta någon promenad. Kanske levla upp till 35 i Pokémon Go (bara strax under 50 000 EXP to go). Men. Neeej.


Jag tror vi stannar inne idag. Fram till förskolehämtningen i alla fall. Tänkte plantera om några krukväxter. 

Kanske lära mig hur en går tillväga för att borra upp krokar på väggen. Ytterligare en sådan sak som jag alltid lämnat över till männen i mitt liv, precis som gräsklippning och grillning (och bilkörning, guuuu vad jag skäms över att vara kvinnan utan körkort). Men ska jag vänta tills B fixar upp våra tavlor och lampor kan jag ju få vänta tills fan avlöser mig. Han är ganska händig, min karl, även om hans mamma alltid säger att han har tummen mitt i handen. Det stämmer inte, det är bara det att han har en väääldigt långt startsträcka innan han tar itu med saker, och att han är vääääldigt noggrann med uppmätning och uppmärkning och vattenpass och besök i järnaffären för ett lååångt samtal med någon expedit om bästa sorterns skruv och plugg. Jag tänkte lite mer bara plocka upp valfri skruv ur lådan och smäcka upp tavlorna. Sån är jag. Ska bara googla upp hur en använder en skruvdragare först.

Veckans vardagsmat v. 43

Veckans vardagsmat v. 43

Då så, då var veckans matplanering klar. 

L vaknade efter bara en halvtimmes tupplur, men hade bajsat och verkar nu glad och pigg, så det är väl bara att låta henne vara uppe. Om vi snor ihop en tidig lunch så hinner hon kanske sova en stund till innan det är dags att gå iväg och avverka veckans matinköp. Jag har börjat försöka få det överstökat på vägen TILL förskolehämtningen istället för på vägen därifrån. För det är trots allt lättare att handla med bara ett barn.

Utgångspunkterna denna vecka är att vi har en bit överbliven brie i kylen, och på affären finns bra erbjudanden på hel laxsida, avokado, blå potatis och sötpotatis.

Lax och broccoli verkar vara veckans tema. Men det är två saker jag verkligen gillar, så det får bli så. Förra gången det fanns en matplanering var ju vecka 40, och då var vi nöjda med både det grekiska spenatriset ”spanakorizo” och den parmesanbakade laxen, som var nya bekanta. Laxchowder är en av hushållets standardrätter, som alltid fungerar bra. H åt inte så mycket av något av det, men han får peta i sig det som går ner, och så får han en knäckemacka eller så om han är mera hungrig. Vi kan ju inte äta falukorv och frysköttbullar jämt och ständigt. Blomkålspizzan blev aldrig av, för livet kom emellan eller något.

Blomkål fick jag och L till lunch idag också. Någon sorts kylskåpsresning blev till ugnsrostad blomkål och skogschampinjoner, penslat med brynt smör. Och en äggcocotte var gjord på ägg, några droppar grädde och några flarn västerbottensost. L åt glatt av allt, med klar preferens för champinjonerna. Ugnsrostad blomkål är så sanslöst gott, framför allt i kombination med de knäckiga tonerna av brynt smör. En klar vegofavorit för mig.

Måndagsmorgon på vår gata i stan

Måndagsmorgon på vår gata i stan

Så var det ny vecka igen, och äntligen en sådan vecka då allt bara är enligt rutinen. Mammaledig måndag och onsdag, och kontoret tisdag, torsdag och fredag. Jag ska iväg på en tillställning på lördag, men då är B hemma, så det är ju inget som krånglar till rutinerna nämnvärt.

Förra veckan var ju minst sagt hektisk, med konferens och fest och barnvaktspremiär för L. Med bara en enda dag på kontoret, som dessutom blev kort eftersom både jag och H skulle frisera oss på tisdagseftermiddagen, är det en hel del jobbgrejer som jag släpar efter med. Detta har bidragit med en ångest som legat och bubblat under ytan och givit magsyra och dålig sömn. Men det är ju bara att bita ihop och komma igen. 

Konferensen var jättetrevlig, och avslutades på torsdagen med massage innan avfärd. Det var första gången för mig, för jag brukar undvika situationer som innebär kroppskontakt med främmande människor in i det längsta. Det är möjligen frisören som jag klarar av utan mer än lindrigt obehag. Det var jätteskönt med massage rent fysiskt, men psykiskt var obehagsfaktorn ganska hög. Jag äcklas själv av min kropp, och vill inte se på den och inte ta på den. Alltså är det än mer obehagligt när jag utsätter andra för att behöva ta på min kropp. Jag skämdes och tyckte så synd om massörskan som säkert hade det jättejobbigt med att behöva knåda igenom späcklagren. Säkert var hon äcklad också. Men det kändes väldigt skönt i kroppen efteråt, även om jag fick konstig värk i underarmarna och fingrarna en stund senare, och axelpartiet kändes som att det var solbränt – varmt och ömmande – hela nästa dag.

Lördagens fest blev superrolig, en kombinerad 40- och 30-årsfest för den manliga halvan av nästangrannarna och hans lillasyster. Drygt 100 personer i festlokal med fördrinksmingel, god tvårättersmiddag och efterföljande kaffe och chokladpraliner innan det blev bar och dansgolv. Jag hade mycket roligare än jag förväntat mig att ha, (med anledning av allmän trötthet och nervositet över att ha lämnat lillan hemma) och ville egentligen inte alls åka hem när klockan var 01 och vår skjuts hem väntade. H hade inte somnat förrän vid midnatt, men L hade somnat som vanligt och alla hade varit glada och nöjda hemma, så det här med att ha barnvakt ibland är nog en bra grej.

Det är ändå skönt att ha de där två sakerna ”avklarade”, och en helt vanlig vecka som väntar. November kommer att bli en hektisk jobbmånad, men flera stora saker inplanerade, så resten av oktober behöver jag bara få ordning på hemmet, mig själv och de mindre sakerna på jobbet. Mitt bästa nya arbetsredskap, en iPad Pro med tillhörande tangentbord och penna, gör det så lätt att kunna slänga iväg ett mejl, ögna igenom utkast från vår assistent o.s.v. att den nog kommer att kunna bli till ovärderlig hjälp när det gäller att komma ikapp med allt. Pennan är så skön att skriva med (framför allt i appen GoodNotes) att jag ska försöka ge mig på att bli ytterligare lite mer digital och hålla mina mötesanteckningar, och kanske även min Bullet Journal (som försakas så ofta att den blir ytterligare en börda) på paddan. Vi får se hur det går.

Idag är det äntligen vanlig måndag, vilket betyder att jag ska planera veckans mat. Även det får paddan hjälpa till med. Lilla L har nyss somnat, men innan dess for hon omkring i köket en bra stund på egen hand medan jag satt och drack kaffe och lekte med paddan. Så länge en förälder finns inom synhåll är hon oftast nöjd med att själv utforska saker. Just nu är frysarna spännande (tyvärr lyckas hon också öppna dem ibland), och hon satt en lång stund och påtade med några klädesplagg och filtar som låg på golvet, som hon travade in och ut ur babyskyddet. Annars är böcker riktigt roliga, framför allt sådana med luckor och flikar som går att öppna. Igår satt hon i en e-v-i-g-h-e-t och bara tittade i Toto-boken ”Var är nappen?”, och det är verkligen ovanligt att hon sitter stilla mer än någon sekund annars. 

Det där lilla vildsinta, otåliga och envisa barnet som vi fått… Sedan hon lärde sig att rulla runt för flera månader sedan har knappt ett enda blöjbyte skett utan att det blivit en wrestlingmatch. Det är bara när hon är nyvaken eller nyduschad som hon ligger någorlunda lugnt på skötbordet. Hon avskyr intensivt att bli torkad i ansiktet eller snuten. Nu är hon inne på sin fjärde (femte?) förkylning sedan mitten av augusti, och snoret rinner och rinner. Och när vi försöker torka blir det först slagsmål för att hon försöker vrida sig bort/slå bort oss med all sin kraft, och när vi lyckas hålla fast henne blir det omedelbara vrål och hjärtskärande skrik. När hon inte får något hon vill ha låter det som att hon blir torterad. Hon älskar att busa, och skrattar bara åt alla förmaningar om att inte dra i blomkrukan, inte slita kattens päls, inte äta kattmat, inte riva mamma i ansiktet eller bita henne i tårna. Det är först nu vi inser vilken lugn och ”foglig” bebis H egentligen var… Hon står själv långa stunder, och byter lätt stöd när hon är ute och går: vänder sig från soffan och tar steget över till bordet, därifrån över till pallen som hon sedan går iväg med.

Ute är det fortfarande lite kvar av den vackra delen av hösten, innan det bara blir mörker och slask och elände. H:s treårsballong svävar fortfarande över köksbordet, två månader senare, och katten Doris vill inte vara ute längre.

Från vagnen kommer snusande andetag, och jag ska rulla in henne i gästrummet innan jag fortsätter med veckans matplanering. Hon sover fortfarande kanonbra i sin Babyzen Yoyo 0+, och jag kan inte nog uttrycka hur nöjd jag varit med den här vagnen. Det är så lätt att bara låta henne somna där det passar (henne), och bara kunna rulla iväg henne till ett annat rum när hon somnat. Det går ju inte att promenera ute med henne i den längre, eftersom hon då i regel är vaken och vill sitta, men som sovvagn hemma fungerar den klockrent även nu vid 10 månader.