Sömnlös i småstan. Anger is not my friend.

Sömnlös i småstan. Anger is not my friend.

Klockan är efter två på natten. Jag har precis gått ner till nedervåningen och sängen, där en man, en pojke och en katt redan sovit i flera timmar.

Detta är vad som hände idag. Jag gick 13 000 steg knuffandes barnvagn med ett eller två barn och delvis tunga matkassar. Jag tog hand om förkyld bebis. Jag röjde i köket. Jag tvättade tvätt. Jag planerade veckans mat. Köpte salva till bebisen på apoteket. Handlade veckans mat (med två barn i släptåg). Lagade dagens mat. Duschade och nattade storebror (duschade av lillasyster där emellan också). Somnade nyduschad och utmattad med mitt lilla troll, som bara vill sova i ”stora sängen” just nu.

End of story…? Nej! Just när jag sjunkit ner i den mjukaste av sömn lämpar någon ner en väldigt vaken, och inte det minsta sovsugen, bebis i spjälsängen vid min sängsida. Brutalt släpas jag tillbaka till vakenlandet av det där mest enerverande gnället, och att någon står bredvid mig och hoppar och kastar napp på mig. Bebisen som inte vill kramas till sömns.

Vad händer? ”Klockan är tio och det blir inget mer gjort idag och vi ska sova allihopa nu.” ”Men. Hon sover ju inte? Har du inte nattat henne?””Nej, vi ska sova nu.” ”Sen när har det NÅGONSIN fungerat? Har hon inte somnat däruppe först?” ”Nej.”

Ilskan börjar bubbla i mig. Det är på min sida spjälsängen står. Barnet kinkar och hoppar. Jag lyfter upp henne och försöker krama om henne. Hon tjuter och börjar slita och dra i den sovande storebrodern. ”Jaaag får väl gå upp med henne då!” kommer det från den andre. ”

Min ilska fortsätter bubbla. Hur faen har han mage att skita i att natta ”sitt” barn, och bara lämpa över henne på mig! När jag redan gjort mitt nattningsjobb. (En hel visbok, en pekbok, en Alfons och en Julia, thank you very much.) När jag efter en helg av idel tidiga morgnar (för mig) äntligen fått somna inför min veckas första arbetsdag.

Jag stormar upp med barnet. Han följer tafatt efter och ska stå bredvid och dutta när jag kör min nattningsprocedur. Till slut går han. Lillbarnet sover sött i sin vagn en halvtimme senare. 

Och här ligger jag vaken och arg. Max fyra komma fem timmar tills det är dags att sitta vid frukostbordet inför jobbdagen. Festligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *