Läst i veckan

Läst i veckan

Jag har ju bestämt mig för att se till att få in lite läsning i mitt liv igen. Eftersom det varit en av mina favoritsysslor ända sedan jag lärde mig själv att läsa i femårsåldern, och är något som verkligen fattats mig under de senaste årens barnalstrande.

Det blev bara en dag som jag lyckades avvara lite tid denna vecka, i tisdags medan lillbarnet sov sin förmiddagslur och en liten stund under eftermiddagsluren.

Först ut av böckerna jag köpt blev Fredrik Backmans ”Saker min son behöver veta om världen”. En tunn och lättsmält sak som jag plöjde på ca 90 minuter medan L sov. Men samtidigt helt underbar. Backmans sätt att se och beskriva människor och deras göranden och låtanden är oöverträffligt. Detta är en självbiografisk bok, med små iakttagelser från småbarnslivet, med anekdoter riktade till hans då mycket lilla son.

Igenkänningsfaktorn är hög på mycket, såsom småbarnsföräldrars besatthet av bajs, alla prylar vi köper för att hantera bebisen (och hur svåra de kan vara att montera), rädslan för att göra fel och förstöra våra barn för all framtid.  Annat känner jag väl mindre igen, såsom fotbollsreferenser och besatthet av extremt onyttig mat.

Det jag kan tycka är lite tradigt, och som känns igen från hans bloggande/instagrammande, är hans sätt att hela tiden beskriva sig själv som jordens största pajas och klant, medan hans fru är den smarta och sansade.  Kanske är det så det är, men han beskriver sina fiktiva karaktärer mer mångfacetterat. 

(Jag älskar dock självdistansen i att på omslaget sätta citatet från en recension som säger att boken är bitvis insiktsfull. Alla andra hade skrivit ”…insiktsfull”.)

Men det går alltid att räkna med Backman när det gäller att få skratta och gråta om vartannat, och att få lägga ifrån sig boken med en känsla av att allt är rätt bra, att människor är rätt bra. Inget nytt denna gång.

Första gången jag snyftar är redan i inledningen, när Backman ber sin son om förlåtelse för alla pinsamheter han kommer att få utstå: ”…när du är som mest förbannad på mig, då vill jag att du försöker komma ihåg att för mig kommer du alltid att vara den där lilla ettåriga killen som stod naken i hallen och flinade det där tandlösa leendet med ett tyglejon lyckligt tryckt mot ditt bröst.” Direkt efteråt skrattar jag: ”När jag är pinsam. När jag är orättvis. Då vill jag att du tänker på den dagen. Den när du vägrade berätta var fan du hade gömt mina jävla bilnycklar. Och kommer ihåg att det var du som började.”

Sista kapitlet är det som berör mest, där meningen ”Life’s a game of inches.” sammanfattar livets skörhet i berättelsen om när författaren blev skjuten vid ett rån, han och hans frus (då flickvän) väg tillbaka,  och sedan förlovning, giftermål och graviditetsbesked. 

”Och på våren föddes du. Life’s a game of inches. Om vi någon gång står vid grinden till förskolan och jag håller din hand lite för hårt. Eller lite för länge. Så är det därför. De flesta människor får aldrig veta att de inte är odödliga.” Och där flodgråter jag. 

Eftersom jag är både hypokondriker och katastroftänkare av rang behöver jag inte ha blivit skjuten för att kunna relatera till detta. Varje gång jag håller en liten barnhand i min, ser en liten parvel obekymrat skutta fram på stigen framför mig. Sådan ren lycka, sådan ren glädje, sådan oskuldsfullhet. Just ovetskapen om dödligheten och att vi kan skiljas åt av döden när som helst, kontra min vetskap om detsamma, det slår mig med en släggas kraft oftare än jag egentligen orkar. Och då kramar jag den där lilla handen hårdare. Längre.

Så. Det var första boken. Skratt och tårar. Precis det jag behöver.

Och på måndagseftermiddagen hann jag faktiskt påbörja bok nummer två. Jag valde att gå vidare med ”Den lilla bokhandeln i Paris” av Nina George. Bara tre korta kapitel hann jag, men lusten att läsa vidare väcktes absolut. 

Från småbarnsliv i Stockholm slungades jag till Paris, där jag i ett hyreshus mötte Monsieur Perdu. Bokhandlare till yrket, med en nästan tom lägenhet att komma hem till efter dagens arbete. Smaka på det här: 

(Perdu ska just öppna dörren till ett rum som han inte varit i på tjugoett år.) 

”Den storväxte mannen sköt sakta upp dörren. Han knuffade till den och blundade hårt. 

Och… 

Bara månsken och snustorr luft. Han drog in den genom näsan, men härinne fanns ingenting. Doften av *** var borta. 

Under tjugoen somrar hade Monsieur Perdu lärt sig att undvika att tänka på ***, lika noga som han aktade sig för att öppna kloakbrunnar. 

Oftast tänkte han på henne som ***. Som en tystnad i den surrande tankeströmmen, ett tomrum bland det förflutnas bilder, ett mörker i hans känslor. Han förknippade henne med glapp och luckor av alla slag.”

Ikväll tänkte jag fortsätta, hoppas jag klarar några sidor innan jag somnar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *