Höststorm

Höststorm

Vi kom hem till årets första höststorm tidigare ikväll. Meteorologiskt var det kanske bara kuling, men höstkänslan var definitiv.

Mörker, rå kyla, och den vinande vinden som alltid låter lite som att den bär med sig hjärtskärande skrik in från havet. 

Egentligen har vi nästan bara åkt bil idag. Men inombords har det hänt mer. Jag känner mig skör och frusen.

Dagen började med att jag vaknade före alla andra. Sveptes in i ett instagramflöde om ett barn som dog för länge sedan, och vars mamma fortfarande lever med så mycket sorg och skuld, och uttrycker den genom text och bild nu. Ett barn som var nästan exakt lika gammalt som L när det dog, men som hade varit vuxen idag om det hade fått leva. En död som var en olyckshändelse, men som hade gått att undvika. Familjen som lämnades kvar.

Så jag startade dagen rödgråten med snorig näsa och känslorna i gungning, tankarna rusande. Ändlös glädje över att få se min lilla tös vakna med ett leende och sömnrufsigt hår. Så glad att hon finns. Att mina barn finns. Den nästan otänkbara tanken att något skulle kunna hända dem.

Utanför parkeringen vid hotellet låg en bukett rosor bredvid ett par gravlyktor. En kudde och ett inplastat meddelande. Ytterligare någon som inte mera finns, ett mansnamn på meddelandet, hade givits en kudde att landa på. Min blick sökte sig uppåt byggnaden, och jag undrade vem det varit som hade…hoppat? ….ramlat? Jag såg inte den lilla minnesplatsen när vi gick förbi dagen innan, men spåren av gammalt stearin i asfalten visade att det inte var första gången som de närstående lämnat små meddelanden där. Mera bottenlös sorg, människor som förlorat någon älskad.

Sedan hemma. Återigen den enda som är vaken lyssnar jag på vinden. Tänker på hur otroligt skört livet är. Hur lätt det kan ryckas bort, och den oförsonliga orättvisan i vem som drabbas. Även här, i ett välmående land med fred och avancerad sjukvård och sociala skyddsnät, kan vi förlora dem vi älskar när som helst. På grund av ett simpelt felbeslut en helt vanlig vardag, där allt lika gärna hade kunnat sluta bra. Men inte gjorde det. På grund av ett felsteg, eller att någon ett ödesdigert ögonblick trodde att de andra skulle ha det bättre om han inte fanns.

Och när jag är på detta humör börjar jag tänka på dem som lever med döden ännu närmare. I krigszoner. På flykt. I extrem fattigdom. Hunger och sjukdomar. Jag tänker på alla barnen. Och tillbaka till mina egna barn igen. Hur rädd jag är, även här i min trygga lilla bubbla. Mitt banala lilla liv som jag skriver om med banala små ord. Även detta skulle kunna brisera när som helst. 

Hösten har kommit. Sommarens sorglöshet har blåst iväg och lämnat plats åt mörker och svårmod. Men också glädje varje dag, över de där två små människorna som jag har satt till världen. Som jag måste drömma stort för. Ta för givet att allt kommer att gå bra, fastän garantier saknas. Eftersom det inte går att leva med tanken att något skulle kunna hända dem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *