Goooooood mooooorning!

Goooooood mooooorning!

Den här lilla marodören tyckte att klockan 04 var det nya 06-ish. Mamman tyckte att det var ett klart feltänk, men det var ju inte så att marodören brydde sig.

På den ljusa sidan så somnade jag ju vid nattning av storebror kring 21 igår, så teoretiskt sett hade jag ju faktiskt fått en hel natts sömn när klockan var 04. Men det känns fan inte så.

Idag ska vi bila ner till Göteborg för att gå på konsert, och stannar till måndag morgon så vi hinner ”göra stan” lite. Men innan vi åker  måste vi göra i vart fall övervåningen beboelig, eftersom vi får husgäster över helgen i form av B:s bror med make, som ska på bröllop här i krokarna och behövde logi. Så städning på morgonen = klart minus, men det medför ju katt- och husvakter på köpet, och det är ju alltid bra.

Vad mer, vad mer…? Jo, L har fått göra framåtvänd sittdelspremiär. Hon var så nöjd, och satt och utstötte mycket entusiatiska små ljud, hängande fram över bygeln för att se så mycket som möjligt. 


Hon är så annorlunda mot hur H var, eller så är det vi föräldrar som är annorlunda denna gång? Hon är så pigg och framåt och aktiv, och kan inte bli större fort nog. Har järnkoll på allt vi gör, och kräver högljutt att få vara med. Verkligen tvingar sig att orka hålla sig vaken till vår middag, även om hon nyss ätit, för att inte missa smakproverna. Och klarar att äta mer än en skulle kunna tro med bara två små tänder. Somnar nästan aldrig i vagnen när vi är ute, utan tittar, tittar och tittar. När hon är trött är det oftast sela fast henne i en vagn och rulla in i ett lugnt rum som gäller, inte amma eller krama till sömns.


När H var liten fick jag ont i magen av blotta tanken på att en bebis skulle behöva somna själv. Så vi låg bredvid och kramade när han skulle sova. Korrigering: vi ligger bredvid och kramar när han skall sova. Vid tre års ålder har han precis börjat kunna somna själv ibland, när det är tvunget. Men efter bokläsningen kommer ofta ett vädjande: ”Du kan sova meeej? Kramas liiite?”. Och det går ju inte att säga nej till… 


Om han är en mer närhetstörstande personlighet, eller helt enkelt har formats av att vi som förstagångsföräldrar var så måna om att göra ”rätt” – vara nära, amma länge, värna anknytning, det låter jag vara osagt. Han är ju dock långt ifrån en försiktig mammagris i övrigt, utan väldigt social och utåtriktad och ska springa snabbast och hoppa högst. Fem meter framför i full galopp, eller fem meter bakom, ivrigt undersökandes en sten eller en pinne eller något annat spännande på marken.

Men lilla L somnar bäst själv (får självklart närhet de gånger hon inte vill vara själv, och det visar hon med all önskvärd tydlighet). Hon leker gärna loss själv i lekrummet, bara vi är i närheten, och kryper och står tidigare än vad H gjorde. Kanske för att hon är en mer otålig personlighet. Eller för att hon helt enkelt har fått ligga själv i större utsträckning ända från början, och på samma sätt fått mycket mer golvtid, inte lika påpassad. Plus att hon motiveras av att vilja göra allt som storebror gör, och äta allt storebror äter.


Hon ammar en slurk tidigt varje morgon, och är då mycket målmedveten. Visar nästan aldrig tecken på att vilja ha tutte annars, utom möjligen när hon ramlat och slagit sig – då börjar hon gråtande gräva i min tröja. Är hon helt enkelt mindre intresserad, eller har hon blivit det för att jag inte envisas som jag gjorde med H, som fick en tutte tryckt i nyllet med jämna mellanrum, för att värna produktionen?


Jag ser förändringarna i mig själv. Från ängslig förstagångsmamma med rigida uppfattningar om vad som var bäst för barnet, till en mer avslappnad andragångsmamma med en mer pragmatisk inställning. Whatever works. Laissez faire. Everyone fed, no one dead. Rolling with the punches. Det är som det är och blir som det blir. 

Men jag undrar hur mycket mina olika mödraskap har format barnens personligheter, och hur mycket barnens personligheter har format mig som mamma.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *