Sömnlös i småstan. Anger is not my friend.

Sömnlös i småstan. Anger is not my friend.

Klockan är efter två på natten. Jag har precis gått ner till nedervåningen och sängen, där en man, en pojke och en katt redan sovit i flera timmar.

Detta är vad som hände idag. Jag gick 13 000 steg knuffandes barnvagn med ett eller två barn och delvis tunga matkassar. Jag tog hand om förkyld bebis. Jag röjde i köket. Jag tvättade tvätt. Jag planerade veckans mat. Köpte salva till bebisen på apoteket. Handlade veckans mat (med två barn i släptåg). Lagade dagens mat. Duschade och nattade storebror (duschade av lillasyster där emellan också). Somnade nyduschad och utmattad med mitt lilla troll, som bara vill sova i ”stora sängen” just nu.

End of story…? Nej! Just när jag sjunkit ner i den mjukaste av sömn lämpar någon ner en väldigt vaken, och inte det minsta sovsugen, bebis i spjälsängen vid min sängsida. Brutalt släpas jag tillbaka till vakenlandet av det där mest enerverande gnället, och att någon står bredvid mig och hoppar och kastar napp på mig. Bebisen som inte vill kramas till sömns.

Vad händer? ”Klockan är tio och det blir inget mer gjort idag och vi ska sova allihopa nu.” ”Men. Hon sover ju inte? Har du inte nattat henne?””Nej, vi ska sova nu.” ”Sen när har det NÅGONSIN fungerat? Har hon inte somnat däruppe först?” ”Nej.”

Ilskan börjar bubbla i mig. Det är på min sida spjälsängen står. Barnet kinkar och hoppar. Jag lyfter upp henne och försöker krama om henne. Hon tjuter och börjar slita och dra i den sovande storebrodern. ”Jaaag får väl gå upp med henne då!” kommer det från den andre. ”

Min ilska fortsätter bubbla. Hur faen har han mage att skita i att natta ”sitt” barn, och bara lämpa över henne på mig! När jag redan gjort mitt nattningsjobb. (En hel visbok, en pekbok, en Alfons och en Julia, thank you very much.) När jag efter en helg av idel tidiga morgnar (för mig) äntligen fått somna inför min veckas första arbetsdag.

Jag stormar upp med barnet. Han följer tafatt efter och ska stå bredvid och dutta när jag kör min nattningsprocedur. Till slut går han. Lillbarnet sover sött i sin vagn en halvtimme senare. 

Och här ligger jag vaken och arg. Max fyra komma fem timmar tills det är dags att sitta vid frukostbordet inför jobbdagen. Festligt.

Veckans vardagsmat v. 39

Veckans vardagsmat v. 39

Då har det varit måndag igen, och veckan började som vanligt med planering av maten måndag-torsdag, följt av matvaruinköp efter förskolehämtningen. 

Det måste vara någon form av avancerat självskadebeteende, detta att gå med barnvagnen och två små barn och handla mat en gång i veckan. Frivilligt. När den andra föräldern i familjen har bil och körkort. Men det har blivit en rutin som satt sig, även om det lämnar mig helt utmattad vid dagens slut.

Nåväl, det är planerat och handlat, och den första måltiden är redan lagad och uppäten. Eller, den har lämnat fyra generösa lunchlådor efter sig, så en del av veckans luncher är redan klara. Jag äter lunch hemma eller medhavd på jobbet alla vardagar, medan B äter ute på sina jobbdagar och en hel del av de föräldralediga dagarna också.

Förra veckans matplanering gick bra. Rödbetsplättarna och ugnsfisken gillades av alla utom den trilskande treåringen, och pulled oumph tacos var okej enligt alla. 

Det var första gången vi testade oumph, och det var okej i tacowraps, med en förvånansvärt ”köttig” textur – som lite seg och smaklös kyckling. Men som B konstaterade så är det kanske mer en produkt för ”proffsvegetarianer” som behöver alternativ – det är väldigt dyrt, och för oss som ändå äter kött så väljer vi hellre det, eller typ en bönröra eller något om vi ska äta vegetariskt. 

Salladen med varmrökt lax besparade vi barnen, som fick ost-och skinktortellini istället. Vi vuxna tyckte att den var okej. Jag gjorde dock misstaget att äta en räksallad till lunch innan, och två kalla sallader på samma dag var inte alls nog för att ge mig tillräckligt med energi.

Den här veckan ser planeringen ut så här:

Utgångspunkten var att vi hade grädde, rödbetor, blomkål, potatis och chèvre hemma, och att vår lokala butik hade bra pris på färsk torskfilé, hel öring och halloumi denna vecka. 

Torsdag är det lite lyxigare middag; eftersom B ska ut och roa sig på fredag (med risk för en avslagen lördag) ville jag få in en mysig middag för oss på torsdag. Det kan hända att barnen får äta tidig middag på falukorv och makaroner så att vi får laga och äta middag i fred då…

Och måndag är redan avklarad. Den här dagen har verkligen gått i ett. Lillan är  dyngförkyld, grinig och sover illa. Jag hann bara planera halvvägs under hennes korta förmiddagsvila, sedan fick jag planera resten i hennes sällskap (tidsåtgång: +150%). Det var för tidigt för lunch sedan, så jag tog en promenad till apoteket för att köpa salva till de stora irriterade röda områdena i hennes mungipor. Sedan hem och kasta i oss båda lunch innan det var dags för hämtning. 

Handlingen gick så bra den kan gå med en sjuk bebis och en eftermiddagstrött treåring. BÅDA presterade bajsblöja i affären denna vecka… Dagens middagsrecept hade lite väl många moment, vilket ändå hade fungerat om inte bebisen vägrade somna för sin sena eftermiddagsvila när vi kom hem. Nu blev det lite väl sent, och treåringen åt ett par mandariner till middag efter att ha totalvägrat rödbetspaj.


Vi vuxna var väldigt nöjda. Det går liksom inte att gå fel med kombinationen rödbeta, chèvre och valnötter (i vitlöks- och valnötsyoghurtsås, yum!).

Utsökt utsikt

Utsökt utsikt


Det jag älskar mest med (jag tänker fortfarande på det som det ”nya”) huset är att naturen och årstiderna är så nära, så påtagliga. Vattnet, vassen, skogen.

Läget på ”front row”, där vi får möjligheten att njuta av detta, mitt i ett tätbebyggt villaområde alldeles i utkanten av staden, är en sådan lyx.

Det är så lugnt här. Som på landet, fast ändå nära allt. Gångvägen längs med viken nedanför trädgården, som medför alldeles lagom liv och rörelse för att det inte ska kännas helt öde. Bilvägen som inte är alltför trafikerad, förutom de ibland något för snabbt framrusande ekipagen med båtsläp på väg mot sjösättning vid den närbelägna båtrampen. Båtarna som tuffar förbi över viken då och då.

Och hösten. Denna vackra årstid. Ljuset, färgerna, den höga luften och morgondimmorna. Vildvinet på vår tegelfasad som glöder ilsket rött. Den lilla lönnen på andra sidan vägen som skiftar i nyanser av grönt, gult och rött på samma gång. Den trolska morgondimman över vattnet. Kvällssolen som inte når vår uteplats, men istället vackert lyser upp den motsatta stranden.

Vi kunde knappast bo bättre. Det vi ska göra för att förvalta och förbättra denna fastighet handlar egentligen om en enda sak – att maximera denna utsikt, att föra denna utsida in i huset så mycket det bara går, och skapa de bästa möjligheterna att njuta av den inomhus.

Vad är det med bebisar och…

Vad är det med bebisar och…

…kattmat? Närhelst L sätts ned på golvet i köket är hon som en målsökande missil, med ett enda mål inställt – kattmatskålarna! Mer än en gång har jag inte hunnit fram innan hon sitter där, lyckligt knaprande på en fin bit torrfoder. 

Mestadels står således kattmatskålarna här:


Och katterna är för väluppfostrade för att ge sig upp på köksbänken. Så allt som oftast känner jag mig plötsligt iakttagen, för att (framför allt äldsta kattan) mest kommunicerar med intensiva blickar och en liksom pockande …närvaro.


…diskmaskiner? Om kattmaten inte är tillgänglig, är nästa mål ofelbart diskmaskinen. Jag minns att det var exakt likadant med H – hans favorithobby var att klättra upp på diskmaskinsluckan. L är likadan, men har inte lärt sig att klättra upp ännu, utan står mest och slår på luckan och sträcker sig efter lådorna.


På bilden syns även måltavla nummer tre – sopskyffeln. Den måste vi vara noga med att tömma varje gång vi sopat, annars sitter bebis där med munnen full av ”skatter”.

En röd tråd här är kanske mat – kattmat och uppsopade matrester är ju ätliga (typ), och i diskmaskinen finns tallrikar, skålar, flaskor och muggar hon känner igen och förknippar med mat. Kanske är det en basic överlevnadsmekanism. Find the food and eat it!

…barngrindar? Vi installerade nyligen den här smarta grinden, Lascal Kiddyguard Avant. 


Den passar perfekt i vår breda (105 cm) öppning mellan kök och hall/trapphus, och blir nästan osynlig när den är öppen.


Men vad är det mer på bilden? Jo, en bebis på väg ut i förbjudet område, bara sekunder efter att grinden öppnats. Som en blodhund sniffar hon omedelbart upp en svag doft av …frihet? och sätter iväg mot grinden. Snabb som en blixt och mycket målmedveten. 

Vad finns i hallen? Typ ingenting. En skohylla och en trappa. En byrå och några garderober hon ännu inte ens lärt sig att försöka öppna, och tre i regel stängda dörrar. Ändå ska hon lämna matens och leksakernas förlovade land i den tillåtna zonen för att boldly go where no baby has ever been before.

Med växande ålder kommer en annan mystisk företeelse. Vad är det med barn och utspridande av leksaker?


Det här var morgonens skörd av leksaker i soffan och dess närområde. Varje gång jag ska sätta mig i soffan måste jag plöja mig igenom ett berg av leksaksbilar i varierande storlekar.

I lekrummet ser det ut så här, två dagar efter senaste städning.


Vi försöker rensa. Förra helgen hittade telningen dock de två stora påsar vi rensade ut för något halvår sedan och gömde i matkällaren, en med trasiga saker och en med saker som mest bara användes för att stöka ner med. Theeyy’re back!

Vi försöker få in en rutin där barnet själv plockar undan efter sig varje dag, leker med en sak i taget och inte tar leksaker in i vardagsrumsdelen. Går sådär, va?

Det är ju inte så att vi två vuxna är felfria heller. Jag städade av alla köksbänkarna igår förmiddag, och kom upp till detta imorse.


Ingen orkade röja efter vår sena middag. Så det är väl bara att kavla upp ärmarna och börja röja. 

Lillan vaknade före sju, hostig och snorig, stackarn, men har somnat om i vagnen. Stora kultingen vaknade för en stund sedan och sitter bredvid mig i soffan, han med paddan och jag med telefonen och teven. Men det blir på något sätt lite mysig kvalitetstid ändå, bara att sitta nära varandra och vakna till lite före frukost.


Idag ska det jobbas på att få hemmet i ordning. Men någon timmes lugn söndagsmorgon ska vi njuta av först.

Jag tycker inte om dig, mamma

Jag tycker inte om dig, mamma

Japp, nu har det hänt. 

Min ljuva treåring har för första gången slagit till med ovanstående yttrande, efter att jag motsatt mig hans vilja (att bära en stor plastback med leksaker uppför trappan). Tiden av villkorslös kärlek från hans sida är förbi. Innan en vet ordet av kommer en väl att få heta ”jävla kärring” också. Kan han inte bara få vara mammas lillgris för alltid?

Detta inträffade igår morse. En fridfull morgon i hushållet. Efter att ha vaknat (med den totalt välsignade insikten att L sovit hela natten i sin spjälsäng för tredje gången på en vecka) och roat nyvaken bebis, härjat på pappan så att han skulle vakna och ta hand om nyvaken bebis och skickat upp duon på övervåningen, väckt H (som tvärtom sovit bara i vår säng fyra dagar i rad) och klätt på honom och skickat upp honom också, skulle jag få tio ljuva minuter i ensamhet för att klä på mig själv. Not. 

Först kom H ner för trappan med famnen full av leksaker som han lade i sängen. Sedan försvann han för att hämta fler. Sedan kom en duns och ett skrik. L låg plötsligt på avsatsen mellan trapporna, efter att ha smitit ut genom den öppna dörren till lekrummet. 

Kök och vardagsrum/lekrum ligger i vinkel, med en bred öppning från kökets långsida ut i hallen och en dörr in i vardagsrummet på kortsidan. I vardagsrummet sitter två dörrar, en till köket från vardagsrumsdelen, och en till hallen, på ena långsidan. Så det går att gå hall-kök-vardagsrum-lekrum-hall och vice versa. Vi har valt att barnsäkra mot hallen och trappan genom en grind av ”rullgardinsmodell” i öppningen mot köket, istället för i trappan. För lillbarnet har ändå inte i hallen att göra, och mellan lekrum och hall finns det ju en dörr. Som ska vara stängd. Treårigt storasyskon var inte riktigt inräknat i den ekvationen, va?

Så nu är L:s första trappnedfart avklarad. Det gick dock bra, med bara en kort gråt och hon verkade inte ha ont efteråt. Det är tur att trappan är i två korta delar med ett mellanplan. Hon kan heller inte ha rasat handlöst hela vägen, för det var inte det där mardrömslika duns-duns-duns-DUNS, utan bara ett litet duns. Hon måste ha åkt kana eller krupit en bra bit av trappan innan hon föll. Men ändå inte den bästa starten på dagen, för en hinner ju nästan dö av ångest innan en hunnit lyfta upp, kolla av och krama.

Sedan skulle jag schjasa upp storbarnet. ”Jag bär upp dina leksaker, vännen, gå nu upp till pappa så får du en smörgås.” Barnet lommar iväg. Men kommer snart tillbaka, släpandes på en stor plastback. För att plocka ihop sina leksaker. Okej, ändå gulligt… Men när vi sedan ska gå uppför trappan, och jag ser den stora, stora – och vid det här laget proppfulla – lådan, så propsar jag på att bära den. BIG no no, enligt barnet: 

”Jag är STARK!”

 ”Jo, jag vet det, vännen, men lådan är så stor och jag vill inte att du också ramlar i trappan” 

”OUÄÄÄH! DUMMA MAMMA! JAG TYCKER INTE OM DIG!”

Och när vi väl släpat upp både barn och låda går det bara sekunder tills han är på väg nerför trappan igen. Med lådan. Mera skrik och bråk.

Sedan vill han INTE äta frukost. 

Receptet på att vara slutkörd innan dagen ens börjat…

L:s andra månad

L:s andra månad

Vi är mer än halvvägs till slutet av L:s tredje månad (stryk det – slutet av fjärde månaden — Ha ha ha, nej stryk det också, en bra bit in i den TIONDE månaden —) så detta inlägg har låtit vänta på sig (word).

Det beror dels på det som kommer att beskrivas nedan om L:s andra månad (och tredje och fjärde, — och sen allmänt tvåbarnskaos den femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde — månaden), och dels på att iPhone 6s är en förbannat oskön telefon att sitta och skriva på. Mina maratonpass i soffan har därför inte alls varit till gagn för mitt bloggande, utan tvärtom, eftersom det är så obehagligt, nästan smärtsamt, mot det stödjande lillfingret att skriva på telefonen med enhandsfattning. När en sedan måste ta till workarounds som att få in bilder genom instagram eller göra collage i Layout för att inte bilderna ska hamna på fel ledd känns det mest tröttsamt att försöka få ihop vettiga inlägg.

Nästan alla mer text- och bildkrävande inlägg jag velat göra skrinläggs gång på gång, och det blir mest automatiserade inlägg via instagram och kortare blogginlägg som blir av. Trist, för det är så mycket mer jag skulle vilja skriva om.

Jag har nog börjat bli liite bättre på att blogga igen, även om det är stötvis, med tre-fyra inlägg ena dagen och inte ett endast nästa dag. Kanske är det så här det kommer att vara nu. Eller så rycker jag upp mig ännu mer framöver, vem vet? —

Men här kommer i alla fall L:s andra månadssammanfattning!

— Det var så ”långt” jag kom sist, så jag har fått sitta och kika tillbaka i bloggen, kalendern och iphonens bildarkiv för att se vad det egentligen var som hände. —

L blev en månad gammal i början av januari. Vi hedrade dagen med en promenad i den då alldeles sprojlans nya Donkeyn. Such winter! Ja, huvudpersonen i denna berättelse syns inte på bilden, men hon ligger därinne i liggdelen och gottar sig. Eller gallskriker, vilket var den vanligaste reaktionen på vagnåkande på den tiden.

Jag minns inte så mycket alls av denna månad, av det vardagliga iallafall, men det var mest amning, amning, amning och bebis som bara var nöjd i famnen. Jag tror jag var rätt glad och förhoppningsfull fortfarande, över amningen och bebistiden. Men det skulle ju bli sämre sedan.

Hon utvecklade inga större färdigheter under sin andra månad, utöver tydligare leenden. Men de lyckades jag inte fånga på bild. Inte bättre än så här i alla fall. Men jag vill minnas att hon log tidigare och tydligare än storebror.

På babygymmet såg hon mest ut så här, även om jag vill minnas det som att hon var relativt nackstark efter en månads ålder.

Bilden överst är från början av hennes andra månad, och den nedre från slutet av den, och här går det ju tydligt att se hur mycket hon växte och utvecklades under dessa veckor. Från det där lilla nyfödingspaketet helt utan styrsel, till en rätt vaken liten tjej som ligger och slår efter leksakerna.

Vi höll mest på att lära känna henne, och anpassa oss till det nya livet som tvåbarnsföräldrar.

Jag har oproportionerligt många bilder på henne sovande, men det var nog för att det alltid var då jag passade på att plocka fram kameran, och då jag var som mest nöjd.

Hon fick sitt första baljbad inför den första läkarundersökningen på BVC, och det var hon ganska nöjd med. Hade vi vetat att det inte skulle bli just några mera baljbad sedan hade vi nog gjort det oftare. Läkarundersökningen på BVC gick fint, hon vägde 3 928 gram och var 55,7 centimeter lång. Läkaren kände ingenting av någon glidning i höfterna.

  

Hon satt med oss vid bordet när vi åt, och var ibland nöjd en liten stund i babyinsatsen till Tripp Trapp-stolen.

Ibland var hon även nöjd i sin Babybjörn babysitter. Framför allt så fick jag faktiskt nästan alltid duscha utan att hon skrek, när hon satt i den.

Men på bilden ovan ser vi ju också det oväntade som hände i mitten av hennes andra månad. Det visade sig vid återbesöket på Barnortopeden på Astrid Lindgrens sjukhus att hennes höfter inte alls var så bra som läkaren vid det första besöket trodde. Bilden nedan togs hennes sista kväll i ”frihet”, då både hon och vi var glatt ovetande om vad som komma skulle. Det var också sista gången hon använde sin allra minsta pyjamas i storlek 50.

Vi åkte till barnortopeden för vad vi trodde var en sista koll ”för säkerhets skull”, och åkte hem med en bebis i skena.

Och vilken sorg det var, de där första dagarna. Även med vetskap om att höftledsluxation är ett av de ”mildaste” felen som kan upptäckas på ett spädbarn, med väldigt god prognos så länge det upptäcks och behandlas i tid, så var det en känsla av att liksom bli snuvad på den där mysiga bebistiden. Vi var tvungna att anpassa oss, och lära oss att amma, byta blöja och klä på en bebis i Von Rosen-skena. Vänja oss vid att inte riktigt kunna vara nära – det gick ju inte att smeka eller hålla henne över ryggen utan att skenan var mellan oss. Hon fick skavsår på skinkan efter någon vecka.

Men det hände mycket bra också. Hon blev alltmer vaken och medveten om världen omkring sig, och upptäckte katten och storebror.

Och storebror började upptäcka henne också. Bilden ovan är första gången han kom för att sätta sig bredvid bebisen. Innan hade hon inte riktigt varit på hans radar.

I slutet av månaden blev vi testfamilj för en Babyzen Yoyo 0+, och det var en stor milsten för den pryltokiga mamman, för detta var den tveklöst bästa bebisgrejen vi någonsin skaffat (för vi skaffade så klart en egen när testperioden var slut).

Vid BVC-besöket vid 6 veckor hade hon nyss fått skenan, och blev sedan inte mätt på längden på länge. Vikten var 4 140 gram, och huvudmåttet 39,3 centimeter. Hon växte ur det mesta i storlek 50/56, och började använda storlek 62. (H vägde under sin andra månad mellan 3 870 och ca 4 500 gram, och var mellan 55,5 och 59 cm lång, med ett huvudomfång mellan 38,4 och 40 cm, enligt hans ”gula kort” som vi just återfunnit för första gången efter flytten)

Vad mer den andra månaden? Hon fick sin första förkylning, en mild variant med mest lite snorig näsa, hosta och lite feber. Hon var gasig i magen nästan hela tiden, verkade ha ont ibland och bajsade bara var tredje dag.

Vi var på återbesök hos ortopeden efter någon vecka med skenan, för att kolla med ultraljud att skenan satt rätt. Det gjorde den, så det var bara att fortsätta behandlingen.

Jag jobbade en första halvdag, och var rätt nöjd med att få komma ”ut” lite, med hänsyn till att jag annars i princip bodde i soffan den här perioden.

Och, förstås, hon fick ett namn! Vi hade haft ett som vi smakat på några gånger, men snabbt uteslutit på grund av att det var för vanligt. Men det gick fint ihop med H:s (samma slutbokstav och lika många stavelser), fanns i släkten på B:s sida och var ett namn vi verkligen gillade. Så hon blev en liten L. Bara dagar efteråt släpptes ny namnstatistik som visade att namnet trendat ÄNNU MER, och nu befann sig WAAAY UP på topplistan. Nästan i toppen, faktiskt. Men det får vi leva med.

Månaden avslutades med oro. Över att hon sov så lite. Skrek så mycket. Fick utslag och ännu mer gaser, kräktes så ofta och bajsade så sällan. Tankarna på att allt kanske inte var som det skulle väcktes. Jag var helt utmattad mot slutet av månaden, och när jag läser mina blogginlägg från den här tiden känner jag bara att… nej, fy vad hemskt det var!

Jag påbörjade ett försök med helamning och mjölkfri kost, eftersom de två sakerna som jag googlat mig fram till som stämde med hennes symtom var mjölkproteinöverkänslighet och/eller reflux (som också förvärras av mjölk). Det förstnämnda, helamningen, skulle det ju visa sig inte fungera något vidare, men den mjölkfria kosten i kombination med mjölkproteinfri ersättning skulle ju faktiskt ganska snart vända om skutan. Men det hör ju till nästa månad…