Så tyst och öde

Så tyst och öde

God morgon! Här sitter jag och dricker förmiddagskaffe på balkongen.

Tittar ut på en regnig sensommardag med ett lite, lite kyligt bett i luften, som skvallrar om den annalkande hösten. Fleecejackan på för första gången, och det känns vemodigt, men ändå som en nystart med krispig, sval förhöstsluft. Jag vet inte om det är alla år i skolan som gör det, eller något annat, men det känns alltid som att ett nytt år börjar i augusti-september snarare än i januari…? Längtar efter stickade tröjor, tända ljus, långkok, svamp och mustiga rödviner.

Stora barnet är på förskolan för första gången på fem veckor. Lilla barnet sover efter att återigen ha härjat sig igenom en natt som en pratsam iller på speed. Hur länge tänker denna fas pågå?

För tillfället känns det i alla fall helt tyst och öde här hemma. Trött är bara förnamnet på hur jag känner mig. Somnade i soffan igen igår kväll, desperat kämpande för att ha lite egentid. Vaknade vid 2-tiden släpade mig själv och bar ner barnet i sovrummet. Hon vaknade såklart (oundvikligt när jag var tvungen att byta bajsblöja) och började träna på sin paradgren ”hopp i spjälsäng”. Verkade sedan komma till ro mellan mig och H i sängen. Men vaknade efter max någon timme och drog igång aktivitetsschemat. Det blev bara små microlurar för mamman mellan gångerna jag var tvungen att dra ner henne från mig, sin bror och sin far, eftersom ”klättring på familjemedlem” också är en favoritsport för tillfället. Det är bara en tidsfråga innan hon brakar ner i golvet eller spjälsängen…

Hon sover helt lugnt i sin Yoyo första delen av kvällen/natten. I den ligger hon ju fastspänd med sele och kan inte ”veva igång” sig fysiskt om hon vaknar till, så som hon gör i spälsängen och vår säng. Kanske måste vi ha en vagn med sele som sovplats även i sovrummet under en period? Allas nattsömn blir ju helt förstörd som det är nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *