Skön lunk…

Skön lunk…

Den här veckan har vi skiftat om jobb- och föräldraledighetsdagarna lite, och jag fick två föräldralediga dagar i rad i början av veckan.

Det har känts bra. Jag har börjat komma ifatt lite på jobbet, och kan koppla bort jobbet relativt bra när jag är hemma. Lillasyster har börjat få ett lite mer förutsebart dygnschema igen, så jag passar på att njuta innan det svänger igen.

Hon vaknar tidigt på morgonen, sällan efter klockan 06, men eftersom hon tar ett längre sovpass sedan, mellan 08 och 10 eller ibland ända fram till 11, så känns det rätt okej ändå. Det är liksom inte fullt fräs hela förmiddagen, utan jag kan unna mig en seg förmiddag i kompensation för den lite kortare nattsömnen.

Upp tidigt, sedan sova, ett längre lekpass, lunch och sedan sova igen, är L:s melodi just nu. Tyvärr vaknar hon när det är dags att hämta H, eftersom hon mer är typen av bebis som sover ensam i sin vagn i ett tyst stängt rum, än typen som sover i en rullande vagn ute, med mamma, storebror, folk, bilar, hus och träd att titta på. 

Sedan är det mellis (vill ha ALLT som storebror får) och lek (vill leka med ALLT som storebror leker med, till storebrors förtret) efter hemkomsten, och oftast en kortare sovstund vid 16-17. 

Efter sovstunden får hon middag, men kämpar envist för att få vara vaken och med även vid vår middag framåt 19-tiden. Uttrycker både verbalt och med hela kroppen att hon OCKSÅ VILL HA! Hon får smaka på det mesta, och är sedan äntligen redo att sova vid 20-tiden, då det är tydligt att det inte händer något mer roligt denna dag. Ibland får hon en flaska ersättning om hon vaknar mer på kvällen, i syfte att hon lätt ska somna om med varm vätska i magen, men det är långt ifrån varje dag hon får någon ersättning alls numera.

Hon vaknar och vill upp till min säng vid 02-03, ammar eventuellt någon ynka skvätt då, också väldigt tydlig med vad hon vill, och vilket bröst hon vill ha. Gnäller, kravlar och drar i mina kläder tills hon får det hon vill. Sedan är det dags för en ny dag vid 5-6-tiden, just nu behagligt lik föregående dag.

Den senaste veckan har hon börjat krypa mer än åla, men oftast med en knasig krypstil där hon liksom har benen kvar i nästan samma position med brett mellan knäna och mest bara svänger med höfterna från ena sidan till den andra för att komma framåt, istället för ett ”rent” krypande med ett ben i taget som dras in under kroppen. Det är så kul att alla ungar verkar ha sin egna krypstil, i alla fall innan de bemästrar ett ”klassiskt” krypande.

H är riktigt gullig just nu, strör ömhetsbetygelser omkring sig och gör det mesta vi ber honom om utan knot. Utöver att gå på pottan/toan då… Gaah, jag vill verkligen att han ska sluta med blöja som… igår! Vill inte gärna bara ta bort den utan hans samarbete p.g.a. lat och rädd om golv och möbler, men ska göra ett försök med en redig muta. Tänkte ta med honom till en leksaksaffär och låta honom peka ut något han verkligen, verkligen vill ha, och säga att han får det så snart han varit utan blöja i typ två veckor eller så. Whatever-works-parenting är min melodi 😉

I övrigt har han genomgått en språklig explosion. Han har ju pratat bra ganska länge, med rätt långa meningar och många ord. Men sedan han började förskolan igen efter sommaruppehåller har hans språk plötsligt blivit dubbelt så avancerat som förr, med förmåga att verkligen berätta om hela händelser, klart och tydligt och hyfsat grammatiskt korrekt. 

Men fortfarande med en del små charmiga egenheter: egna och feluttalade ord som duppaduppel (bubbelvatten), tittören (trottoaren), oförmåga att använda rätt possessiva pronomen (jags cykel, dus tallrik, vis hus, doms trädgård), och en fast tro att alla andra är pojkar och ”han”. 

Det där med genusorden låter jag bara bero – det känns knasigt att sitta och hamra in att det är olika ord för pojkar och flickor (som han knappt vet finns), som att det verkligen är avgörande om han kallar någon för hon eller han. För honom är det fullt logiskt att L kan vara en ”kladdgubbe”, att han kan vara en ”bustjej”, att farmor är en av ”mina (hans) gubbar” och att han kan bli först mamma, sedan pappa, när han blir stor. Jag brukar rätta när han kallar L för ”lillebror”, mest för att det blir förvirrande för folk när han berättar att han har en lillebror, och jag sedan berättar vad L heter.
Idag har jag jobbat, och är redo att stupa i säng.

Bild

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Det verkar tyvärr som att vår familj fått sin första morgonpigga medlem. Glad som en lärka vaknar hon vid 6-snåret varje dag, och börjar hålla låda och leka parkour i sängen, medan vi andra tre helst bara vill sova. Idag ligger pappa och storebror kvar i sängen och sover sött, medan mamma får ta grötjouren. Fördelen är att jag får höra @morgonpassetip3 ända från början.
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Bot och bättring

Bot och bättring

Häromdagen satt jag och tittade tillbaka i bloggens arkiv, för att se när det egentligen var som H började vägra matning och puréad mat. Och insåg hur mycket jag saknar att ha de månadsvisa uppdateringarna för L:s del.

Jag startade ju bloggen när H var fem månader gammal, och gjorde månadsuppdateringar framåt och bakåt parallellt tills jag var i fas. Jag måste nog göra samma sak för L nu. För att ha det där ”go-to”-inlägget när jag behövet kontrollera något. Just nu får telefonens bildminne vara min minnesbank, jag scrollar tillbaka för att se bland mina bilder när L egentligen började stå. Eller åla. 

Bloggande har blivit eftersatt ett tag, precis som allt annat utom ren och skär överlevnad. Hus och trädgård förfaller, jag hinner inte hålla kontakten med familj och vänner, och både bloggande och bloggläsande blir sporadiskt. Vi klarar bara av att ta oss till jobb och förskola, få mat i magarna och sova, känns det som. 

Har ingen aning om vart tiden egentligen tar vägen, och jag avskyr känslan av att tiden är en stor våg som jag bara sveps med av, istället för fina planerade block av aktivitet, och checklistor att pricka av. 

Eftersom min hjärnas processorkraft har blivit decimerad sedan jag blev mamma (undrar om jag kommer att vara korkad och trögtänkt för alltid nu?), och internminnet är helt ur funktion, behöver jag dokumentera allt för att minnas.

Bloggen för att minnas vad som egentligen hänt under dessa år, och jag måste också återuppväcka min bullet journal för att ta kontroll över min planering. Men har sååå svårt att börja igen utan att i efterhand först fylla i de saknade veckorna. Tycker inte om när saker är inkompletta (gissa varför jag blivit så hooked på Pokémon Go?), och lägger ofta ner när det inte blir perfekt. 

Men jag jobbar på det där, att bara ta nya tag och strunta i om det inte varit perfekt innan. För jag kommer aldrig att ha tid att pussla ihop saker som hänt för flera veckor sedan och planera för de kommande veckorna i ett svep. 

Så jag ska ta mig tid att både dokumentera mer, och planera mer. Jag behöver få kontroll igen.

Dags att börja snickra på inläggen om L:s andra, tredje, fjärde, femte, sjätte, åttonde och nionde månader, med andra ord.

Jag tror jag hann med den första månaden, och även har ett påbörjat utkast om den andra, resten får jag gå tillbaka och läsa i bloggen, kolla telefonkameran, stämma av gula kortet o.s.v., för jag minns nästan ingenting. 

Idag kryssar vi Ålands hav fram och tillbaka för påfyllnad av vinkällaren. L sover i vagnen och H leker i lekrummet. Numera så stor att det räcker att jag sitter utanför. Därav bloggande.

Hur vi rullar…

Hur vi rullar…

Vid hämtning igår hade jag bara med mig lillans Babyzen Yoyo 0+. Av den enkla anledningen att hon sov djupt i den när det var dags att hasta iväg mot förskolan. Ståbrädan låg i garaget, så den kom inte med.

Något jag kan var säker på är att det enda tillfället då H får ett stort intresse av att åka vagn från förskolan är när jag inte har någon med mig till honom.

Annars rullar jag halvtom syskonvagn, och ofta tom ståbräda, stora delar av vägen hem. Det är kanske 500 meter till förskolan, mestadels genom en park eller på trottoarer, genom ett sömnigt villaområde under en tid på dagen då de flesta är på jobbet. Det är ju en utmärkt distans för små ben att springa av sig lite, så jag propsar aldrig på att han ska åka vare sig vagn eller ståbräda.

Men. Som sagt. Om han inte KAN åka, så vill han självklart det. Och when there’s a will, there’s a way, brukar det ju heta. Han kommer på nya kreativa lösningar att åka snålskjuts på varenda singelvagn jag dyker upp med.

Så låt mig presentera Babyzen Yoyo 0+ som syskonvagn.


Han utnyttjar det som utgör fotstödet i sittvgnsutförandet som sits, och kilar in benen i varukorgen. Chassit är utmärkt som handtag.

Och som ytterligare inlägg i kategorin ”Saker Som Barnvagnens Instruktionsbok Absolut Inte Rekommenderar” kan vi lägga till detta:


Sittande bebis i liggdel, med bara halva selen på sig, och storebror sittande på fotstödet. 😂

Nåväl, hem kom vi alla i ett stycke, både folk och vagn. 

Jag fick i lilla fröken kan-själv en barnmatsburk till middag till slut, med hjälp av en distraherande bitring. Gah, vad det är frustrerande att vi fick så kort tid med lätta matningar! Det är ju så skönt att kunna micra den den där burken i en halv minut, plocka fram en sked och bara fylla ungen. Måltid avklarad! 

Hon får ju smaka på massvis av annan mat också, men det är skönt att veta att hon får i sig några kompletta måltider varje dag också, eftersom det är svårt att avgöra hur mycket hon får i sig när hon sitter och plockar och smakar av vår mat. Den här perioden när barnmat och matning ska övergå i äta själv är ju så… kladdig. Och det är så tidskrävande att komma på och tillaga sådant som kan ätas själv av någon som egentligen inte kan äta själv, och som dessutom ska innehålla allt en växande unge behöver.


Men hon har bråttom, denna lilla. Vill göra och kunna allt genast. Det är nog en bra sak, att hon visar driv och ambition redan i späd ålder. Otålighet, envishet och jävlar anamma är bra egenskaper för en tjej att ha. Men för min del hade hon gärna fått vara bebis lite längre…

Hon verkar ha kommit över det mesta av sömnstöket, men vaknar fortfarande orimligt tidigt på morgonen. Idag var klockan före halv sex när hon drog igång stora klättrings- och pratprogrammet. Strax efter sju sov hon redan igen, efter flaska, blöjbyte och en lång pratstund. Okej, då skulle jag få slumra lite i soffan innan lördagen drogs igång. Trodde jag. Men H är nu inkörd på förskolerutiner igen, och vaknade halv åtta. 

Så det var bara att sparka igång lördagen. Sova får bli en annan gång.

Bild

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Mat(nings)stunderna har blivit krångligare och krångligare. Idag totalvägrade hon att bli matad. Äta själv däremot… Snälla barn, du är inte ens nio månader ännu, dina föräldrar är INTE redo för detta! #kansjälv #8månader #decemberbebis2016 #äta själv

Mamma-och-bebis-lunch

Mamma-och-bebis-lunch

Föräldraledig dag idag, och lättaste godaste lunchen har just åkt in i ugnen.


En stor halverad sötpotatis. Olivolja, chiliflakes, rökt paprikapulver och salt på min halva. Olivolja, paprikapulver och en gnutta salt på hennes.

Hon får en grovmosad puré av potäten, kanske med tillskott av lite majs eller nåt annat smaskigt. Jag får en klick crème fraîche, och något mer. Kanske smulor av knaperstekt bacon om jag orkar (bara att slänga in ett par skivor på hushållspapper i micron) annars kanske bara lite hackad roscofflök, och en sidosallad på spenat.

Urgod lunch för oss båda, som dessuton lagar sig själv i ugnen medan vi busar loss. 

Sedan kommer hon förmodligen att reta gallfeber på mig med sitt bästa bus – att spotta ut maten och låta den liksom prutta ut och bubbla nerför hakan. Pågår varje måltid just nu, och jag kan nästan svära på att hon gör det just för att busa. Hon verkligen tittar på mig med finurlig min. Och spottar. Jag rynkar ögonbrynen, förebrår, och torkar bryskt rent med hushållspapper. Hon upprepar med ännu mer road min. Jag slutar mata. Hon börjar gråta och vill ha mer. Och spottar igen. Skitunge!