Mamman rymde hemifrån…

Mamman rymde hemifrån…

Imorse vaknade L vid halv sju. En helt okej tid ändå, i jämförelse med klockan fyra, som varit starkt trendande som uppvakningstid denna vecka. Men inte så okej för mig, eftersom jag somnat först vid två på natten, efter att fredagsmiddag med halva familjen nästan-grannar dragit ut på tiden. Och sedan såklart väckts för amning ett par gånger däremellan.

Eftersom det aldrig går att övertala bebis om att bebis nog borde sova lite till, så tog jag med mig bebis och satte mig i soffan. Gav henne en flaska ersättning till frukost, och tänkte mig att hon skulle sova ganska snart efter det. Det gjorde hon. I ungefär 45 minuter. Sedan var det färdigt, och hon var osaligt aktiv. Satt och skruvade sig i famnen, men gnällde när hon lades ner. Jag var i ett dvaleliknande tillstånd och gled in och ut ur sömnen medan jag försökte hantera den lilla vildingen.

Efter ungefär hundra år, eller i alla fall ett par timmar, dök B upp, snart efterföljd av H. Hallelujah, tänkte jag, nu får jag lite avlastning och någon som kan fixa frukost- och morgonbestyren jag inte alls var kapabel till. L var gnällig, och jag försökte liggamma henne till sömns i soffan. Det fungerade till slut, men hon vaknade så fort jag försökte lägga över henne i vagnen. Jag svävade fortfarande i någon sorts ingenmansland mellan sömn och vakenhet, och dåsade ihop på soffan medan jag lyssnade på lillasysters monologer. Tänkte att snart är väl ändå frukosten klar, så vi kan försöka sparka igång dagen.

Jag låg länge i den tortyrliknande dvalan som inte riktigt tilläts bli sömn, eftersom L inte sov utan låg i vagnen och lät lite missnöjd, men inte så missnöjd att jag var tvungen att vakna på riktigt. Lite för länge, visade det sig. Jag drogs ur min dvala av att H plötsligt började prata om frukost och gick ut i köket. Sedan kom han tillbaka med en knäckemacka och ett portionspaket havredigestive. Hmmm, var är pappan, egentligen? Det var egendomligt tyst i köket, och varse sig ljud eller lukt skvallrade om en uppdukad frukost.

Jag tog mig upp ur soffan. L började vråla så fort jag försvann ut hennes synfält. Köksbordet var inte ens helt avstädat efter gårdagen ännu. Klockan var 12. Pappan dök upp, och jag undrade – ursäkta språket – vad i helvete han hållit på med och var fan är frukosten? ”Ni sov ju”, tyckte han, ”och H sa att han inte ville ha frukost”. Det hade gått två timmar sedan B kom upp.

Där någonstans rann det över, efter rätt kass sömn hela veckan, och jag tyckte så synd om mig själv och var så arg. ”Varför blir ingenting gjort om jag inte gör det själv?” ”Varför får jag ingenting tillbaka för att jag tar L vareviga morgon, och låter resten av familjen sova?” 

I en dimma av trötthet och ilska stormade jag ner till sovrummet och tog på mig kläder. Bestämd att nu jäklar drar jag och äter lunch på stan. Ensam. Gick upp och möttes av B som glatt meddelade att det nu fanns färskt kaffe. Var bara för arg för att sansa mig och sätta mig vid det nu dukade frukostbordet, och fortsatte rafsa ihop mina saker för att gå ut. Medveten om att jag kanske, måhända överreagerat lite hade jag ändå liksom gått för långt för att bara sansa mig. Så jag gick. (Sade till H att mamma måste gå till jobbet en stund.)

Jag promenerade ner på byn, köpte en pizzeriasallad med räkor och avokado och satte mig på en bänk i närmaste park. Jag satt där och åt min sallad, drack en cola som subsitut för det där morgonkaffet jag aldrig druckit, fångade några pokémon och lyssnde på ett avsnitt av Penntricket.

Efter ett par timmars frånvaro i ensamhet kände jag mig redo att återansluta till familjen. Så det gjorde jag. 

Lite skamsen över utbrottet (men ändå övertygad om att jag hade rätt) kom jag hem. En kardemummakrans från konditoriet på hemvägen fick bli någon sorts fredsgåva. 

Ordningen återställd, och vi kunde sätta oss ner vid köksbordet med kaffe och bulle och planera dagens inköp. 

Det är inte konstigt att många separerarunder småbarnsåren… Men vi ska inte bli del av den statistiken. Vi är ofta sura och arga och skriker på varandra. Men vi förlåter varandra och nöter vidare. Eftersom vi båda vet att ingen riktigt orkar vara sitt bästa jag just nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *