Att vara mamman…

Att vara mamman…

… är att få duscha ett par, kanske till och med tre, gånger i veckan.

Att de flesta av dessa duschar sker med en bebis i varierande grader av nöjdhet sittande i babysitter på badrumsgolvet.

Att om en dusch äger rum i enrum kan det hända att någon annan kommer in i badrummet och viftar med en tung kissblöja. (Underförstått: det var ju såklart mammans jobb att se till att den blev bytt för ett par timmar sedan!)

Att om mamman går upp lite extra tidigt för att hinna duscha på morgonen innan jobbet (med bebis i sittern, såklart!) så kan hon också plötsligt få i uppdrag att duscha och torka det stora barnet.

Att få hoppa över frukosten före jobbet eftersom dusch och torkning av barnet tog den tid som var avsatt till det. Duschen, och att blanda bebisens gröt, för tydligen är det bara mamman som besitter den unika spetskompetens som krävs för att höfta lite olika gryn och vatten i en skål.

Att få gå hemifrån med en gråtklump i halsen efter att… Nej, det behåller jag för mig själv, eftersom jag lovat mig själv att inte bråka med min livspartner genom bloggen.

Men jag vill ändå vädra det andra. Det att även i en förment jämställd relation, med delat ansvar för barn och hem och föräldraledighet och vab och allt. Så är det mamman som aldrig får duscha ifred.

Som alltid måste stämma av och se om det är okej att hon duschar nu? Sover barnen? Är lilla barnet glatt nog för att sitta i badrummet en stund? Som får veckans enda ensamma dusch avbruten för att den andra föräldern absolut måste ta sig ner från övervåningen för att visa exakt hur tung och full storbarnets kissblöja var en lördag då båda var hemma. Som ofta får blaska av sig på 40 sekunder framför handfatet och sätta upp håret i tofs och hoppas att det inte ser alltför flottigt ut eller luktar gammalt matos när hon ska ha jobbmöten. Medan den andra föräldern bara går in i duschen närhelst han känner för det.

Varför är det så här? Varför kan jag inte bara räkna med att familjen sköter sig medan jag duschar? Varför känner inte han ett ansvar för att se till att allt är under kontroll innan han duschar?

Det här handlar såklart inte bara om att få duscha. Men är det inte konstigt att det alltid är mamman som sitter – förvisso nyduschad – på jobbet med en frukost bestående av tre lakritspastiller (hittade i en skrivbordslåda) i magen? Trots att hon steg upp tjugo minuter före alla andra (med bebis förstås, för eftersom bebis vaknar bredvid mamman är det mamman som ansvarar för bebis på morgonen, oavsett vem som ska jobba respektive vara föräldraledig just den morgonen, det är ju sen gammalt).

Bitter, men håret luktar i alla fall gott.

2 thoughts on “Att vara mamman…

  1. Hej! Tack för en ärlig blogg! (Jag hittade hit för ett par veckor sedan, genom nån barnvagnsgoogling tror jag och konstaterade ganska snabbt att vi nog bor i samma stad/by, blev därför kvar för att läsa och gillar hur du skriver!) Jag känner igen duschproblemet sen mitt första barn var litet. Kvinnans lott i livet eller? Att hålla på att curla ungar och barn, blir jvla trött på det, men för att komma ifrån det tror Jag att vi måste jobba aktivt mot det automatiska beteendet. Mitt tips är att gå från att fråga ”ok om jag duschar nu?” till att bara konstatera att ”Nu behöver jag en dusch!” första gångerna kan du ju göra detta i en situation när allt verkar vara under kontroll, men successivt bör du skita i det också! Och ang. de där personerna som inte hälsade, tror inte att det behöver betyda något alls. De kanske bara gick och pratade hemligheter och blev allmänt ställda för att de mötte en bekant som kanske hörde, eller nåt.

    1. Hej Hanna, och tack för berömmet 😁 Jo, det är helt klart självpåtaget till stor del, detta att se till att allt är krattat innan en gör något för sig själv. Och jag ska bortse från de som inte hälsade, det var nog bara droppen som fick en stor gråtbägare att rinna över igår. Jag har väl gått runt och känt mig otillräcklig och dålig så länge att det bara blev för mycket att några jag inte ens känner skulle tycka så illa om mig att de inte ens hälsar tillbaka när jag säger hej. Kul att höra av en fellow bybo, förresten!😊

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *