Jobbdagsångest

Jobbdagsångest

God morgon. Eller nåt. Här ligger jag och har besök av en inte så kär gammal vän – jobbångesten.

Något jag lidit av till och från, med början under de sju år jag slet på ett jobb med en chef som var fullblodsnarcissist. Att som ”duktig tjej” direkt från universitetet börja arbeta för någon som bara var intresserad av sin egen vinning i allt, och trampade på allt och alla i detta syfte, var liksom … inte bra. Eftersom en ”duktig tjejs” första lösning på alla problem är att prestera sig ur situationen. Vilket inte hjälper ett skvatt när en har att göra med en sjuk människa, utan bara sätter igång en destruktiv spiral där du gör mer och mer men känner dig sämre och sämre. 

Så de senaste tio åren eller så dyker den upp på småtimmarna. Ångesten. Vaknar långt före 05 och känner ett diffust obehag. Sur i magen och med svidande trötta ögon ligger jag utan att kunna somna om. Arbetsrelaterade saker går i spinn i tankarna, och jag liksom famlar och letar febrilt i minnet efter vad det är som utlöser känslan av stress. Jag har glömt något. Något borde ha gjorts. Men vad?

Går igenom dagens (och veckans och månadens) planering i huvudet och är förvisso bekymrad över hur tiden ska räcka till. Två dagar i veckan är verkligen inte nog. Men det är ingenting som borde föranleda att jag ligger vaken efter bara fyra timmars sömn. Ingenting så fundamentalt.

Jag har nog ändå relativ koll på vad som ska göras. Men den här ångesten gör ändå att tankarna snurrar och magsyran kommer krypande uppåt. Det är ändå …något. 

Likt den kemiska bakfylleångesten dyker denna objudna gäst upp och förstör min sömn. Ni vet den där en, utan att egentligen ha varit jätteberusad kvällen innan, vaknar upp med ett ryck och är säker på att en gjort bort sig kapitalt? Och hjärnan går igång på högvarv för att lokalisera vad det är som utlöser denna känsla. Vet ni så vet ni… DEN ångesten är det jag får.

Bra där, hjärnan! Det är ju SÅ konstruktivt att spendera tre timmar på diffus oro, för att sedan försöka klara av en späckad jobbdag på fyra timmars sömn… Verkligen.

Äntligen skitig under naglarna!

Äntligen skitig under naglarna!

Till slut kom den – min första trädgårdspåtardag för året. Strängt taget har jag förstås inte påtat i trädgården, men jag har tagit itu med ett av mina ”dåliga samveten”.


Högen med fröpåsar som legat i en plåtburk hemma alldeles för länge. Och då är det ovan bara ”trädgårdslandshögen” – blommorna och örterna hade egna högar. 

De allra flesta påsarna hade gått ut i datum för länge sedan, med tyngdpunkt på 2014. Av den enkla anledningen att 2012-2013 var de sista säsongerna jag verkligen investerade i fröer. Sommaren 2014 var jag höggravid med H. 2015 hade H börjat krypa. 2016 var jag åter gravid. Hittills i år har först L, och sedan vädret, inte direkt främjat mitt trädgårdsarbete.

Men en kan ju inte bara slänga alla dessa fröer, och den odlardröm de representerat under åren som gått. Denna sommar med bebis och en ”ny” trädgård att göra sig hemmastadd i lämpar sig ju perfekt för att bara plöja ner alla dessa fröer och hoppas på det bästa. Lite sådär kravlöst. Så blir det till att börja på ny kula sedan (oooh vad jag ska plöja Impecta-katalogen nästa vår!).

Jag har sått även sådant som är alldeles för sent att så såhär års, med devisen ”funkar det, så funkar det”. Annars har jag ändå inte förlorat något med dessa gamla fröer.

L somnade efter lämning imorse. Första dagen på bara storbarn för H! Han bara rusade in och började leka utan att ens säga hejdå till sin mor, så det verkar lovande. När jag kom hem satte jag igång med att plantera ut köpeörterna i förra årets örtkrukor på balkongen. Gräslöken och dragonen är det enda som överlevt vintern. Min fina uppstammade rosmarin blev aldrig omstoppad för vintern (allt blev liksom försummat där i slutet av graviditeten) och dukade under. Snyft!

I köksfönstret blev bara tre krukor köpebasilika kvar, som fick flytta ihop i ett avlångt kärl. Sedan sådde jag dill, koriander och persilja i konservburkar, att låta stå i köksfönstret.

H skulle hämtas redan vid 12, och jag hann nätt och jämt truga i lillasyster lite burkmat till lunch och själv inhalera två kokta ägg innan det var dags att rusa. H hade haft det bra.

Vid hemkomsten dammade jag av min ljus- och bevattningsmojäng och sådde fyra tråg med diverse salladsblad, som jag tänkte att vi kunde äta som småblad vartefter de växer upp.

H fick välja några blommor att så, och hjälpte till att få fröna i små krukor. Han valde en luktärt, två sorters blomsterkrasse, en lupin och rosenskära. Hoppas något kommer upp!

Jag fyllde sedan ett såbrätte med 84 fack med jord och de flesta av grönsaksfröerna som var möjliga att förkultivera. Två minidrivhus på fönsterbläcket fylldes också, liksom några småkrukor.

Så nu blir det till att vattna, våndas och vänta!

Sedan måste jag också ordna fram ett trädgårdsland och en blomsterrabatt att dumpa ner resten av de gamla fröerna i…

Nattliga utbrott

Nattliga utbrott

Sedan ungefär ett år tillbaka har H ibland fått utbrott på natten.

Inte varje gång, men ofta, när vi varit ute och rest, när vi haft mycket folk hemma eller när han sovit borta så kommer det ett utbrott natten efter. 

Jag vet att jag googlade loss när det började och kom fram till att det kunde vara nattskräck, i och med att han inte låter sig tröstas, utan tvärtom blir ännu värre när vi försöker klappa, krama och gosa honom lugn. Det är också vanligt att sömnbrist och/eller intensiva dagar kan utlösa detta förvirringstillstånd.

Så rätt normalt, och inget att oroa sig över. Men fy fasiken vad drygt det är! Två nätter på bara en dryg vecka har störts av plötsliga skrik och gråtattacker. Han bara skriker nej och snyftar. Vill inte bli tröstad. Det tar en låång stund att lugna ner honom. 

Det jag gjort är att bara sätta mig och prata, prata, prata lugnt och försöka avleda tills dess att han liksom är ”tillbaka” så mycket att jag kan föreslå att vi går tillbaka till sängen (ofta har han sprungit ur den under utbrottet), eller rentav läser en bok eller kollar på något på telefonen en stund.

Det är inte lätt att hitta tålamodet och orken för denna halvtimme av lirkande när klockan är 02.14 och en själv är sömndrucken och dödstrött. B har inte tålamodet eller sinnesnärvaron och försöker alltid A) krama eller B) lyfta upp pojken och bära honom till sängen. Funkar sådär. Så jag får rycka in och lirka tills stormen bedarrar.

Inatt orkade jag bara inte. H låg i vår säng och skrek och grät, och bara vrålade sju resor värre om vi rörde honom eller erbjöd honom något (vatten, kram, kudde, nalle). Så jag bara lade mig så nära honom jag fick, och sa att jag tänkte sova nu, att allt var bra och han kunde somna om. Och det tog inte längre tid än vanligt innan han lugnat ner sig och somnat om.

Så det verkar som att mina ansträngningar varken gör till eller från – utbrottet måste liksom ha sin gilla gång, och går inte att göra mycket åt. Han verkar inte minnas något efteråt.

Långhelgen har varit späckad, med gäster och sen sänggång på torsdagen, besök och övernattning hos vänner med sen sänggång på lördagen, och morsdagsmiddag hos farmor på söndagen med sen hemkomst. Så det var inte konstigt att nattskräcken dök upp inatt.

Nu blir det en vecka med vardagsrutiner innan vi åker på kryssning nästa helg. Fast lite annorlunda rutiner med hänsyn till pågående överskolning till storbarnsavdelningen. Han ska bara gå på förskolan 9-12 i vart fall halva denna vecka, och enbart på storbarnsavdelningen. Vi får försöka parera med tidig sänggång på kvällarna, och kanske lite spring i trädgården på kvällskvisten för att hjälpa insomning lite tidigare. 

Det går över!

Det går över!

Det går över. Det visste jag ju förstås hela tiden. Även om det alls inte kändes så för några månader sedan.


När jag satt med en bebis som inte ville sova annat än i min famn medan jag satt. Som skrek och skrek och skrek. Som inte ville sova på dagen, och gjorde anspråk på all min vakna tid.

När jag ibland lade ner henne i soffan, gick ut i köket och bara vrålade rakt ut. Bankade vad jag nu råkade ha i handen hårt, hårt i köksbänken medan tårarna sprutade.

När jag inte fick äta utan att sitta med henne i famnen, slafsandes med en hand efter att mannen fått skära upp min mat samtidigt som tvååringens.

När jag bara fick sova korta stunder sittande uppallad med kuddar i säng eller soffa, hela tiden rädd att något skulle hända henne med denna osäkra sovställning.

När känslan av misslyckande var så stor att jag trodde att jag aldrig skulle bli glad igen. När jag kände att jag inte alls tyckte att den där arga, skrikande lilla varelsen medfört något positivt till mitt liv och vår familj.

När den där instinktiva mammakänslan förvisso fanns där och gjorde så att jag trots allt ville ta hand om henne så gott jag kunde, men det annars inte fanns mycket till glädje över den lilla dottern jag fått.

Då visste jag att det skulle gå över. Men det kändes inte så.

Nu är min dotter snart sex månader. Det var länge sedan det vände till det bättre, men först nu kan jag säga att jag njuter av henne varje dag. Istället för att bara parera arga skrik och katastrofer kan jag nu med nyfikenhet börja närma mig henne, och börja ta reda på vem just hon är.

Bakom den där lilla skrikiga bebisen håller en liten människa på att växa fram. Hon får mig att le och skratta varje dag, och jag längtar efter att följa henne i utvecklingen framöver.

Hon är busig, och skrattar högt när jag förebrår henne för att hon tagit mina glasögon eller fått ett hårt grepp om mitt hår. Hon är förtjust i att flyga upp i luften och bli snabbt upplyft, eller att ”tappas” från knät när vi leker ”mammas lilla kråka”. 

Hon är nästan alltid glad när hon vaknar, och lyser upp hela rummet med sitt stora leende. Hon är faktiskt glad för det mesta, men när något är fel finns inga förmildrande omständigheter. Så fort hon är hungrig, trött, uttråkad eller har blöt blöja blir hon ofantligt förbannad på två sekunder. Och då vrålar hon tills vi löst problemet. En temperamentsfull liten dam.

Och jag är så tacksam över att just hon kommit till oss.

Face to face med Mountain Buggy Terrain

Face to face med Mountain Buggy Terrain

För att bryta av från det allmänna gnället tänkte jag berätta om min senaste barnvagnsuppdatering.

Efter att ha givit min Terrain lite kärlek i form av en ny helsvart klädsel (egentligen till Urban Jungle) blev jag lite sur över att jag inte kunde använda vagnen till L, som ju är det barnet jag oftast går ut med i singelvagn (morgonlämningar borträknat). 

Då kom jag att tänka på att jag ju sett face-to-face sittdel till Mountain Buggy, men hittade ingen sådan att köpa ny, då den verkar ha helt ersatts av den nyare liggdelen som MB säljer, som även kan byggas om till en face-to-face-sits. Och 2000 kr för ytterligare en liggdel till min lilla liggdelshatare var det inte värt att få en face-to-face-sits, som bara kan användas de närmaste 2 kilona.

Men Blocket levererade, och en vänlig kvinna i Göteborg skickade mig en face-to-face i fint skick för några hundralappar. Så nu kan båda barnen åka i båda mina joggingvagnar. Bara inte samtidigt 🙂 (Jag önskar att det fanns någon bra syskonjoggingvagn med bakåtvänt åkande, men tills dess får jag nöja mig med att promenera med båda barnen, och jogga när jag har bara en unge med mig.)

Försedd med extra solskydd i form av Outlook Sleep Pod
Lilla L, snart 6 månader, sitter bekvämt i Face-to-face-sittdelen
Suffletten är den vanliga, monterad bak-och-fram

Sitsen har en fast lutning, är ganska liten och klarar bara 9 kilo, men jag tänker mig att den borde räcka den här säsongen. Sedan får det bli enbart Bugaboo Runner resten av perioden med bakåtvänt åkande för L.

Jag tänker ju satsa på att komma igång med lite löpning i år, och har börjat lite försiktigt. Lite försiktigare än tänkt, när den hemska vårvintern aldrig ville ge med sig och jag tappade all lust att vara utomhus överhuvudtaget. Men nu i sommar tänker jag träna med Mountain Buggy Terrain och Bugaboo Runner parallellt, för att se vilken jag trivs bäst att springa med. 

Obs! Det är inte rekommenderat från någon vagnstillverkare att jogga med barn yngre än 9 månader, men jag tänker mig att föräldrar själva är bäst att bedöma hur stadiga deras barn och väga detta mot träningens intensitet och terräng o.s.v. Jag är helt otränad sedan förr och är tjock och väldigt långsam. Min bebis är stadig och jag springer på asfalt eller hårt grus utan större ojämnheter. Så jag bedömer det som safe att jogga lite med L.

Och jag kände mig ofantligt hurtig idag som startade förmiddagen med en motionsrunda medan B och H fortfarande sov 😎.