God morgon!

God morgon!

Hej! God morgon!

Här är jag ju. Trött och lite mosig efter kanske något glas vin för mycket igår kväll. Bilden kommer förmodligen att hamna på sniskan för alla som läser detta på en dator men hey, just nu orkar jag inte ens försöka uppnå någon sorts perfektion på något område, så det får helt enkelt vara så.

Jag ska bli mer aktiv här igen. Jag lovar, bare with me.

Livet är ganska bra. Vissa dagar fungerar allt, andra är rätt röviga. Lite som sig bör.

Jag saknar att vara här på bloggen, och sparkar på mig själv för att det är så mycket av lillasysters första tid som förblivit odokumenterad. Så jag ska skärpa till mig. Det får bli lite mobilbloggande och korta inlägg med bilder på sniskan, för datortid är fortfarande svårt att få till. Förutom på mina två jobbdagar, men de få timmarna behövs så väl för jobbet att något bloggande inte alls hinns med.

Vi börjar känna varandra nu, vi föräldrar och det nya barnet. Hon börjar få någon sorts rutiner, och det blir allt tydligare vad som är hungerskrik, tröttgnäll och uttråkadgråt. Saker har äntligen börjat falla på plats.

Det stora barnet har haft det lite jobbigt. Vår forna solstråle är ofta ledsen och trulig, och är ofta i något sorts hyperaktivt-övertrött-klättra-upp-och-ner-på-stolen-och-sprida-rastlös-energi-läge, som lätt får hans till naturen sävliga föräldrar ur balans. Trotsålder, lite försummad hemma, vem vet? Förra torsdagen tyckte de på förskolan att han varit så ledsen att han borde få vara hemma på fredagen.

”Han längtar ju efter er. Vill vara med mamma och pappa och lillasyster.” Sade de. Hej skuldkänslor! Men vad fasiken, det är ju för HANS skull vi har honom på förskolan. För att han ska få stimulans och umgänge. Eftersom sanningen är att vi inte har mycket att ge honom här hemma.

Den av oss som är hemma har ingen tid över till honom, och redan stunden på eftermiddagen innan vi blir två föräldrar igen är påfrestande. Det blir så mycket skäll och tjat och gnäll på det stackars barnet, som bara desperat söker uppmärksamhet, att det inte känns som att han skulle vinna något på att vara hemma mer. Bara mer tid sittandes med paddan i soffan, med ändlösa YouTube-klipp…

Hoppas värmen kommer snart, så att det kan bli mer parkhäng än soffhäng. Det, och att vi föräldrar delar upp oss på helgerna så att i alla fall någon av oss kan ge odelad uppmärksamhet till vår förstfödde, kommer nog att göra det hela mycket lättare. Vi försöker ”kärleksbomba” honom så mycket vi kan. Främst är det ju mig han saknar, och nu när pappan börjar räknas som en nästan fullvördig förälder i lillans ögon försöker jag att t.ex. ta nattningen och lägga mig med H i hans säng och krama honom till sömns när det inte krockar med att L ska amma.

I sommar ska han vara ledig i fyra veckor, och då ska jag försöka vara så ledig det bara går så att vi får en riktig familjesemester tillsammans. En vecka i Alicante är redan inplanerad, och kanske en tur till Gotland. Redan i början av sommaren åker vi på några dagars kryssning också.

Nej, nu mest svamlar jag. Lillasyster som vaknade vid 06 sov just en halvtimme, och jag bloggade istället för att få lite extra sömn. Orutinerat. Tur att det inte är söndag ”på riktigt” idag, utan mer som en extra lördag. Än finns det tid för lite vila innan en ny vecka börjar.

Måste kanske hitta något valborgsfirande att besöka, för lillemans skull. Annars är jag mer benägen att rösta på pizza och smågodis i soffan idag.

(OT: En sak jag verkligen saknar med mitt forna barnlösa singelliv är möjligheten att sitta i soffan och äta pizza ur kartongen med bara händerna. B vill alltid äta civiliserat vid köksbordet med tallrikar och bestick, och till och med jag ryggar tillbaka inför tanken på tvååringen ätandes något med tomatsås i vår vita soffa, vilka försiktighetsåtgärder som än vidtas.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *