Hoohooo…?!

Hoohooo…?!

Hej, är det någon kvar här? Det har gått ytterligare en vecka med nästan bara instagrambloggande. Som vanligt är det tiden och orken som tryter. Men livet som tvåbarnsmamma knallar på. Och det blir bättre, det blir det.

Pappa, storebror och lillasyster. Till höger pappan med L, 4 månader, och nedan med H, 4 månader, för drygt 2 år sedan.

Inte så att vi lever svävande på några små rosa moln här, men jag mår bättre. Förra veckan fick jag vara på kontoret utan bebis två dagar, och det har hjälpt mig enormt att få en arbetstid och en fritid igen. Sakta, sakta, betar jag av saker som varit liggande på kontoret, och det känns som att jag är på väg tillbaka. Det går långsamt, men åt rätt håll. Och jag kan unna mig att bara vara mamma när jag är hemma.

Lillasyster har börjat sova middag. Sammanhängande, och faktiskt mest på förmiddagen, helt plötsligt. Hon har dock i gengäld börjat bli riktigt osalig på kvällarna, pigg men liksom diffust gnällig. Enligt Wonder weeks-appen har hon varit smack mitt i den allra åskigaste delen av den långa fjärde utvecklingsfasen, så det är kanske det?

Lillasyster sover vid förskolehämtning. I min gamla Stokke MyCarrier. Väldigt bra utomhussele, även om jag inte riktigt kommer överens med karbinhakarna på denna (äldre) modell.

Jag har börjat ge henne små, små smakprov av (hittills) päronpuré och mannagrynsgröt, och hon är klart intresserad av att äta, även om det är svårt att få till motoriken, och den lilla tungan mest puttar ut den mat som kommer in i munnen.

Hon har börjat låta jättemycket, långa glidande och riktigt högljudda tjut. Hon testar sina röstresurser och blir mäkta förvånad och stolt när hon själv hör hur hon kan låta. Hon kan hålla på hur länge som helst om hon får gensvar, och en kan glömma att en får sista ordet i ett samtal med den lilla damen…

Vid bröstet bråkar hon, och är mest frustrerad när hon ska amma. Jag vet inte hur mycket som är protester över alltmer sviktande mjölkproduktion, och hur mycket som är att hon inte riktigt kommer till ro när det händer så mycket spännande runt omkring. Det är trist, men jag blir inte lika förkrossad som med H, och kämpar följaktligen inte lika hårt för att hålla fast vid amningen. Jag vill inte begå våld mot mig själv på det sätt som jag gjorde med H, men hoppas ändå att vi ska klara amningen genom övergången till mat. Så snart flaskan försvann ur bilden var amningen med H bara harmonisk.

Hon dreglar och kräks och allt är liksom bara blött och kallt och klibbigt hela tiden. Och hon ler så stort att jag tror att mitt hjärta ska brista av allt det varma som bubblar upp i bröstet.

Liten trulig.

Storebror trotsar och VILL. INTE. I lördags, när vi ätit middag hemma hos min pappa, började han plötsligt protestera mot att vi valde en annan väg hem än när vi gick dit. Han var så trött, så trött, men gallskrek nästan hela vägen hem helt obegripligt om ”Inte DEN vägen! Jag vill inte den vägen! Jag vill annan bilgata!” och gick inte att trösta eller avleda på något sätt. Samtidigt är han så vansinnigt gullig.

Igår hade vi tänkt ta in på hotell i Stockholm för att jag skulle ha ett morgonmöte där idag. Hade tänkt åka in på söndagseftermiddagen, göra något roligt för H, äta middag. Jag skulle inte behöva gå upp chocktidigt, och det skulle fungera bra med amningen. Efter mitt möte skulle jag ha tagit ledigt resten av dagen och vi skulle ha ägnat oss åt någon familjeaktivitet. Skansen, kanske, eller Aquaria.

Men vi var inte så sugna efter fredagens attentat, så vi fick leja bort H till morfar för övernattning och förskolelämning, medan vi andra fick sätta oss i bilen tidigt imorse för att köra in till stan. Väl där fick B ta med sig L till sitt kontor på Kungsholmen tills jag var frisläppt från mötet, och vi kunde åka hemåt till trygga småstaden igen. Jag kan inte ignorera det som hänt och fortsätta som vanligt. Jag har redan i flera år undvikit centrala Stockholm och dess kollektivtrafik så mycket jag bara kunnat, och när det jag fasat för väl hänt kan jag inte bara skaka av mig det och gå vidare. Tyvärr. Jag håller mina barn därifrån.

H hade varit ledsen vid lämning igen imorse, men var glad när jag kom för att hämta. Spontankramade sin pappa efter middagen och sade ”Älskar dig!”. När jag tog med honom ner till sovrummet och sade ”Vad bra att pappa kunde natta L idag, så att jag får läsa för dig och krama på dig ikväll. Det gör mig glad.” sade han ”H åttå glad!”. Att det ens är möjligt att älska en liten människa så mycket?

Och vad det är skönt att vi äntligen börja komma dit. Att B kan ta hand om L ibland så att jag får umgås med H. Och att B äntligen får börja knyta an till L på riktigt, och vice versa. Det är så fint att se dem tillsammans.

3 thoughts on “Hoohooo…?!

  1. Vad lyxigt med mer sammanhängande sömn under dagtid! Innebär det även längre sovpass? Här har vi i princip bara kortisar (30 min) uppdelat på många pass om dagen. Bortsett från när vi är ute med vagnen, då sovs det oftast längre…

    Och så härligt att ni börjar landa i en skönare familjebalans. Jag längtar också efter att R ska kunna ta lillasyster mer på kvällarna, jag tror det ska gå bra bara vi tar steget. Men just för tillfället har kvällsamning för lillasyster och nattning för storebror infallit nästan samtidigt. Det är fortfarande himla mammigt hos oss för övrigt. Det känns som att det är utbud och efterfrågemodellen här. Mamman är lite mindre tillgänglig och då är det endast mamma som gäller för alla barn! Men jag antar att detta kommer lossna med tiden. Särskilt när ens bröstmjölk inte längre har lika mycket fokus!

    Lustigt att läsa om trotsandet hos er! Det är väldigt mycket samma scenarion hos oss just nu. V vill försöka få styra över precis allt som bara kan gå, men ett praktexempel i vår vardag just nu är vilken väg som vi ska gå hem från dagis. ”Inte den vägen!! Vill gå andra vägen!!”. Så är det mesta hos oss just nu. Nästan inget gör han frivilligt om det inte är på hans eget initiativ. Maten ställer vi på matbordet och börjar själva äta. Ingen ide att försöka få dit honom utan han ska komma på eget initiativ om det ska ätas ngt överhuvudtaget 😉

    1. Jo, det har börjat bli sammanhängande. Dock oftare när B är hemma med henne än när jag är det… Men trenden verkar gå åt att hon vill sova en stund nästan direkt efter frukost, vid 9-10, och sedan en stund på eftermiddagen, någonstans runt 13-14. Hon har blivit lite mer svårsövd på kvällarna, men somnar oftast vid 20-21.

    2. Trotsiga tvååringar är helt klart lite av en prövning att leva med 🙂 Vi hade en härlig promenad hem från förskolan i torsdags. Jag frågade H vid ett vägskäl vilken väg han ville gå, började gå vägen han valt, och fick ÄNDÅ lyssna på hysterisk gråt resten av hemvägen för att han ville gå ”EN ANNAN VÄG!”. Suck… Men han verkar generellt bli lite mer ”lätthanterlig” när han får mer mammatid, så delvis är det nog min upptagenhet med lillasyster som skaver också. Eftersom jag bara delammar brukar det gå bra att pappa får ge flaska när jag nattar H. Så någon fördel har det kommit av den misslyckade amningen också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *