Stressad, men inte nere

Stressad, men inte nere

Mitt förra inlägg blev kanske lite svartare än vad jag avsett. Jag är förvisso VÄLDIGT stressad och frustrerad över att livet är så svårhanterligt just nu. MEN – jag har börjat skymta ljuset i tunneln därframme, och allt är inte helt nattsvart längre!

Veckan som kommer ska jag börja jobba igen. Två dagar i veckan, som kommer att göra all skillnad i världen. Att få dedikerad arbetstid innebär främst att jag faktiskt kan tillåta mig själv att vara föräldraledig på riktigt övrig tid, med undantag för helt akuta saker som dyker upp. Det  blir tisdagar och torsdagar på kontoret till att börja med, lite lagom utspritt över veckan så att alla som söker mig kan få beskedet att jag återkommer inom någon dag. Visst blir det svårt att komma ikapp och få någon lönsamhet i början, men det är en början.

Våren är på gång. Äntligen, äntligen. Finge jag välja skulle jag inte göra om detta med vinterbebis igen. Så ensam och instängd och …kvävd… som jag känt mig dessa mörka vintermånader har jag aldrig känt mig tidigare.

Men nu är L snart fyra månader, och vädret börjar bli varmare. Vi har redan börjat kunna vara ute i trädgården och på balkongen en stund efter att jag hämtat H på förskolan. Det har hänt att lillasyster sover en stund då. En eftermiddagskaffe sittande på ett fårskinn på en solstol, medan H förtjust får äta sin mellismacka ute. Det är en sådan liten sak som sätter guldkant på tillvaron.

Och den lilla marodören har så smått börjat sova middag. Inte på förmiddagen, såsom jag önskat, utan på eftermiddagen mitt under förskolehämtningstid. Vilket gör att jag inte kan vare sig fixa hemma eller jobba när hon sover, och att hon ofta väcks av att bli upptagen, påklädd och nerstoppad i vagnen efter bara en kort stunds sömn. Ibland somnar hon inte om igen, och då har vi en skrikig eftermiddag framför oss. Men det händer att hon sover nu. På dagen. Det är en bra sak.

Åka vagn är annars bra också, bara jag tajmar så att hon är riktigt trött när det sker. Då somnar hon i regel. Men missbedömer jag, och hon är för pigg, så gör hon fullkomligt klart för mig att hon avskyr att ligga i en ”låda” och inte se något. Men vi har börjat testa sittdel lite försiktigt, och det gillar hon bättre. Så ivrig. På gott och ont.

Förhoppningsvis kommer det att bli bättre med H också, bara L vänjer sig att tas om hand av sin pappa. Då kan vi ju turas om med barnen på ett annat sätt än nu, när jag har ansvar för typ 1,5 barn (och inte har tid för min ”halva” av H) och B har ansvaret för 0,5 barn i form av morgonstök, lämning och nattning av H. Delat ansvar för båda barnen kommer att underlätta, och förhoppningsvis ge mig och H välbehövd tid ihop utan att jag hela tiden måste prioritera L framför honom.

Jag har denna vecka börjat motionera lite mer planerat än bara promenader när det bara blir. Sett till att göra mig ärenden på affärsområdet ett par kilometer bort. Svidat om till löpningstajts och vindtygsjacka och försiktigt småjoggat delar av promenaden. Bara två dagar än så länge, men det är en början. Sedan kom en förkylning med halsont som jag håller på att vänta ut. Men det kändes bra att småspringa lite. Körde en energisk Spotify-lista och gick och småjoggade varannan låt. Blev förvånad över att jag faktiskt orkar jogga dryga tre minuter i sträck så här från noll. Träningsvärk i lår och rumpa dök upp redan efter en första gång med kanske 3 x 3 minuters jogg, men inga andra smärtor.

Det är såklart Vårruset som hägrar, i år igen. Kanske orkar jag småspringa större delen av sträckan i år? Och jag vill gärna bli en sådan som springer. Kombinationen av motion och att vara ute i naturen tilltalar mig, och en träningsform som kan kombineras med att ha med något av barnen i vagn är ju lättare att få till än en som kräver egentid.

Någon form av styrketräning behöver jag få till snart också, framför allt för ryggen, och jag längtar efter att simma igen, men jag tänker inte lägga mer press på mig själv i någon form för tillfället, utan det får bli när lust och möjlighet sammanfaller.

Barnvagnsjogg under föräldralediga förmiddagar är en bra början. Behöver jag säga att jag sneglar på en Bugaboo Runner, för att kunna jogga med bakåtvänd bebis? Just nu blir det mjuklift i Mountain Buggy Terrain, eller knuff av liten stridsvagn i form av Buffalon. Och det är ju varken rekommenderat eller optimalt.

Donkeyn går inte alls att springa med, erfar jag när jag stressade till förskolan en dag förra veckan och halvsprang mycket långsamt, men fick tvärstopp i form av vobblande framhjul. Lite dåligt, tycker jag. Jag vet ju att den inte är gjord för löpning, men liite tempo ska väl alla vagnar klara av?

Nej, nu ligger jag här och låter både tankar och blogginlägg spreta iväg, när jag borde sova. Vaknade för att amma L för över en timme sedan, men hon sover redan gott i sin säng igen.

Det jag ville komma till är att jag är inte deprimerad. Bara väldigt stressad. Och att saker börjar ordna upp sig. Både sådant som styrs av högre makter (bebisens humör och dagliga rutiner, vädret) och sådant jag helt enkelt fått styra upp själv (jobb oavsett vad bebis tycker om saken, motion).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *