Mammans mående

Mammans mående

Nä, jag tänker nog inte förmildra eller försköna något här. Jag har inte mått särskilt bra sedan L kom till världen.

Fysiskt är det inga bekymmer. Jag fick bara ett stygn efter förlossningen, klarade mig med vanliga bindor efter bara någon dag, och avslaget var helt borta på sex veckor. Har inte alls känt mig trasig efter den här förlossningen, som jag gjorde förra gången. Vi har rent av lyckats ha sex en gång för ett par veckor sedan, och det gick bättre än förväntat. Nästan bättre än förut, som om denna förlossning nästan helt utan bristningar typ…tänjde ut ärrvävnaden från förra gången? Mjukade upp det som varit lite ”stumt”, typ.

Men psykiskt, känslomässigt? Det har varit, och är, i mångt och mycket fruktansvärt jobbigt. Många saker har adderats upp. Som höftledsluxationen och behandlingen, ytterligare en misslyckad amning och lillasysters magproblem/den troliga mjölkproteinöverkänsligheten.

Framför allt har det varit riktigt tufft att hon är så skrikig. Minst ett par, tre perioder under en dag tvingas jag höra och se henne panikskrika. För att någon mer än hon ska få mat. För att jag ska få på mig kläder inför hämtning av storebror eller någon annan förpliktelse. För att hennes flaska måste svalna lite innan hon kan dricka den. För att vi är ute med vagnen och vädret är för kallt för att jag ska kunna lyfta upp henne.

Sedan detta att hon inte sovit något om dagarna, förutom liggandes raklång i famnen. När veckorna blev till månader började desperationen växa. Jag behöver få göra NÅGOT annat. Hemmet förfaller, jag är konstant jagad över jobbgrejor jag ändå måste ta itu med ibland.

Jag som tänkte att jag hade ett gyllene läge denna gång. Egenföretagare och boende nära jobbet. Bara att pipa ner till kontoret för ett par timmars jobb då och då, medan pappan tog bebisen. Utan pendlingstid skulle det inte ens störa amningen. Jag har fått till två halvdagar av riktigt arbete på två månader.

Har varit tvungen att ta med henne till kontoret för att försöka hålla saker flytande. Hon har inte sovit där heller. Jag har fått sitta där och häcka i fem timmar för att kanske få till tjugo minuter för något samtal eller mejl för att uppdatera någon kund och skjuta åtaganden på framtiden. Som egenföretagare kan en inte vara föräldraledig på riktigt och på heltid. Företaget måste hållas flytande.

Med H var jag helt ledig i sex veckor, sedan delade vi lika. Jag hade tänkt mig en något längre ledighet denna gång, kanske tre månader, men med kanske ett par halvdagar eller tvåtimmarspass i veckan för att jonglera det som inte går att släppa helt under den första tiden. Så har det inte kunnat bli.

L bara skriker med sin pappa. Han har dessutom en väldigt intensiv period på sitt jobb, eftersom företaget han jobbar för ska säljas. Vilket betyder att han blir utan jobb sedan, och kan ta majoriteten av föräldraledigheten. Han går inte ekonomiskt lottlös ur det hela heller, så det är inte så att vi har någon ekonomisk oro över det. Men just nu åker han in till stan varje dag, kommer hen vid sextiden eller senare, och däremellan är jag själv med allt.

Jag har snart förlorat all min yrkesmässiga trovärdighet och goodwill. Har en del gammalt att fakturera av, men behöver verkligen dra in pengar till företaget för att i vart fall dra in min del av företagets kostnader.  Kan inte lämna min kollega att stå för både hyra och personalkostnader på egen hand.

Rent ekonomiskt får jag mindre än halva min normala inkomst när jag är föräldraledig, eftersom kombinationen försäkringskassan och egenföretagare är helt omöjlig. Jag behöver jobba halvtid av den anledningen också, för att inte få för låg inkomst.

Och sedan har vi H. Som blivit helt satt på undantag i det allmänna kaoset. Jag saknar att vara med honom, jag verkligen längtar efter min lilla pojke så att det gör ont. Men får ingen tid med honom heller.

Och även fast jag viker nästan all min tid åt L så måste jag lämna henne att vråla sig högröd flera gånger varje dag. Jag älskar henne, men det är svårt att kunna njuta av henne på riktigt. Jag är lite…arg…på henne för att hon tar allt ifrån mig men ÄNDÅ inte är nöjd! Samtidigt som jag har dåligt samvete över att inte räcka till.

Läget med jobbet gör nu att jag känner det som att jag skolkar varje dag jag inte är där. Jag är verkligen hemma på övertid.

Att bara gilla läget med L och hänga i soffan om dagarna genererar tonvis med dåligt samvete. För att jag sviker H. Min kollega. Mina kunder. Jag går mot yrkesmässig ruin. Jag hinner inte ens tvätta eller köra diskmaskinen. Folk jagar mig från all håll. Jag är så stressad och pressad att jag håller på att gå sönder.

 

 

6 thoughts on “Mammans mående

  1. Vi känner inte varandra men det känns ändå som om vi gör det. Jag hittade hit under min graviditet å min dotter S är född ungefär samtidigt som din L.

    Jag har funnit så mycket tröst och gemenskap i den ibland ganska ensamma mammatillvaron genom din blogg!

    Så idag blir jag alldeles bestört när jag läser ditt inlägg, samtidigt tänker jag att du som är så klok och insiktsfull läser dina egna ord och sedan ber om hjälp! Innan du går sönder, mammakraft är superkraft men inte oändlig!

    Vad skulle kunna hjälpa? Om än bara lite?

    1. Hej Annika, och stort tack för de vänliga orden! Jag hoppas och tror att det har börjat vända nu. Annars hade jag nog inte ens förmått skriva rakt ut hur dåligt jag egentligen mått… Just nu tror jag att jag hamnat i fasen när jag kan erkänna hur jobbigt det varit, just för att jag har börjat kunna se ljuset i tunneln.

      Från nästa vecka är tanken att jag ska börja jobba två dagar i veckan, och att L ska kunna vara hemma med sin pappa. Förhoppningsvis går det bra.

      Jag försöker trösta mig med att det liksom inte är över – det har varit jobbigt under några månader, men det är ju en begränsad tid ändå. Det är ungefär ett år kvar innan L ska börja förskolan, och det finns gott om tid kvar att hitta en balans och kanske hinna knyta an till henne på ett bättre sätt. Och att hinna med att ge H den uppmärksamhet han förtjänar också. Med jobbet är det ju bara att nöta på, och jobba tillbaka förtroendet och ge järnet när jag väl får chansen att arbeta igen.

      Hoppas att du har det bra med din dotter!

  2. Åh, jag sitter här på hotellfrukost i Umeå med tårar i ögonen! Du har det ju apjobbigt! Önskar att jag kunde kasta konstruktiv pepp och goda råd som faktiskt kan betyda något, men kan ju inte. Stor kram! Du gör ett fantastiskt jobb! Den här tiden är kort! Dina barn far inte illa på något sätt, och snart är det bättre. Du är ju du, med all kompetens och alla styrkor som du vanligtvis har, bara omständigheterna lugnar sig så kommer du kunna prestera på jobbet igen. Heja heja dig! 💕

    1. Tack så mycket för stödjande ord! Jag tror faktiskt att det värsta är över redan. Jag ska börja jobba lite nästa vecka, och L börjar så sakteliga att bli lite mer lätthanterlig. Om inte annat får hon skrika på sin pappa ett tag, så att jag får jobba lite, och förhoppningsvis hänga lite med H också. För vi kan inte fortsätta som det varit. Kram!

  3. Jag vill också skicka några peppande tankar och en kram om inte annat! Jag såg ovan att du ska börja jobba 2 dagar i veckan, och det blir nog fantastiskt bra för dig och för er alla. Att få dela på ”jobbet” och få tillbaka en del av sig själv för din del.

    Heja dig! Det är en begränsad tid och Allt kommer att bli till det bättre så sakteliga!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *