Föräldraskap, teori och praktik

Föräldraskap, teori och praktik

Jag hittade ett inlägg jag skrev i somras, men som inte blev mer än ett utkast, om vilken skillnad det blivit i teori och praktik. Det här var alltså innan lillasysters ankomst, men hon kan nog få ett eget inlägg framöver, om hon bara börjar sova på dagarna någon gång…


Under de nio månader jag bar H i magen hann jag, precis som alla andra blivande mammor, fundera en hel del på hur jag ville vara som förälder.

Det jag kom fram till var att jag ville vara generös med kärlek och närhet, ge goda förutsättningar för en hälsosam livsstil genom bra och ren mat, och värna om miljön för att ge bättre möjligheter för kommande generationer. Jag ville vara snäll, men bestämd, så att mitt barn skulle få rimligt satta gränser men utan att dessa skulle beivras med hot.

Min sinnebild var nog lite att jag skulle stå framför spisen och laga hemgjord ekologisk barnmat med ungen i en sjal på höften eller ryggen. Ett tag funderade jag till och med på tygblöjor, även om jag där insåg mina egna begränsningar tämligen snabbt (alldeles för bekväm och lat). Jag och mitt barn skulle vara nära, nära. Hela tiden. Jag skulle helamma så länge det bara gick och försiktigt introducera mat.

Så här nästan två år in i moderskapet kan jag konstatera att det inte blev riktigt som jag tänkte mig.

I min ursprungsfamilj är alla ganska känslomässigt distanserade. Vi varken pussas eller kramas särskilt ofta, uttrycker ytterst sällan ömhetsbetygelser, och har i princip aldrig öppenhjärtiga samtal med varandra. Så vill jag inte ha det; jag trivs bäst med en varm atmosfär där man pussas och kramas och säger ”JAG ÄLSKAR DIG!” i parti och minut. Och visst överöser jag H med kärlek, men jag vill också ha min kropp ifred en del, och vill inte ha honom på mig jämt. Sjalbärandet var inte riktigt för mig, utöver precis i början. Om H inte protesterade fick han sedan gärna sova i vagnen eller mjukliften eller leka själv på golvet.

Däremot fanns det inte på världskartan för min del att han skulle behöva sova i eget rum. Och det har han ännu inte gjort. Vi ska snart inreda ett litet ”back room” till vårt sovrum med en juniorsäng och lite mys till honom, och se om han är redo att i vart fall somna själv om kvällarna. Men dörren till vårt rum, bara en meter från hans säng, kommer att stå på glänt så att han kan komma in till oss precis när han vill. Sedan har han halva vardagsrummet på övervåningen som lekrum istället, så ett helt eget rum för både sömn och lek kommer nog inte bli aktuellt förrän om flera år. Min tanke om närhet har således i vart fall behållits beträffande sovsituationen.

Någon lektant kommer jag nog heller aldrig att bli. Att sitta på golvet och leka med bilen han tilldelat mig, eller sitta längre stunder och läsa ”Örnis bilar” om och och om igen, eller sjunga ”Krokodilen i bilen” för sjuttioelfte gången… Det tråkar ut mig. Jag kan tyvärr inte förmå mig själv att hitta den där glädjen i att samspela med barnet som jag tycker att jag borde känna. Jag vill sätta mig i fåtöljen och slösurfa på paddan eller bläddra i en tidning och betrakta barnets lek på några meters avstånd. Det får jag förstås inte.

Amningen gick ju inte riktigt som jag tänkt mig, och det blev en 50/50 ersättnings-/tuttekombo det första dryga halvåret. Sedan fortsatte jag för all del att delamma efter att ersättningen bytts mot mat och fram tills han var drygt ett och ett halvt år, då jag var gravid igen och inte orkade mer. Så amningens längd blev ungefär som tänkt, om än inte mängden. Amningsavslutet blev helt otraumatiskt med en gradvis nedtrappning och till slut slutade han efterfråga det, och har inte haft något som helst intresse för tuttarna sedan dess.

Det här med mat fick annars en ganska bra start, med en hel del hemlagat och ekologiskt, som pumpapuré och kycklingbollar. Men även mycket mer burkmat än vad som var tänkt (dock ekologisk). Det var så mycket enklare att bara plocka fram burken, micra en stund, och mata, än att stå och koka/ugnsbaka och puréa. Välling och industrigröt skippade jag helt, till förmån för hemgjord gröt och tutte. När han slutade låta sig matas men ännu inte kunde äta gröt själv gjorde jag grötbars.

Men någon gång därefter gick allt åt skogen. Det visade sig att barnet inte hade något intresse alls av att äta min fina hemlagade mat efter att puré-/burkeran gått mot sitt slut. Han ville äta pannkakor. Och falukorv. Med makaroner. Köttfärssås med spaghetti. Och kanske fiskpinnar. Det mesta dränkt i ketchup. Alla mina förnumstiga tankar om att ”bara barnet vänjer sig från början vid det vi vuxna äter så kommer det att gå bra” visade sig inte alls stämma överens med vad barnet tyckte. Han ville äta klassisk barnmat. Och mackor med ost och skinka.

Och när barnet petat i maten ett par dagar i rad ger vi honom precis allt vad han vill ha, bara han ÄTER. Jag kan inte ens fatta hur det kan ta så hårt på mig när han inte äter (hur många välnärda barn i Sverige dör på grund av matvägran?), och hur glad jag blir när han rensar tallriken. Även om det är vitt ris och kycklingspett från thaikiosken istället för något mer näringsriktigt och hemlagat.

Han älskar salta pinnar och bubbelvatten. Och när han står vid skafferiet och pekar och ropar ”PINNA!” eller skjuter iväg sitt mjölkglas, pekar på mitt glas och säger ”TOOP-EH-TOOP!” (betyder tydligen bubbelvatten) säger jag sällan nej. Allt för husfriden.

Han får äta godis och kakor då och då, eftersom barnet tydligen har ett sjätte sinne som berättar för honom när något sött finns i närheten, och föräldrarna eventuellt försöker smussla med det. Häromdagen tog pappas fru G fram en kaka ur kylskåpet i deras kök. H befann sig i andra änden av lägenheten. Men det hördes genast ett ”Kaka? Kaka. Kaka! KAKA!”, och barnet kom rännande. Blev ännu mer förtjust när kakan serverades med glass, som han genast satte i sig, och ropade ”MEAH GASH! MEAH GASH!”

Jag hoppas fortfarande på att han kommer att lära sig äta riktig och varierad mat. Men har insett att om det sker, så blir det på hans villkor. Jag kan bara fortsätta att erbjuda saker, och hoppas att han bestämmer sig för att smaka, och kanske tycka om.

Så ja, summa summarum får jag ge mig själv 3 av 5 stjärnor vad gäller uppfyllande av tidigare planer för föräldraskapet. Men det blev faktiskt rätt bra ändå.


Tills lillasyster kom och ställde allt på ända. Min nuvarande mammarating såhär ett drygt halvår efter att jag skrev det ovan,  avseende målbild vs. verklighet, skulle jag nog sätta till 2/5 vad gäller H, och 3/5 vad gäller L…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *