Vad är normalt?

Vad är normalt?

Det har knappast undgått någon att vi haft en lite tuffare första tid med L. Och då inte bara avseende hennes höftledsluxation.

Vi har fått till en fungerande amning, verkar det som, även om hon får en liten skvätt ersättning fortfarande, 30-40 ml en gång om dagen. Hon verkar gå upp som hon ska, även om hon viktmässigt ligger lite under medel.

Men jag är lite bekymrad över min lillskrutta. Hon är sällan nöjd med annat än att ligga vid bröstet (även om det blivit liite bättre den senast veckan). Det känns som att hon bara skriker när hon inte sover eller ligger vid bröstet/ammar. Och hon sover inte särskilt mycket.

Nattsömnen var riktigt bra i helgen, 5-6 timmar i sträck, men de två senaste nätterna har det återigen bara varit de vanliga 3-4 timmarna. Resten av dagarna sover hon bara lite längre stunder i min famn (vid bröstet, jag får inte lägga henne upprätt i famnen) och ibland i vagnen om jag går ut och promenerar (efter en stunds skrik).

Sovande i sin dagbädd Inovi Cocoon. Häromdagen pågick det faktiskt en hel halvtimme eller så…

Hon kan ha ammat och verka hur nöjd som helst, och somnat djupt. Men om jag lägger ner henne vaknar hon i regel genast. Och illvrålar. Säkert 80-90 % av alla försök att sätta eller lägga henne någon annanstans än vid mina bröst resulterar i att hon illvrålar, och det är omöjligt att trösta henne på annat sätt än att amma henne. Får jag sammanlagt 10-15 minuter med en glad bebis som jollrar och ler så är det en bra dag.

Dagens glada stund. Underbart är kort.

Hon bajsar bara var tredje dag, men pruttar jättemycket. Dagen/timmarna innan det är dags för bajs är hon extra orolig, skrikig och kräks mycket.

Generellt tycker jag nog att hon är ovanligt ”klängig”, skrikig och grinig, och sover och bajsar för lite. I vart fall i jämförelse med hur det var med storebror.

Men han fick rätt mycket ersättning och var inte lika ”tuttfixerad”, och fick säkert en del av sitt närhetsbehov tillfredsställt av att vi samsov i vart fall halva nätterna. Och alla barn är olika, allt är heelt normalt o.s.v. o.s.v.

Och det är kanske helt normalt. Men den senaste veckan har hon också haft röda utslag i ansiktet. Som ser ut att vara ”hormonprickar”, men som kanske även skulle kunna vara ett tecken på någon överkänslighet?

Så, en skrikig, missnöjd bebis med gaser och utslag, som sover lite och bajsar sällan. Som inte går att trösta på annat sätt än konstant amning. Är det helt normalt, och att tillskriva allmän nyföddhet, de två första utvecklingssprången och lite snorighet? Eller är hon överkänslig mot något?

Ska jag bara avvakta och se om hon blir bättre med tiden?

Puh, nästan lika många frågor och osäkerheter nu som andragångsmamma. Nytt barn, nya bekymmer, tydligen…

4 thoughts on “Vad är normalt?

  1. Hej,
    Det här är första gången någonsin jag skriver en kommentar på nätet. Men jag vill så väldigt gärna berätta vad som hjälpte mig och min son. Jag vet hur tufft det är att ha det ”extra tufft” med nyfödd. Min son hade kolik. Det tog två månader innan vi förstod det då Bvc inte alls lyssnade på vad vi hade att göra med. Han gallskrek och sov aldrig och jag hinner inte skriva ner alla symptom nu men det var samma som du skrev. Och för oss hjälpte två saker – sluta äta mjölkprodukter eller sluta amma och ge Althera. Samt akupunktur. Dessa två saker gjorde stor skillnad för oss. Lita på din magkänsla, du har dessutom erfarenhet av barn sedan tidigare så du vet när det är något som inte stämmer. Stort lycka till och kämpa – det kommer en dag när allt är enkelt och bara kul!

    1. Hej Linn, och tack för att du tog dig tid att skriva! Jo, det går inte riktigt att vifta bort magkänslan av att något inte stämmer. Och just mjölkallergi hör en ju en del om, och tanken har föresvävat mig både en och två gånger. Men så har jag tänkt att ”vad tusan, inte kan hon väl både ha prickat in både höftledsluxation med ett par promilles risk, dessutom det ovanliga i att ha dubbelsidig sådan, PLUS mjölkallergi, när ingendera tillståndet finns i den närmsta släkten?” För att inte tala om ironin o att när jag äntligen lyckas med amningen så är ungen allergisk mot min mjölk? Vår BVC-sköterska är dessutom på semester, så vi ska dit tidigast om två veckor. Men kanske borde jag själv prova en mjölkfri diet på egen hand för att se om det gör någon skillnad? Gäller det mjölkfritt hela amningsperioden sedan, eller brukar det växa bort efter några månader?

  2. Låter väldigt mycket som min äldsta. Vi utredde aldrig eventuella allergier, förstagångsmamma och trodde alla bebisar var missnöjda mest hela tiden. Hon var också bara nöjd vid bröstet, kunde aldrig ligga själv och sova första halvåret, spelade ingen roll hur tungt hon sov eller hur varmt och trångt hon låg. Gallskrek i vagn och bil, och ja i princip såfort hon inte var hos mig och fick amma. Det blev successivt bättre som jag skrivit förut.
    Bajsade väldigt sällan så magen var nog en del av problemet. Men jag tror helt enkelt det var hennes personlighet som var grejen! Hon trivdes inte med att vara bebis och ligga still typ. Hon har och har alltid haft ett stort behov av närhet, men hon är också väldigt vild och motorisk. Ju mer fysiska färdigheter hon erövrat desto nöjdare har hon blivit. Lära sig krypa = lite mer nöjd. Lära sig gå (springa!) = supernöjd.
    Nu är hon 2 år och världens vildaste och klättrigaste unge. Men också supersnäll och duktig…och tjurig.
    Lillasyster är en helt annan typ och har varit från dag 1. Hon är lugn, glad och lite dönick, sådär som de flesta bebisar är. Jag upplever henne som väldigt enkel att hålla nöjd. MEN hon vill också vara nära. Sover själv bredvid mig i sängen på nätterna, men på dagtid är det famnen som gäller. Eller en tupplur i bilen funkar men kan ju inte köra runt helt planlöst liksom och stannar bilen vaknar hon. Vagnen duger att sova i om man är rikigt trött, annars är det gallskrik tills man får komma upp till mamma och bröstet. Pappa duger en liten stund om man är mätt och pigg, annars skrik.

    Det här blev en hel novell men det jag vill komma till är du självklart ska utreda allergi om du tror det kan vara det. Men det kan ju även vara så att du fått en bebis som har lite större krav på livet (och mamma) än storebror hade. För mig är det så tydligt nu med 2 barn att trots att de kommer från samma ställe är de 2 vitt skilda personligheter och det som fungerar med den ena kanske inte funkar alls med den andra.

    Hoppas jag inte låter som en besserwisser eller som att jag kommer med några pekpinnar, det var verkligen inte avsikten men hinner inte läsa igenom de jag skrivit för nu vaknar bebis och har bajskalas.

    Om lillasyster helt enkelt är den missnöjda sorten, en liten Tjorven som vi kallade Milly första halvåret eller året, så kommer det inte alltid att vara så även om det känns så. Hon kommer bli nöjdare, gladare och enklare att ha att göra med för varje månad!

    Du gör ett superjobb, kram!

    1. Hej Martina, och tack för din kommentar, du låter inte alls som en besserwisser, och jag är tacksam för all input!

      Själv velar jag mellan att tänka att det nog bara är ”sån hon är”, och att något måste vara galet. På ett sätt vill jag nästan att det ska vara en allergi eller liknande, för då går det ju att åtgärda. På ett annat sätt vill jag såklart att mitt barn ska vara ”normalt” och att det kommer att ge sig av sig självt med tiden, så att det inte blir något krångel med dieter och allt möjligt.

      Men om det bara är lynne lilla fröken uppvisar… oj, vad vi kommer att få jobb framöver! Hon är så fruktansvärt arg hela tiden, går från noll till det mest öronbedövande dödsångestskriket på tre sekunder, medan jag svettande står och försöker bre en smörgås eller byta blöja på storebror. Så fruktansvärt på alla sätt, och storebror hamnar i kläm för att jag är så stressad och bara behöver få tyst på bebisen, samtidigt som jag flera gånger om dagen måste låta henne ligga och skrika i vad som känns som evigheter för att få i mig något att äta eller gå på toaletten, eller ta hand om storebror.

      Jag måste också börja jobba lite, vilket känns VÄLDIGT fjärran just nu, men jag har en del viktigt som borde ha gjorts för två månader sedan, och senast efter februaris slut måste jag börja jobba ordentligt på närmare halvtid. Men hur i allsindar ska det gå till? Och hur ska jag ens överleva den här konstanta belägringen av mig?

      Hur stod du ut?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *