Det har varit tyst här

Det har varit tyst här

Den senaste veckan har jag knappt uppdaterat bloggen, utöver något automatinlägg via Instagram.

Anledningen är så klart amning och allmänt klängig bebis, kombinerat med sömnlöshet och trötthet och den förbaskade iPhone 6s som det inte går att skriva på med bara en hand (jag når inte över hela tangentbordet med tummen). Det har inte hänt så förskräckligt mycket, men ingen, inklusive jag själv, är väl intresserad av den mindre uppsats som skulle bli resultatet av en fullständig genomgång av vad som hänt sen sist.

Så jag kör en sammanfattning mest i bilder 🙂

Fredag.

Bebis sover i soffan i 1,5 timme efter att jag skrivit ett långt klagoinlägg om hur jobbigt det är att hon måste vara PÅ mig hela tiden för att vara nöjd. Den stunden gav mig kraft att fortsätta.

Vi åt canneloni med kronärtskocka och ricotta till middag. Sedan sov vi. Härliga fredag!

Lördag.

Bebis sov i babyskyddet…

…medan storebror avklarade livets andra frisörbesök. Han skötte sig fint – satt stilla och tittade på paddan, och försökte hålla frisören i handen hela tiden. Hon var klart charmad! Vi hade bokat en förmiddagstid redan kl. 09, och gick och åt frukost på kafé efteråt. H fick (efter att ha ätit en smörgås) själv peka ut ett bakverk i montern. Han valde en dammsugare, men orkade bara äta halva.

Hur snygg kan en barnvagn vara?

Vi fick åka hem för att byta bajsblöja på lillan direkt efter frukost. Första leveransen med skenan ville vi hantera i hemmets lugna vrå. Så vi tog en promenad tillbaka till stan lite senare. H hade nämligen blivit lovad en ny cementbil efter att han gått med på att slänga en trasig, och kom mycket väl ihåg att detta skulle ske efter att han varit hos frisören. Vi hittade ingen cementbil på leksaksaffären, men H var mycket nöjd med en monstertruck istället. (Hur fick vi ett barn som är tokig i alla sorters fordon? Det är inget intresse som föreligger hos vare sig mamman eller pappan, även om den senare förstås tycker mycket om bilar som går fort och har ett ljud som kan beskrivas som ett ”fras”.)

Vi åt smaskig jambalaya till middag enligt recept från Gimme Some Oven (minus räkor, för det gillar jag inte i jambalaya – med skaldjur gör jag paella istället…) och sedan somnade hela familjen vid nattning klockan 20. På lördag är det fest…?

Söndag.

Nyklippt 2,5-åring var för en gångs skull ett ganska rimligt frukostsällskap.

Jag gjorde morotskaka. Alltid, alltid enligt Leilas recept. Bästa morotskakan, som jag inte ändrar på något sätt utom att kanske överdriva kryddningen lite, och att jag använder rapsolja istället för solrosolja – enbart på grund av att det är det jag har hemma. Glasyren är to die for. Jag älskar den lätta syrligheten från färskosten med den feta krämigheten från smöret, den lilla knastrigheten från florsockret, den förföriska vaniljen och den pigga limesmaken som bryter av precis lagom. YUM!

Till ”middag” åt vi ost, chark och kex och drack rödvin (H fick pasta och korv). Mycket, mycket gott. Ostarna var en härligt gräddig Délice de Bourgogne, en riktigt mogen opastöriserad Camembert och en fantastisk Iberico, som fick sällskap av chark i form av en tryffelsalami och parmaskinka. Till detta tunna skivor baguette, goda men hiskeligt överprissatta brittiska kex i form av tunna torkade skivor frukt- och nötbröd. Vinet till var en amarone vi fått någon gång. Inte det bästa valet. Jag föredrar i princip alltid vitt vin till ost och chark, antingen ett sauvignon blanc eller en albarino/alvarinho.

Måndag.

Den här lilla satt så här snällt i sin babysitter på badrumsgolvet medan mamman duschade på morgonen. Hallelujah! Sedan besökte vi kontoret och skvallrade lite med tanterna innan det var dags att hämta storebror. På kontoret sov lillan i bärsjalen hela tiden.

Till middag åt vi rester från lördagens jambalaya, som helt tappat sin charm. B somnade vid nattning, och jag satt som vanligt uppe sent med den lilla, som inte riktigt ville komma till ro. Martyrskapet var stort när jag utan avlastning från B var tvungen att värma flaska (vi är nere på 2×30 ml ersättning per dag nu!), brygga kaffe, mata katterna och kissa med en panikskrikande bebis över armen. Det finns inget värre än att behöva låta henne skrika, men det går helt enkelt inte att göra något annat om någon annan än hon någonsin ska få äta eller dricka något, eller gå på toaletten… Så jag avskyr när B somnar tidigt, vilket händer var och varannan kväll. För även om han inte kan hjälpa till så jättemycket med den lilla mammagrisen så kan han i alla fall se till att mamman får föda och dryck, mata katterna, och ge flaska medan mamman tar fem minuter för att gå och kissa.

Tisdag.

Uppföljning på barnortopeden efter första veckan med Von Rosen-skenan.

Vi hade tid för ultraljud på barnröntgen på Nya Karolinska 09.30, sedan hade vi tid hos läkaren på barnortopeden på Astrid Lindgrens barnsjukhus 13.00. Lillan somnade i bilen och sov fram tills jag lyfte ut henne ur babyskyddet för ultraljudsundersökningen. Sedan undrade hon var hennes andra frukost var. Hon fick snutta på ett av mina fingrar, indränkt i sockerlösning, under ultraljudet. Sedan fick hon tutte, var nöjd och somnade om. Vi åkte till Täby C mellan besöken, fikade och shoppade lite. Hon vaknade och ville ha sin tredje frukost när vi fikade på Espresso House, sedan somnade hon om och sov fram till det att jag lyfte ur henne ur babyskyddet för läkarundersökningen. Då ville hon ha lunch. För en kvart sedan. Så vi fick gå ut och amma medan läkaren tog andra patienter. Efter en timme blev hon i alla fall undersökt, och läkaren hade gått igenom ultraljudsbilderna. Allt såg bra ut, så det var bara att fortsätta behandlingen med Von Rosen-skenan. Nästa besök är om ytterligare två veckor. De satte på någon sorts tubkompress på skenan över rumpan för att minska skavet. Det firade lillan genom att prestera sitt livs hittills största laddning bajs på kvällen när vi kommit hem, och vi fick klippa sönder kompressen för att få bort en stor bajsfläck.

Vi fick också svar på våra funderingar kring varför vi fått så olika besked och att det dröjt, och vår läkare som vi nu träffat två gånger i rad sade mer eller mindre att hon tyckte att den första läkaren vi träffat på ortopeden hade gjort en felbedömning, och att läkaren på BVC borde ha känt av instabiliteten. Eller… hon sade att en höftledsluxation inte blir bättre och sedan sämre igen helt av sig självt, utan att det rör sig om ett medfött ”fel” som antingen blir bra av sig själv när höften mognar, eller gradvis försämras. Att det är en bedömningsfråga om man vid gränsfall påbörjar behandling eller inte, men att hon i vårt fall skulle ha satt lillasyster i skena redan vid första besöket på ortopeden. Men ”med facit i hand”/”det kan vara en generationsfråga i och med att jag är yngre och mer rädd för att missa att sätta in behandling”… Och jag förstår såklart också att det är en svår bedömning att göra. Men om de kände en glidning på BB, som förra veckan var så pass att det inte var något tvivel om att behandling behövdes, måste en instabilitet ha funnits även vid första besöket på ortopeden och på BVC.

Det var det. Nu får det bli nya tag på rapporteringen.

Bara att gilla läget?

Bara att gilla läget?

Vad göra när detta är det enda som får bebis att känna sig trygg?

Hon maratonammar inte längre, så det är inte hunger eller en tillväxtfas. Hon släpper bröstet nöjt och somnar. Men hon vaknar inom fem minuter om hon flyttas från bröstet. Och det är verkligen vid bröstet som gäller, det räcker inte med att var nära: sova i knäet, bredvid i soffan, i bärsjal eller i regel ens i upprätt läge i famnen. Hon vaknar, och gråter omedelbart. Napp hjälper inte (ännu).

Jag försöker och försöker. Lägger ner henne så försiktigt. Tassar iväg på raska ben och försöker hinna bre en smörgås, sätta på kaffebryggaren, hälla upp kattmat och kanske kissa. Hinner aldrig göra färdigt innan hon gormar. Måste låta henne skrika några minuter för att hinna få i mig något, ellet i vart fall få med ett glas vatten tillbaka till soffan.

Försöker gilla läget och leva på hennes villkor, men några gånger om dygnet måste jag ju lägga ifrån mig henne. Jag är så rädd att hon ska bli otrygg för att hon får skrika ibland. Men jag KAN helt enkelt inte  ta henne direkt när hon drar igång, varje gång. Då skulle jag aldrig få äta eller gå på toaletten.

Men jag håller på att gå sönder. Har knappt sovit inatt heller. Någon gång under sen kväll/tidig natt brukar hon till slut somna tillräckligt djupt för att läggas i egen säng. Jag sitter ensam uppe och inväntar hennes sömnperiod – ammar, väntar, lägger ner, börjar om när hon vaknar. Tills hon förblir sovande.

Inatt var klockan 03 när jag lyckades lägga henne i sängen. Inte ens två timmar senare var hon igång igen. Nu sover hon i min famn. Förskolan är stängd, och H ”kollar padda” bredvid. Är det ens någon idé att försöka lägga ner bebisen…?

Torsdagen. BVC-besök och mer utmattning.

Torsdagen. BVC-besök och mer utmattning.

Igår var det dags för BVC-besök igen. Vår BVC-sköterska tyckte också att det lät märkligt med alla olika besked fram och tillbaka med Knyttans höfter, och tyckte vi skulle fråga om hur det kunde komma sig att hon hade så varierande resultat på undersökningarna.

Viktmässigt hade Knyttan fortsatt att lägga på sig bra, 212 gram på en dryg vecka, trots att vi båda varit lite sjuka. Hon väger nu hela 4 140 gram, och har äntligen kommit över den där trygga 4-kilosgränsen. Vikten går bra att mäta eftersom skenans vikt är tryckt på dess baksida, och bara att räkna av, men längdmätning går inte att få till så länge hon har skenan. Huvudmåttet var 39,3 cm. Hon följer sina kurvor bra, men är lite över medel på längden och lite under medel på vikten.

Så nu ska vi fasa ut en flaska till, och bara ge 2×30 ml ersättning. Sedan tänkte jag att vi drar bort en flaska i veckan. BVC ska vi inte till förrän i slutet av februari. Men jag känner mig trygg med att amningen fungerar nu, och var inte ens nervös vid vägningen idag,

Vi fick klartecken för att använda napp, och hade faktiskt tjuvstarat lite igår kväll, men än så länge är det ingen jättehit, även om den ibland fungerar en stund då och då.

I övrigt har dagen varit som vanligt. Jag försökte gå in och duscha på förmiddagen. Lade ner djupt sovande, mätt bebis i sin säng medan jag gick in i duschen. Det tog några enstaka minuter innan jag hörde hur B (som arbetade hemifrån med hänsyn till BVC-besöket) fick plocka upp en gråtande bebis, som var helt otröstligt illvrålande tills jag kom ut ur duschen och kunde ta över. Jag fick faktiskt 20-30 minuter efter hemkomsten, då jag kunde äta uppvärmda rester till lunch medan bebisen sov. Men resten av dagen och fram till nu har det som vanligt varit omöjligt att lägga ifrån mig henne.

Jag lyckades ändå få ihop lite middag, med bebis skrikande (men till slut sovande) i bärsjalen; en väldigt god krämig linsgryta, som var enormt snabb- och lättlagad och kommer att bli en del av vår vardagsrepertoar framöver. Till detta någon sorts fusknaan, som väl inte var sådär superbra, men ändå klart godkända med hänsyn till tillagningstid och arbetsinsats.

Trots jobbig period och extrem trötthet har vi det ganska mysigt, mina barn och jag. Då och då.

Nu verkar bebis äntligen ha somnat tungt nog för att jag ska våga mig ner i sovrummet och hoppas på några timmars riktig sömn. B somnade vid nattning av H nu igen, så jag har suttit ensam med bebis hela kvällen. God natt!

Onsdagen. Att vänja sig vid Von Rosen-skenan.

Onsdagen. Att vänja sig vid Von Rosen-skenan.

Ytterligare ett par dagar har gått. Vi anpassar oss så sakteliga till livet med en Von Rosen-skena. Knyttan verkar inte lida nämnvärt av skenan, men för oss föräldrar är det mycket att lära om – hur vi tar av och på kläder, byter blöja, lyfter upp, håller och bär.

Lillan med Von Rosen-skenan. ”Armar” motsvarande de runt låren sitter också fram över axlarna.

Vår bebis, vars kropp och rörelsemönster vi just hade börjat lära känna, och som just började få lite kontroll över sin egen kropp, har blivit som en liten sköldpadda. Skenan över hennes rygg gör att det är lite som att hantera en sköldpadda, med ett skal på ryggen. Hon har blivit liksom platt och fyrkantig i formatet.

Skenan tar lite plats under kläderna, men inget extremt. De tightaste kläderna i 50/56 går inte på längre, men storlek 50 hade hon ändå redan vuxit ur på längden. Så det är tighta kläder i storlek 56 som vi fått vika undan i förtid. Det svåra med kläderna är att få på byxorna, som måste vara breda i linningen för att komma runt båda knäna, eftersom låren är låsta i positionen på bilden nedan.

Äntligen kom också det fina väggskötbordet också upp ovanför badkaret. Det klassiska Pippi/Vegga från ByBo Design, är verkligen perfekt. Håller för 80 (!) kg, har inbyggda hyllor och är vattentätt vid överspolning i stängt skick. En fin tjock skötmadrass ingår, själva skötbädden är enormt rymlig, och har höga kanter. B monterade det tyvärr lite för högt för att det ska vara en bra arbetshöjd för mig, men det får jag nog leva med…

Onsdagen var en vanlig hemmadag. Lillan var rimligare än tidigare i veckan i så måtto att hon åt intensivt och sedan var klar, och ville sova. Men i vanlig ordning betydde det inte att jag fick någon tid över, för så fort hon inte sov på bröstet vaknade hon inom några minuter och gallskrek. Jag vill inte säga att hon är en krävande bebis, för hon är ju bara sex veckor och vi känner henne inte riktigt ännu, men hon är absolut inne i en krävande period just nu. Jag får INGEN tid utan henne i famnen, och spenderar således hela dagarna med bara en hand delvis användbar. Ingen nytta blir gjord, och jag får inte ens möjlighet att gå på toa, borsta tänderna, duscha, fixa kaffe eller äta lunch, utan att hon sitter och vrålar rakt ut. Större delen av dagarna sitter jag bara och glor på brittiska husletar-/husfixar- och matlagningsprogram på teve.

På något vis lyckades jag dock få ihop en matplanering – och därmed en inköpslista – under ströminuterna jag fick, som skickades till B för verkställande av inköpen på vägen hem. H älskar att ”hjälpa till” med att packa upp matkassarna. Mest genom att hälla ut innehållet på golvet eller trava upp det på bordet…

Vi öppnade ett nytt paket våtservetter igår, ett paket som vi fick i babyboxen från Lloyds apotek. Och de luktade SÅ starkt av parfym att mina händer stank av någon sorts vedervärdig blandning av raklödder och WC-anka! Det var knappt så att jag vill använda dem på den härdade tvååringen. Aldrig att jag skulle tvätta Knyttan med dessa!

Till middag åt vi en god och snabb fisksoppa (jag skippade frysta grönsaker, och fintärnade och fräste de jag hittade i kylen – rotselleri, paprika, morot och ett par udda småpotatisar – med löken). Till soppan åt vi mina bästa ostmuffins, denna gång tillverkade med en manchegoskalk, och toppade med kumminfrön. Men p.g.a. amningshjärna hade jag missat både saltet och buljongen i soppan, så den blev lite väl tam i smaken…

 

Ett oväntat besked

Ett oväntat besked

Idag var det så dags för återbesöket på barnortopeden på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Vi hade en tid för ultraljud först, denna gång i samma byggnad, och sedan var det dags för läkarbesöket.

Först visade det sig att de hade antecknat oss på en tid klockan 10, fast vi båda hade skrivit ner klockan 11 direkt i våra mobiler vid det förra besöket. Men de hade sett att vi hade tid för ultraljud först efter klockan 10, så de var förberedda på att vi troligen skulle dyka upp senare, och hade tydligen också försökt ringa oss igår och idag. (Varför ringer vården från okänt nummer, blir ju svårt att höra av sig då om en inte hinner svara…?). Men det var inga bekymmer, vi skulle få komma in snart.

När sköterskan kom ut satt jag med lillasyster vid bröstet, och sköterskan tyckte ”nej, nej, låt henne äta färdigt, vi tar en annan patient så länge”. Det hände två gånger till innan lillasyster var nöjd för stunden. Så här i efterhand förstår jag varför de var måna om att bebisen skulle vara mätt och nöjd…

Vi klev in och klädde av lillasyster på skötbordet. Det är så fint att de har en värmelampa ovanför sköt-/undersökningsbordet på barnortopeden – lillasyster blev knappt ens upprörd. Läkaren började metodiskt gå igenom ultraljudsbilderna från förra gången med oss. Pekade och förklarade, och vi stod väl mest och trampade och väntade på att hon skulle säga: ”Och här på bilderna idag kan vi se att allt ser ut som det ska. Precis som förväntat har höfterna mognat, och ni kan gå hem och glömma det här.”

Men det var inte så det blev. Istället sa hon att ”Vi förväntar oss ju vanligen att höfterna mognar och att den här vinkeln blivit bättre vid återbesöket. Tyvärr har det inte blivit så med eran dotter, så jag vill sätta henne i en skena idag.”

Vänta… Vadå? Det var ju nästan säkert bara en omognad, som i nio fall av tio skulle ha försvunnit till idag?!? Läkaren vid förra undersökningen kunde inte längre känna någon instabilitet vid manuell undersökning, och läkaren på BVC vid 1-månadskontrollen förra veckan kände inte heller någonting?!?

Och nu säger ni att den där vinkeln gått från 55-56% av önskvärda 60 % förra gången, till 43-49% idag, och att ni manuellt kan tvinga den ena höften ur led? Vad hände här egentligen? Och min bebis ska in i en skena? Idag?

Lika inställda som vi var på att hon skulle få en skena förra gången, lika förvissade var vi idag om att det bara var ett rutinåterbesök som skulle avklaras. Hela höftledsluxationshistorien hade vi redan markerat som ett avslutat kapitel.

Vi var helt chockade, och jag grät. Jag hade ju behandlat och bearbetat det här med skenan tidigare, och kommit ut i den trygga förvissningen att det ju bara var en väldigt begränsad tid med lite extra bök och krångel, och att lillan sedan skulle bli bra utan framtida men. Kommit fram till att det var löjligt och otacksamt att bli ledsen över en så bagatellartad sak som att lillan måste ha en skena i några veckor, när det finns barn som blir sjuka och skadade på riktigt. Min bebis har ju inte ens ont av det här. Men nu var jag återigen så oförberedd och chockad av beskedet att jag inte kunde hejda tårarna.

Så. Nu är hon monterad i en skena, min lilla skrutta. Jag kommer såklart att återkomma med bilder och beskrivningar och information och allt. Det är inte alls så farligt faktiskt, även om det är ovant och lite obehagligt att inte kunna krama min bebis ordentligt.

Skenan är som ett böjbart ”X” med en kortare tvärslå på mitten, och som sitter bakom ryggen. De övre armarna är vikta fram över axlarna, de mittersta runt sidorna, och de undre upp under och runt låren, så att höfterna och benen fixeras i en grodposition. Hon får ha lite lösare kläder och en större blöjstorlek, och det blir lite trixigare att hålla henne ren, annars är det egentligen inga konstigheter. Men jag tycker som sagt att det är jobbigt att skenan sitter över ryggen så att jag inte obehindrat kan stryka och klappa henne över rumpa och rygg, så som en gärna gör när en bär en liten..