Högt och lågt i mammaträsket

Så var det måndag igen (det är väl måndag idag, visst? Anm; Jo, det var måndag igår när jag skrev 90 % av inlägget, men av bebisrelaterade skäl är det nu tisdag när jag skriver klart), och jag har haft ansvaret för det lilla barnet på förmiddagen, och båda barnen på eftermiddagen.

Förmiddagen passerade förbi på vanligt sätt, med amning och dåligt-samvete-framkallande-sömn i soffan med den lilla i famnen. Osäker samsovning i andra möbler än sängen innebär påtagligt högre risk för plötslig spädbarnsdöd, men vad göra när en aldrig får sova? Flera gånger om dagen tuppar jag av sittande i soffan med bebisen i famnen, jag kan inte hjälpa det.

Hon ammade. Sov i famnen. Jag lade ner henne bredvid mig i soffan eller försökte till och med lägga henne i dagbädden. Hon vaknade och ville amma. En gång lyckades jag springa på toa och micra (men inte äta) min lunchlåda. En annan hann jag till och med lägga en kvart på att kolla mejl på datorn. En halvtimme innan vi skulle iväg till förskolan för att hämta storebror somnade hon som en sten och sov lugnt i dagbädden. Sedan sov hon i vagnen under den halvtimmeslånga hämtningsrundan. Men när vi kom hem var det färdigt.

Jag fick plocka fram mellis till H medan hon gallskrek. Ingen mjukstart, utan direkt på NÄÄÄH!NÄÄÄH!NÄÄÄH! med ordentligt vibrato. Och jag måste ignorera det i fem minuter för att se till att storebror fick mat också. Sedan fick hon amma en stund.

I ett utslag av dåligt samvete tänkte jag plocka mammapoäng genom att baka pepparkakor med H. Jag hade en färdigköpt deg liggande i kylskåpet, som inköpts just för att jag hade en bild av hur mysigt vi skulle kunna ha det, jag och H. Mormor har givit oss en hel påse med blandade pepparkaksmått, och vi skulle hitta på små historier om de olika figurerna och baka flera plåtar fulla.

I verkligheten visade det sig att H var helt värdelös på att baka pepparkakor. Och jag var inte alls en cool lektant som struntade i om det blev några riktiga pepparkakor eller inte. Jag försökte kavla fint och visa honom hur han skulle sätta måtten. Han rev sönder min fina utkavlade degplatta, satte måtten med ovansidan nedåt och helt utan att kontrollera så att måttet verkligen fick plats på degen. Lillasyster skrek i stolen bredvid och jag försökte snabbamma henne någon minut här och där medan jag försökte styra upp pepparkaksbaket, Jag gjorde några pepparkakor som fick hamna på plåten. H tillverkade en bajskorv av degen.  Lillasyster skrek. Jag var stressad och irriterad över att ena ungen bara skrek, och den andra inte ville begripa något så enkelt som pepparkaksbak.

Sedan håller det stora barnet på att kvävas av sin pepparkaksbajskorv, som han börjat äta. Han hostar upp degen, men sitter och gräver deg ur munnen med hela handen och dreglar och spottar på bordet. Lillan gallskriker och pepparkakorna bränns i ugnen medan jag ilsket tvättar pepparkaksdeg från storebror. Inte helt vänligt och pedagogiskt står jag och skäller på honom ”har vi inte sagt att du inte ska stoppa in så mycket i munnen samtidigt?”. Jag räddar pepparkakorna ur ugnen, ger upp alla ambitioner och parkerar mig i soffan med bebisen, som tystnar först när hon fått bröstet i munnen.

Sedan äter vi pepparkakorna. H fördelar dem förvånansvärt generöst mellan oss, och går med på att spara den sista stora grisen till pappa. Sedan bajsar han. Lillasyster skriker medan jag byter hans blöja. Jag går till köket för att hämta något innan jag återvänder till soffan, och blir plötsligt kramad av H som säger ”Ässka dig!”. Första gången. Jag dog.

Sedan återgick jag och bebisen till att amma och sova i soffan, medan H ”kollade padda” bredvid. B var sen hem, och jag var tvungen att börja göra mat. Lillasyster accepterade INTE att bli nedlagd. Och hur mycket jag ändå är emot att inte svara på bebisars signaler så är vi ju tre personer till i familjen som faktiskt måste få äta också. För att hon inte skulle känna sig övergiven satte jag henne i bärsjalen, och däri fick hon sedan skrika tills hon somnade medan jag fixade med maten. Jag vyssjade och gungade och klappade, men det brydde hon sig inte om. Men till slut somnade hon faktiskt.

Tyvärr fungerar det inte att ta en stund och amma henne i sådana lägen, för då ska hon amma en halvtimme innan hon somnar/är nöjd, och kommer ändå att börja skrika igen inom några minuter efter att hon lagts ned. Så ibland måste jag låta henne skrika, även om det gör ont.

Jag testade att laga Laxpanna med vitlök och basilika för första gången, och det kommer helt klart att bli en ny standardvardagsrätt, efter några justeringar. Framför allt tyckte vi att löken borde ha tillagats mer än bara vänts ner mot slutet, den smakade väldigt skarpt gentemot de i övrigt milda smakerna. Nästa gång testar jag nog att byta ut salladslöken mot purjolök, som får fräsa med kort innan vätskan tillsätts, och tomaterna får åka i direkt efter grädden. Och vitlöken pressar jag nog ner efter grädden istället för att hacka och fräsa med laxen. Men gott var det, tyckte vi. Jag och B alltså. H åt lite pressad potatis och tyckte att laxen var ”bläh!”.

Sedan bröt han ihop av trötthet och fick bråkas i säng av B, medan jag ammade lillasyster i soffan. Men hon lät mig faktiskt n ä s t a n äta upp min mat innan hon började vråla. Det var en fin stund av vrålande i kanon där ett tag, men sedan lade sig lugnet över hushållet.

Efter att ha ammat lillasyster en liten stund lade jag henne på min vänstra arm och småpratade med henne. Och plötsligt tog hon klockren ögonkontakt, log, och jollrade till svar när jag pratade. I flera minuter hade vi faktiskt en jättefin kontakt! Det är så skönt när bebisen börjar bli kontaktbar, jag minns att jag var jättefrustrerad med H innan det hände, och googlade på om något gått fel i anknytningen och allt möjligt.

Sedan höll hon mig vaken hela natten och vägrade sova annat än korta stunder i min famn…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.