Underbara förmiddag

Underbara förmiddag

Just nu halvligger jag i soffan och klamrar mig fast vid kaffemuggen. Ytterligare en alldeles för kort och stökig natt är förbi, men sedan kommer belöningen – L:s långa förmiddagsvila.

På sätt och vis är det skönt att hon är så morgonpigg, för det medför också att hon efter frukostgröt och morgonbajs är helt slut och redo att sova. Ingen sömn är så lättfångad som den på förmiddagen, och det är bara att lägga ner henne i Yoyon, rulla in den i gästrummet och gå därifrån. Sedan sover hon i 2-3 timmar, och hemmavarande förälder får göra precis vad hen vill.

Just nu tror jag att både jag och B prioriterar lite slö egentid framför allt annat, inklusive välbehövligt hushållsarbete, under dessa timmar. Och det känns helt okej. Det är så sällan lugnt och tyst i huset nu med två barn, och utöver dessa förmiddagstimmar då L sover och H är på förskolan är det bara under sen kväll, när vi är för trötta för att uppskatta det.

Jag var tvungen att ringa ett kort jobbsamtal och följa upp med ett mejl, men efter att ha klarat av detta har jag nu parkerat mig i soffan med gårdagens Masterchef Australia på teven, och en kopp kaffe. Hushållsarbetet får klaras av med barnen närvarande senare.

H brukar vara nöjd med att hjälpa till eller leka bredvid (i värsta fall får jag ta fram paddan), och L har också blivit väldigt duktig på att roa sig själv nu när ålandet tagit fart ordentligt, och hon kan ställa sig upp och undersöka saker. Så det ger sig nog.

Om bara en vecka är det dags för B att slutföra sitt uppdrag i familjeföretaget vars försäljning går igenom, och han kommer att få gå på föräldraledighet i mycket större utsträckning. Han kommer väl kanske att få lite ”efterbörd” att ta hand om jobbmässigt, men till stor del kommer jag att kunna få jobba.

Självfallet kommer jag att vilja vara föräldraledig i någon mån även framöver – L:s bebistid kommer ju att vara oåterkalleligen förbi snart, och jag vill inte missa den på grund av jobb. Vi har ansökt om förskoleplats från den 5 mars nästa år, när hon är 15 månader. Det var en bra ålder för H att börja förskolan, och hon verkar ju hittills utvecklas lite snabbare, så det kommer i vart fall inte att vara för tidigt.

Vi får sätta oss ner och planera för det kommande halvåret, helt enkelt, och jag hoppas att mer arbetstid kommer att ge mig sinnesfrid att verkligen bara njuta av barnen den tid jag är hemma.

Nu vaknade hon visst, efter bara 1,5 timmar. Men det är lugnt, för det öppnar upp för en ny sovstund om ett par timmar. Dags för golvlek, och sedan lunch! Masterchef går ju att se från golvet också 🙂

Tack och godnatt.

Tack och godnatt.

Jobbade idag. Det var bra. 

Kom hem, åt middag och läste bok för gossen – ”Visst kan Lotta cykla”. Det var också bra.

Somnade ihopvikt i den lilla barnsängen. Inte så bra.


Knäna värker av den ihopknycklade positionen, och tankarna rör sig som kall havregrynsgröt.

Natten bjöd på förkyld bebis och cirka två timmars sömn. 

Så tack och godnatt för idag!

Kalashelgen över

Kalashelgen över

Så var det måndag igen, och kalashelgen är över. På det stora hela får helgen ett gott betyg, framför allt för att H har varit så glad över att få träffa (nästan) alla han tycker om, och han har fått presenter som han verkligen velat ha, och lekt som en galning.

Vi hoppade över att ha barnkalas, med kompisar från förskolan, för det kändes inte nödvändigt i så här tidig ålder. När jag frågat H om vilka som han vill bjuda på kalas har han bara sagt: E (våra vänners snart 5-åriga son) och ”alla mina gubbar”. På förfrågan om vilka alla ”hans gubbar” är så framkom det att det är hans beteckning på farmor, morfar, mormor, farbröderna, morbror, nästangrannarna o.s.v. I hans värld är alla barn ”pojkar” eller ”kompisar”, och alla vuxna tydligen ”gubbar”…

Så vi bjöd in den närmaste släkten och de vänner vi umgås närmast med. Mormor dök upp redan i onsdags, eftersom jag tänkte visa henne på porten redan efter kalaset på lördag, då hon kunde följa med min lillebror hem, så att vi fick plats för övernattande vänner från Eskilstuna. Dagarna närmast kalaset bara rasade iväg utan att någonting hanns med alls, trots att H mest lekte med mormor.

I vanlig ordning stod vi således och panikstädade och förberedde kalaset bara timmar innan gästerna skulle anlända. Trots att vi valt att göra det enklaste enkla – korvgrillning, kaffe och tårta – var det fullkomligt kaos innan. Jag stod på förmiddagen och gjorde succétårta (som jag alltid gör när det kommer många gäster, eftersom den är både lättlagad, god och glutenfri), och vi sprang runt och försökte få huset att se…i vart fall inte ohygieniskt smutsigt ut. Den ursprungliga planen var att ha hela tillställningen i trädgården, men vädret envisades med att vara grått och regnigt in i det sista.

B krisade totalt och tappade bort en dammtrasa när han gick runt och städade, mitt i torkandet, liksom. (Vi har fortfarande inte hittat den…) Jag fick panik över smörkrämen till tårtan som inte alls stelnade i den takt den borde, medan jag sprang runt och gjorde punktinsatser på de ställen där skiten syntes mest. Och sedan började folk välla in.

Men det blev faktiskt trevligt. Min tårta blev god, även om smörkrämen runnit ut en hel  del på skärbrädan som jag monterat tårtan på (och i halva kylskåpet…), och gulliga nästangrannarna hade med sig två jättefina hembakta marsipantårtor med vägar i form av en trea, och små bilar, motorcyklar och annat i marsipan som körde runt på dem. Ingen gick hungrig, och nästan hela min fula tårta slukades av nöjda gäster.

Kalasets huvudperson fick en massa fina presenter, och lekte med alla ”sina gubbar”. Eskilstunavännerna dök upp först mot kalasets slut, och H och E lekte sedan kanonbra tillsammans i många timmar. De var trädgårdsmästare och ”jobbade” (lade högar av grus och fallfrukt på gräsmattan) flitigt. När vi hade gjort oss av med kalasbesökarna och började plocka fram lite ost och chark dök de dock upp som en svärm hungriga egyptiska gräshoppor, redo att bara sluka allt i sin väg. Vi fick skynda oss att slänga ihop deras middag medan vi körde ut dem på balkongen med en liten skål chips, för att undvika att de plundrade faten på all parmaskinka och manchego.

När kvällen började bli sen blev det dock osämja, och E blev arg på H och ville inte leka mer. Stackars H grät och bad om förlåtelse, medan E var sur och sa att H inte var hans vän. Mitt hjärta gick sönder, och jag försökte mitt bästa att kväsa agget jag fick mot den andra pojken. Herregud, vad det är jobbigt när andra barn är elaka mot ens eget barn! Jag blir ju skitarg inombords, även om jag vet att barn är barn och bråkar med varandra och att det snart är bortglömt.

Ett par medlande föräldrar fick sätta sig med gossarna i soffan och sätta igång Netflix, varpå H strax somnade i min famn, och E nattades en kort stund därefter i gästrummet. Nu kunde friden ha lagt sig, och kräftorna ätas. Men nej, för då vaknade strax L och grät otröstligt. Hon hade sovit rätt kasst på dagen, eftersom det var folk och liv överallt, men verkade ändå inte vilja sova. Plötsligt kaskadkräktes hon över hela sig själv och hela sin Yoyo.

Hon hade fått en bula och ett blåmärke i pannan efter en vurpa i lekrummet på förmiddagen (passad av en mormor som kanske inte riktigt har de där blixtsnabba småbarnsföräldersreflexerna längre) och tankarna började rusa. Har hon fått hjärnskakning? Men hon hade ju varit pigg och glad hela dagen, utom när vi försökt få henne att sova. Men så märkte jag att hennes snoriga näsa nog var mer än bara gråtsnor. Jodå, nu rann näsan rejält. Förkylning på ingång! Vi fick plocka in Bee3 medan Yoyons textilier gick i tvätten, och strax sov hon igen.

Så blev det äntligen kräftdags. Jag höll på att somna i tallriken direkt efter avslutad middag, men ingen annan var på direkt partyhumör heller, så vi avrundade relativt tidigt. L höll mig vaken i omgångar natten igenom, men jag kunde i vart fall stanna kvar i sängen till klockan 8 på söndagsmorgonen. Söndagen blev loj, med en liten promenad ner till stranden innan vännerna åkte hemåt. Pojkarna, som nu var sams och glada igen, badade näck och stojade runt i vattenbrynet.

L var såklart trött och gnällig, förkyld som tusan, och när hon äntligen somnat (sent) på söndagskvällen var jag helt matt. Eftersom hon sovit dåligt i tre veckor blev det verkligen jobbigt när hon dessutom var gnällig och svår att få att sova middag – det var som att ha en riktigt liten bebis igen, den här känslan av att aldrig få fem minuter för sig själv.

Jag fick dock min belöning efteråt, för det dröjde till TJUGO I SEX imorse innan hon vaknade och krävde att få lämna spjälsängen för min säng. Och väl där ammade hon lite och somnade in en dryg timme till?!? Hade det inte varit för att jag vaknade med en hemsk låsning i nacken/axeln/skuldran som gör ont som fasiken varje gång jag rör på mig hade jag känt mig som en helt ny människa. Det var tre veckor sedan jag fick en hyfsad natts sömn senast, och jag har blivit benägen att halvsomna lite här och där bara jag sätter mig ner en stund.

Idag har det varit business as usual – H har varit på föris fram till kvart över två, och jag och L har bara varit hemma på förmiddagen. Eftermiddagen har spenderats med att försöka få trött bebis att sova middag en stund (lönlöst), och skälla ut storebror för att han tydligen tagit av ena larvfotsbandet på sin sprojlans nya leksaksgrävmaskin och slängt i soporna. Igår. Blir till att gräva igenom en kladdig soppåse full av tårtrester, blöt kaffesump och bajsblöjor sen då, för att se om den finns kvar i soptunnan i köket… Oh, joy!

Näe, nu måste jag fixa lite middag, och se om jag överlever en kväll till i denna cirkus kallad småbarnsliv. Imorgon blir det kontoret.

 

 

Bild

Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Jag imorse, efter en natt med gråtig och gnällig lillasyster, och ett 3-årskalas att förbereda. Nu är det 1,5 timme kvar, smörkrämen ser inte ut att stelna som den ska, och jag håller på att gå upp i limningen. Håller ångorna uppe på koffein och överbliven prinsesstårta från igår. Men balllongen vi köpte på @kalaskompaniet är ju i alla fall fin! #3årskalas
Uppdatering från @alltenligta på Instagram

Stökar, städar och minns tillbaka

Stökar, städar och minns tillbaka

Så här dags för tre år sedan hade jag haft värkar i nästan precis fyra timmar, och varit på förlossningen på DS i en och en halv timme. 

Ytterligare sju timmar senare gjorde han entré i världen, och gjorde oss till föräldrar.


Vår stora, lilla kille!


Idag har vi firat med tårta på sängen, och paket. Men mest stökar och städar vi inför morgondagens kalas!

Åttamånaderskontroll och treårskontroll på BVC

Åttamånaderskontroll och treårskontroll på BVC

Det blir stötvisa uppdateringar här just nu. Sömnen stökar fortfarande för lillan, och jag får inte många sammanhängande timmar själv med anledning av detta. Kämpar mig igenom dagarna i en dimma, och förvandlas till en blöt fläck på golvet (eller nåja, i soffan oftast) när barnen väl somnat om kvällen.

Gårdagen (i förrgår vid det här laget) förtjänar dock en uppdatering, eftersom det var stora milstolpar i småttingarnas liv: storebrors 3-årskontroll och lillasysters 8-månaderskontroll på BVC. Haha, så episkt var det kanske inte, men det var ju ett tag sedan vi fick en officiell kontroll av telningarnas utveckling…Tacksamt nog fick vi ett sammanbakat besök, och infann oss hela familjen igår (i förrgår) eftermiddag. Båda barnen fick ett stort fett ”OK” i rumpan!


H vägde in på 16,55 kilo och 96 centimeter, strax över medel på båda kurvorna. Något mer över medel på vikten än längden, men inte på något sätt så att han vägde för mycket för sin längd. Han fick namnge föremål på bilder (typ boll, penna, mugg, bil, mössa, äpple), och svara på några frågor om bilderna (”Vad kan man äta?” ”Äpplet”, ”Vad gör man med bollen”,”Sparkar på den!”,”Vad har man i muggen?”, ”… …”, ”Vad brukar pappa dricka?” ”Jiiiin! (Vin)”. Generad pappa, men BVC-sköterskan har nog hört värre saker ur barnamun :-D.

Sedan kollades förmågan att ta instruktioner: ”Ge äpplet och pennan till mamma!”, förmågan att rita bollar (det blev mer spiraler, men det var nog viktigast att han försökte göra något runt) och att han hoppade på hela foten. Vi pratade om potträning (går sådär med det när han aldrig vill gå på pottan), motorik och mat, och sköterskan tyckte att han var väldigt duktig på att leka och prata.


L vägde in på 8 820 gram och var 70 centimeter lång, och låg precis på medelkurvan, som hon följt perfekt de senaste månaderna. Huvudmåttet kommer jag inte ihåg, men det var en liten bit över medel (blir nog en smart tjej av den där lilla). Det gjordes inga direkta andra kontroller av henne, men det var rätt uppenbart att hon låg bra till motoriskt eftersom hon ålade blixtsnabbt genom rummet, ställde sig mot fönsterbänken och bankade på den, satt och lekte med leksaker och var sitt vanliga aktiva jag. Sköterskan nöjde sig med att konstatera att hon var tidig, och sedan pratade vi lite mat, tänder, prat, om hon verkar se och höra bra samt det obligatoriska barnsäkerhetspratet.

Vi har ju inte direkt barnsäkrat hemma denna gång, utan vi tar det lite som det kommer. Det känns som att vi nu med andra barnet har mer koll på vad en bebis kan tänkas hitta på, hur långt den hinner på en viss tid och hur stor radie som behöver röjas kontra hur tät koll en har under lekstunderna. Så småningom ska vi sätta upp en grind i köksöppningen för att hindra åtkomst till trappan, och jag har spanat in några vassa hörn som kan behöva sättas skydd på så fort hon börjar gå lite mer längs möblerna. 

Idag ”firar” jag och B nio år tillsammans. Men eftersom vi har en treårsdag imorgon att förbereda inför blir det nog inte mycket firat… Det kändes superspeciellt att vårt första barn var beräknat på vår sexårsdag när det begav sig, men nu känns det lite småtrist att ”vår” dag alltid kommer att överskuggas av födelsedagen, som kom att bli dagen efter.

Mormor kom igår för att delta i firandet av H, imorgon blir det tårta på sängen och allt det där, och sedan kalas på lördag med familj och vänner, med kräftskiva för oss föräldrar och några vänner på kvällen. Puh, hur ska jag orka med allt detta med tre veckors knackig sömn i bagaget? Och som grädde på moset behöva rycka in för ett par korta jobbinsatser både idag och imorgon.

Tänk, imorgon är det TRE år sedan jag blev mamma!

Gnäll, gnäll och mera gnäll

Gnäll, gnäll och mera gnäll

Här sitter jag med anledningen till att det varit tyst här i några dagar igen. Är det två hela veckor den varat nu, den här fasen med stökig sömn?

Hon har lugnat ner sig på nätterna de senaste dagarna, och är inte klarvaken och far omkring i sängen mitt i natten. Men hon vaknar på småtimmarna och gnäller och gnyr, och väcker mig med gråt och gnäll en gång i kvarten efter det, känns det som. Knöl  och bök och stök med napp och tutte och klapp på lilla huvudet och lugnande smekningar över lilla ryggen. 

Sedan blir klockan fem. Och då är det godmorgon. Ingen idé att hålla på med napp eller tutte mera. Så jag har fått införa en för-frukost, med en flaska ersättning. P.g.a vem orkar göra gröt klockan fem på morgonen?

Sedan försöker jag lägga ner henne i vagnen. Med blandat resultat.


Förr eller senare somnar hon igen, och sover en stor del av förmiddagen. De senaste dagarna har det dock inte hänt innan H plötsligt kommer upptassande vid halvåtta-åtta. Han har sovit hela nätter i sin egen säng mer än inte den senaste veckan, och när han kommer upp och ser att mamman inte är kvar i sängen skippar han sin vana stt krypa upp och sova lite mer i stora sängen. 

B sover obekymrat vidare till 10 när han får sovrummet för sig själv, medan jag är ett vrak resten av dagen. *bitter* Varför jag inte bara lämnar över till honom vissa morgnar? För att jag inte litar på att han kan vakna och hålla sig vaken så tidigt på morgonen. Då gör jag det själv istället för att ändå behöva bevaka så att han inte  somnat ifrån vaken bebis. Men jag hade ju hoppats på lite mer förståelse och service resten av dagen…

Somna vid midnatt, parera gnäll och gråt mellan 03 och 05, gå upp och mata och vakta tills barnet förhoppningsvis somnar om, ta hand om storebror från 08. Vid 10 är alla vakna och det är dags för frukost. Det är tärande.

Lillasyster är gnälligare än vanligt även på dagarna, och det verkar vara fler tänder på gång. Hon vaknar ofta från middagslurarna med gäll gråt, dreglar och småkräks mycket. Att hon är inne i en intensiv utvecklingsfas är också tydligt – hon ställer sig upp och står mot allt: bord, tevemöbel, fönsterbänkar, soffan, föräldrarnas ben. Igår kväll tog hon också sina första steg med stöd: två-tre små steg längs med soffan för att nå fram till pappan! 

Hon ålar blixtsnabbt och har börjat att själv ta sig från rum till rum. Plötsligt har hon tagit sig in till lekrummet och sitter och leker med storebrors leksaker. 

Hon blir stor, min lilla. Och jag är trött. Undrar om hon hinner somna innan de andra två kommer upp för att starta jobb-förskola-veckan om en halvtimme?