Julafton 2016

Julafton 2016

Så blev det julafton i år igen. Och i år firade vi som tvåbarnsfamilj!?! Lillasyster är snart tre veckor, men jag fick nästan nypa mig i armen när jag såg mina två barn sitta där bredvid varandra vid julmiddagen.

Det har verkligen varit annorlunda att få ett andra barn, och så mycket lättare och mindre dramatiskt. Hon är här nu, och det känns både konstigt och självklart. Men min värld har inte skakats i grundvalarna som första gången – livet fortsätter mer eller mindre som vanligt. Att ha både mormor, farmor och alla farbröderna över på julmiddag hade varit otänkbart när första barnet var nyfött. Då var allt så skört, och så …rörigt. Idag? Inga problem.

Okej, alla var fortfarande klädda i pyjamas när gästerna kom, och jag stod vid spisen och stekte sista omgången köttbullar, som skulle ha förberetts i förrgår. I natt när klockan närmade sig 03 stod jag och B aptrötta med en skrikande bebis och försökte räkna ut hur f-n julgransbelysningen egentligen skulle sättas på plats, och skinkan hade nätt och jämt hunnit griljeras.

Men! Det blev jul ändå. Alla utom H fick på sig kläder så småningom (Pyjamas hela dagen –en ny jultradition, kanske?), och middagen blev mycket lyckad. Alla trivdes. H var i sitt esse med så många att leka med. Sen åkte alla utom mormor hem, och lugnet lade sig åter över vårt hus.

Vi fick till en ganska lagom balans, tycker jag. Sill, korv, varm- och kallrökt lax och vörtbröd köptes färdigt, skinkan var färdigkokt och vi skippade allt utom väsentligheterna.

Köttbullar gjorde jag med lillan i bärsjal (och hon sov genom det hela – WIN!) enligt ett nytt recept jag hittade här (jag ökade mängden kryddpeppar till ca 10 korn). Supergoda!

Janssons frestelse gjorde jag enligt Leif Mannerströms recept för andra gången i rad – den blir precis som jag vill ha en Jansson.

B gjorde en urgod och vacker snabbgravad lax med smak av citrus, fänkål och rosépeppar enligt ett recept från senaste Lantliv Mat & Vin.

Vi gjorde en rödkålssallad tillsammans enligt det här receptet.

Kokt amandinepotatis och brysselkål fick ackompanjera.

Farbror C fick agera tomte, och H var lite rädd, men fascinerad. Han blev mycket glad för garaget med bilar, och har de flesta klapparna kvar att öppna imorgon. Det blev lite sent, och han var trött efter att ha varit helt uppe i varv över alla roliga gäster, så vi tänkte att den fortsatta klappöppningen nog blir roligare imorgon i lugn och ro.

Skruttfian charmade alla i sin tomteklänning som hon fått av farmor, men sov sig annars igenom hela julafton. Först sov hon sig igenom förberedelsestöket i Ergobabysjalen (älskar den), sedan sov hon i sin stol i köket genom hela middagen och dess förberedelser, sedan sov hon i varierande förälders famn resten av kvällen. Visst, hon vaknade (eller var lätt att väcka eller få att amma halvsovande) var tredje-fjärde timme, men annars sov hon. Det oroar mig lite, men samtidigt äter hon ganska engagerat och verkar nöjd efteråt. Åh, vad jag hoppas att hon fortsatt att gå upp i vikt så att vi kan lägga detta bakom oss och bara liksom leva!

Lättnaden!

Lättnaden!

Imorse gav vi oss iväg mot Solna och Karolinska sjukhuset i ottan, med ett besök på barnröntgen för en ultraljudsundersökning av lillans höfter, och sedan ett läkarbesök på barnortopeden för att gå igenom resultatet av ultraljudet och undersöka lillan manuellt.

Först fick vi irra oss fram till nya delen av sjukhuset, där barnröntgen låg. Lillan fick ligga först på ena sidan, och sedan på andra sidan, medan de drog en ultraljudsapparat över respektive höft. Hon fick varmt guck på huden först (inte kallt som en får som gravid vid ultraljud), och verkade knappt störas av undersökningen.

Sedan åkte vi över till barnortopeden på Astrid Lindgrens barnsjukhus (där jag aldrig varit förr – vilket ofantligt deprimerande ställe!). Och läkaren kände ingen instabilitet eller överrörlighet alls i höfterna! På ultraljudet syntes dock fortfarande en viss ”omognad”, men inte så att någon behandling var motiverad i nuläget. Vi får komma tillbaka för en ny undersökning om fyra veckor, men i 90 % av falllen hade en sån här omognad ”läkt ut” av sig självt då.

Det var tydligen vanligt att det var så här, men jag fattade först ingenting. Vadå, ska hon inte ha någon skena? Vid undersökningen på BB sades det ingenting om att det kunde vara fråga om en omogenhet som i många fall kunde försvinna av sig självt, utan det var mer att ”jo, hon verkar absolut ha en instabilitet i höfterna, men det finns bra behandling och hon kommer inte att få några men av det”.

Sedan sköljde lättnaden över mig. Från att ha varit säker på att hon skulle få en skena gick vi nu till att kunna vara 90 % säkra på att ingen behandling kommer att behövas alls! Det fanns någon skala där värdet 60 var normalt, och ultraljudet visade typ 55-57 på vår lilltös.

Så jag har redan fått den bästa tänkbara julklappen i år!

Helt slut

Helt slut

Dagen igår (i förrgår vid det här laget,  jag tycks somna varje gång jag lyfter telefonen för att skriva). Vilken pärs den var! En rad ändrade planer gjorde att förutsättningarna för dagen var att vi hade följande tider att förhålla oss till:

8.15 lämning av H på förskolan

8.15 inlämning av Doris och Kajsa hos veterinären för kastrering

14.15 hämtning av H på förskolan

15.30 BVC med lillasyster

17.00 hämtning av katterna hos veterinären

De olika planändringarna innefattade (utöver att katterna egentligen skulle ha opererats idag, men kliniken ville ändra tiden)  att B hade ett jobbmöte i centrala Stockholm på morgonen, och var tvungen att ta bussen för att slippa morgonköerna. Så han lämnade hemmet vid 07, för att sedan inte kunna ansluta förrän till BVC på eftermiddagen, direkt från bussen.

Och jag… är en loser, baby, jag har inget körkort… Mormor på besök var en underlättande faktor med hänsyn till att hon kunde passa H under eftermiddagens äventyr. Och en försvårande faktor med hänsyn till att det är lite som att ha ett extra barn på besök – mest sitter hon bara och väntar på att bli serverad (specialkost därtill – vego/fisk och diabetikervänligt, d.v.s. lågkolhydrat och lågkalori), alternativt så erbjuder hon sig att hjälpa till, men är mest i vägen eller gör saker på osmidigast möjliga sätt, dräller och spiller och tappar eller har sönder saker. Det är min mamma och jag älskar henne, men gosh, hur osmidig kan en människa vara?

Mormors behov av specialkost motiverade ett besök på mataffären snarast möjligt, eftersom det enda acceptabla vi hade hemma var lite torskrygg i frysen, som blev första kvällens middag. Alla ”lätta” vegogenvägar, som att plocka fram bönor och göra biffar eller gryta på och servera med bröd, går bort eftersom både bönor och bröd är dåligt för mormors blodsocker…

Lämning av H och katter fick lösas med morfars hjälp, han fick köra mig och H till förskolan medan jag lämnade lillasyster hemma med mormor. Sedan tillbaka och hämta katterna, kolla så att lillasyster inte hade nått härdsmälta, och åka och lämna katterna, en kvart för sent.

Efter frukost och amning och diverse hade klockan blivit efter 11 innan jag och mormor hunnit börja traska mot affären. Lillasyster fick premiäråka Buffalon, som åter tjänstgör som liggvagn. Vi hann nästan igenom butiken innan lillasyster hade fått nog och började skrika. Mitt i julruschen, cafeterian var full och det enda stället jag hittade att sitta på var en bänk precis innanför entrédörren. Utstirrad av varenda pensionär i stan satt jag där och ammade mitt kokheta och kräftröda arga lilla knytte. Men så fort jag lade ner henne i vagnen skrek hon igen. Klockan närmade sig en timme före hämtningsdags, och vi hade inte fått lunch.

Jag fick promenera hem med skrikande bebis och ett blödande mammahjärta. Väl hemma lyckades jag mata två vuxna med omelett och en bebis med tutte och flaska på de 25 minuter som vi hade på oss innan vi var tvungna att gå mot föris. Skiftade till syskonvagnen och gick. Återigen skrikande bebis hela vägen hem, efter att ha hämtat H.

Sedan hann jag med en turboamning under den kvart jag hann vara hemma innan det var dags att återigen skifta barnvagn och pinna iväg mot BVC, nästan 10 minuter senare än jag tänkt. Lillan började gasta efter halva vägen.

Det här med att gå med sin skrikande bebis när en inte kan göra något åt det… total ångest och paniksvett!

Väl framme på BVC fick vi i alla fall den glada nyheten att lillasyster fortsatt lägga på sig, ytterligare 75 gram plus sedan sist. Varför har hon gått upp mindre denna gång än förra, och på längre tid, undrade förstås min inre oro, medan resten av mig jublade – det har alltså verkligen vänt! Vi fortsätter med en liten mängd tillskott tills hon kommit upp lite mer i vikt, men det känns okej, för det är verkligen tydligt att hennes huvudföda är bröstmjölk.

Sedan promenad hem, och min stackars nyförlösta kropp hade knuffat barnvagn totalt dryga nio kilometer på en dag! Och knappt suttit ner mellan klockan 11 och klockan 17.

B fick hämta katterna, så nu har vi två trattfior här hemma de närmsta två veckorna. Skönt ändå att de är kastrerade nu, för fler kattungar är då rakt inte önskvärda i detta hus efter sommarens ”äventyr”. Nu har jag haft en kull kattungar i mitt liv. Det räcker så.

Igår var jag generellt mest bara mör efter promenadchocken, men fick ändå ta en extra vända efter hämtning för att uppsöka ett apotek. Smärtlindring till kissarna, syntocinonspray till mig för att främja utdrivningsreflexen vid pumpning, och såklart Lloyds apoteks senap – älskar den!

När jag kom till kassan stod dock katternas e-recept inte att finna. Efter att ha ringt veterinärkliniken och väntat alldeles för många minuter inne på det varma apoteket, iförd fleecetröja och vinterjacka och med tandemskrikande barn i vagnen, kom receptet. Men medicinen var slut…

Igår kväll stressade jag ihop någon sorts saffransknutar (med torrjäst som jag tursamt hittade i skafferiet, eftersom den ekologiska jästen bäst före 26/12 visade sig vara helt genommöglig) och B fick skjutsa mig till ett annat apotek medan degen jäste. Idag blir det fortsatt julstress med matinköp för julafton, och köttbullsstekning, samtidigt som jobbmejlen måste kollas av på förmiddagen så att jag kan lämna instruktioner till vår assistent om något måste fixas nu innan jul (=idag).

Så det rullar på här… Endera dagen ska vi sätta oss ner och bestämma ett namn till lillasyster/Knyttan/fröken/madame/skruttfian, också…

 

Två veckor med lillan

Två veckor med lillan

Idag blir hon redan två veckor gammal, vår lilla skrutta.

Mycket har hänt på dessa två veckor.

Vid läkarkontrollen på BB konstaterades att hon har en ”glidning” i båda höftlederna, troligtvis s.k. höftledsluxation. Vi har fått remiss till Astrid Lindgrens barnsjukhus för ultraljudsundersökning och läkarbesök dagen före julafton. Tillståndet behandlas med skenor som fixerar höfterna med benen utåt, under en period om kanske ett par månader, men sedan ska hon i så fall aldrig få några ytterligare men av det. (Undrar om hon får skenor redan på fredag, eller om det dröjer ett tag?) Hon är förstås inte ens formellt diagnosticerad ännu, men hon verkar vara ett typiskt fall, eftersom barnläkaren skickade över ett par yngre kollegor till vårt rum på BB-hotellet för att de skulle få känna hur hennes höftleder kändes vid undersökning. (Efter att ha frågat oss innan så klart, och jag säger aldrig nej till att studenter/mer oerfarna får vara med inom vården, hur annars ska nästa generation lära sig?)

Hon har varit nere och dippat på en vikt långt under födelsevikten, men hon hade vänt uppåt i fredags, och är förhoppningsvis fortfarande på rätt väg.

Hon ammar nu för det mesta riktigt målmedvetet och klunkar fint, och har hittills inte haft problem med att växla till och från flaska. Hon får 4 x 30 ml ersättning om dagen, som vi hoppas kunna fasa ut framöver, om hon fortsätter att lägga på sig bra.

Navelstumpen har, som sådana brukar, torkat ihop, börjat stinka och till slut ramlat av och saknats av ingen. Naveln blödde och skorpade sig ett tag, men är nu nästan läkt.

Hon har börjat producera löst, grynigt och bulldegsdoftande gult mjölkbajs istället för den inledande sega, svarta mekoniumtjäran, som övergick i glänsande grönt blandbajs liknande hackad fryst spenat och senare mörk senap. Från någon liten klick med flera dagars mellanrum till numera dagliga leveranser. Kissar gör hon ofta och rikligt, och vi har haft vårt första läckage, naturligtvis på textilen till hennes nyföddsinsats på tripptrappstolen. Hon kräks lite ibland, men ingenstans i närheten av storebrors konstanta flöde som bebis. (Oh yes, en blir sjukt intresserad av precis allt som kommer ut ur en sån häringa liten varelse…)

Hon är (än så länge) en väldigt snäll och lugn bebis, som mest äter och sover. Ibland ligger hon bara och ser sig omkring med stora, mörka ögon. (Mina barn verkar vara precis som jag, och börjar livet med mörka ögon och mörk kalufs, för att snart bli blonda och blåögda, och håret mörknar sedan troligen till mörkblont/ljusbrunt, eventuellt med röda inslag, i vuxen ålder.) Hon gråter och skriker bara när hon är hungrig, och maten inte kommer tillräckligt snabbt, eller när hon inte vill vara ensam. Ibland när magen tjorvar, men det har än så länge bara varit helt kortvarigt ett fåtal gånger.

Hon har de senaste dagarna börjat sova längre pass i sin egen säng på nätterna, 3-4 timmar i stöten. Det är väldigt skönt för mig att få ligga och sova själv istället för att halvsitta med henne i famnen, som var ett måste första veckan. Det finns inget sätt att idka säker samsovning, eftersom storebror ligger mitt i vår säng, och vi inte har hjärta att köra bort honom nu. Jag saknar dock att kunna liggamma, så det kanske får bli så att jag och lillasyster börjar sova i ett gästrum ibland, så att hon kan sova i ett babynest bredvid mig. Om hon, vilket är troligt, får skenor för att avhjälpa hennes höftledsluxation, kan det också bli knepigt att amma sittande på ”vanligt” vis, medan jag tror att liggamning fungerar bättre.

Hon är som en överkokt spaghetti i hela kroppen, långt ifrån stadiga storebror som kunde lyfta sitt huvud redan på förlossningssängen, även om hon kanske blivit liite stabilare de senaste dagarna.

Hon ler och ”skrattar” nästan hela tiden. Inte bara för att det händer saker i magen, även om det självklart inte är sociala svarsleenden i den här åldern, utan mer ett förnöjsamt leende när vi stryker henne över håret, eller när tutten börjar närma sig hennes mun, eller när hon drömmer om tutten (det syns tydligt när hon gör det). Hon ser så himla nöjd ut, och är vansinnigt söt.

Vi har nästan inga kläder i storlek 50, och hon drunkar nästan i storlek 56, men en vill ju inte gärna köpa en massa som hon växer ur på ett par veckor. Fast några bodys i storlek 50 måste det nog bli, för det glipar för mycket runt halsen med storlek 56, och det är ju ändå vinter nu.

Mina första två veckor efter förlossningen har varit så mycket bättre än jag någonsin kunnat tro eller hoppas. Jag hade lite eftervärkar de första tre dagarna efter förlossningen, men har knappt haft ont alls i underlivet. Jag har fortfarande avslagsblödningar, men inte så att det krävs mer än vanliga bindor nu efter två veckor. Ibland kommer det knappt något alls längre, men sedan kan det börja igen, och vara som mens under de mer lindriga mensdagarna.

Under andra veckan har jag fått en del klåda i underlivet, men jag misstänker att det bara är ”läkning” på gång. Även om jag inte gick sönder mer än att det krävdes ett stygn, så lär ju vävnaderna ha töjts och ansträngts så att det ändå är någon sorts läkning som sker. Får höra med barnmorskan när det är dags för efterkontroll…

Jag väger 10 kg mindre än vad jag gjorde före förlossningen, och känner mig relativt slank eftersom det också är 6-7 kg mindre än vid inskrivningen (obs, jag är fortfarande gravt överviktig, så det kommer inga tvättbräda-två-veckor-efter-förlossningen-bilder, jag har ”att ta av” så att säga).

Mitt hår, min hud, och mina naglar har dock blivit helt katastrofalt fnösketorra, och ingenting hjälper. Trots dubbla mängden arganolja går håret knappt att borsta ut efter dusch, det är helt ihoptovat och känns som svinto. Läpparna fnasar och blöder, och hela händerna också.

Känslomässigt åker jag nog fortfarande lite hormon-berg-och-dal-bana, men det börjar lugna sig lite. Kärleken till lillasyster var lika självklar som den till storebror – det är som att det är samma enorma, outtömliga känsla som nu har två fokuseringspunkter istället för en.

Storebror har hanterat nykomlingen ganska bra. Han verkar i vart fall inte ledsen eller arg, även om han stundtals är asjobbig på andra sätt. Han är hyperaktiv och uppmärksamhetstörstande här hemma, och att få honom att göra saker tar EVIGHETER, eftersom han ”bara” ska springa sju varv runt sovrummet, leka kurragömma i sin säng, hoppa runt i stora sängen och leka ”inte ta mig!” innan tandborstning kan bli aktuellt. En prövning för alla, särskilt om lillasyster vrålar av hunger samtidigt. Han har också blivit helt döv för alla typer av tillsägelser och förmaningar, tills föräldrarna inte kan behärska sig och ryter till. Då börjar han gråta och vill ”kjamas”, och jag nästan dör av dåligt samvete. Stackars liten. Delvis är det väl åldern också, men det är inte helt lätt att få ett lillasyskon.

100 månader!

100 månader!

Igår firade vi 100 månader tillsammans, jag och B. Våra senaste årsdagar har kommit lite i kläm, sexårsdagen var H:s beräknade födelsedag och dagen innan han faktiskt föddes, sjuårsdagen var dagen före hans ettårsdag, åttaårsdagen var jag återigen gravid och trött. Hundramånadersdagen dök då upp igår som ett gyllene tillfälle att få fira både oss, och Knyttans ankomst, med champagne och trivsel tillsammans.

Kvällen till ära lade vi H tidigt, och dukade upp en festmåltid för två. Vi inledde med ett par svenska vildfångade ostron och bubbel – en flaska Perrier Jouët Belle Epoque 2002, som vi haft liggande i några år, fick ackompanjera hela måltiden. (Ja, jag dricker alkohol när jag ammar, men inte mer än att jag och B delar på en flaska vin till en måltid, där han får lite mer. Alkoholen går inte över i bröstmjölken i sådan grad att det påverkar barnet, så det handlar bara om att inte bli så berusad att det påverkar ens förmåga att ta hand om det.)

Därefter forellromstoast med créme fraîche och roscofflök, och lax- och pepparrotsrullar på toast. Huvudrätten blev kungskrabbsben med tryffelaioli, och sedan avrundade vi med lite Brillat Savarin med tryffel.

Lillan sov föredömligt förutom en liten stunds amning medan jag åt laxrullar.

Slutligen tog vi en kopp kaffe i soffan, med toscakyssar från Gateaux. Sedan hände något mer…

100 månader och två barn senare frågade han om jag ville gifta mig med honom, och jag sade självklart ”JA!”

Det var ett så härligt frieri, just där vi är i livet, sittandes i vårt stökiga vardagsrum, med B i myskläder och jag som knappt minns när jag duschade senast. Ett paket blöjor, diverse leksaker och nedkräkta bebiskläder liggande i en enda röra på vardagsrumsbordet. Nakna pistolen 2 1/2 på teven i bakgrunden, och en sovande bebis i sin lilla säng bredvid. Förvisso efter en riktig festmåltid, men också just innan  tvååringen började gråta nerifrån, så vi får hämta upp en liten korv som berättar att han drömt om ett lite läskigt spöke, och att han vill ha smörgås. Så där sitter vi, nyförlovade, vid köksbordet med vår lilla lintott som äter nattmacka, innan vi alla går ner och sover tillsammans. Så perfekt icke-perfekt.

Ringen ska bytas in mot en mindre, så det blev bara en kort provning igår.