210 gram!

210 gram!

Så mycket hade hon gått upp på en vecka, vår lilla kämpe. Det är  n ä s t a n  så att vi officiellt kan säga att vi har en fullt fungerande amning. Även om vi väntar tills vi ser en fortsatt uppåtgående viktkurva, och att hon nått födelsevikten, innan vi törs börja fasa ut den lilla mängd ersättning hon ändå får.

Ungefär ett hekto kvar upp till födelsevikten nu, bara, så om en vecka borde vi absolut ha kommit i mål med det.

Det här inlägget började jag skriva under tidig kväll igår, men har somnat av varenda gång jag plockat upp telefonen för att skriva. Natten till igår sov jag nämligen ingenting, eftersom lilla fröken vaknade varje gång jag lade ner henne i sin säng. Halvsittande läge i sängen med bebis i famnen hela natten. Småslumrandes ibland, men kämpandes för att hålla mig vaken eftersom jag är så rädd atr något ska hända när hon sover i min famn.

I natt har hon dock varit helt exemplarisk. Vi gick och lade oss ganska sent, efter 01. Vi hade då avnjutit en sen middag efter att H somnat. En liten festmåltid för att fira att julen och alla dess åtaganden nu är över, och att lillan växer son hon ska. Oxfilé med hasselbackspotatis, grön sparris och min hemgjorda bearnaise. Till det en fantastisk flaska prioratvin, en Gran Clos från 2005 som vi haft i källaren i några år. Helt perfekt!

Lillasyster hade ammat och fått flaska innan vi gick till sängs, och sov sedan i sin säng hela natten med bara två avbrott då hon vaknade, togs upp och ammade båda brösten med ett intensivt och målmedveten kluckande, vartefter hon genast somnade om och kunde läggas i sin säng utan att vakna.

Igår fick vi klartecken på att låta henne sköta sin egen dygnsrytm, d.v.s. vi ska låta henne sova tills hon själv vaknar, och mata henne när hon själv visar att hon är hungrig. Tidigare har vi haft instruktionen att det aldrig får gå längre än tre timmar mellan hennes måltider, senaste veckan med en fyratimmarsvila någon gång på dygnet om hon själv vill det. Men nu bedöms faran över att hon ska bli slö och inte orka äta, så hon får styra helt själv. Det är ju även viktigt med sömn för tillväxten…

Själv är jag dock lika trött som igår, om inte värre. Ensam hemma med båda ungarna också, så jag får försöka hitta på något så jag inte somnar där jag sitter. Just nu ammar jag den lilla, och H sitter bredvid och kollar youtube på ipaden. Solen skiner, så en premiärpromenad med nya snyggvagnen kanske vore något?

Annars är jobbet det enda smolket i min glädjebägare just nu. Har en del riktigt akuta saker som vilar tungt på mitt samvete, och idag kan jag ju glömma allt utom att överleva och få barnen att göra detsamma. I övrigt är jag så enormt glad och tacksam för allt det underbara som hänt i mitt liv på sistone: en kanonförlossning som jag återhämtat mig helt ifrån så här tre veckor senare, en frisk bebis som inte verkar behöva höftskenor, fungerande amning till slut, en underbar tvååring som verkar hantera både förskolebyte och att bli storebror riktigt bra, förlovningen med mannen jag älskar. Och en julklapp som var det materiella ting jag mest önskat mig.

Att amningen nu verkar fungera med lillan hjälper också till att läka traumat efter den misslyckade amningen med H. Det är inget fel på mig – det var bara olyckliga omständigheter och dåliga råd som satte oss i den onda spiral vi sedan aldrig helt lyckades ta oss ur. Jag är så glad över att denna gång ha fått en fantastisk BVC-sköterska, som både vill och törs stötta oss med amningen istället för att tvinga på oss mer ersättning. ”Det gäller att ha is i magen om man ska syssla med amningsrådgivning.” säger hon ofta. Ibland tar det tid innan det vänder…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *